Bärtils bokklubb: Vesta-Linnéa, den lilla iakttagaren som erövrade den viktigaste platsen i Tove Appelgrens skrivande.

Det var egentligen slumpen som avgjorde. Tove Appelgren kämpade med en helaftonspjäs och det gick trögt. Hon frågade en kollega hur hon går tillväga för att få någonting skrivet. Kollegan svarade att hon brukar skriva någonting vid sidan om när hon har ett beställningsarbete för att hålla sig alert och pigg.

– Sen gick det ju så att helaftonspjäsen, den har inte ännu satts upp av olika orsaker. Medan Vesta-Linnéa som var den här lilla roligheten vd sidan om växte och blev det viktigaste, säger Tove Appelgren.

Tove Appelgren är en mångsidig konstnär. Hon har studerat både litteratur och journalistik, har en företagarexamen från Practicum och är utexaminerad regissör från Teaterhögskolan. För närvarande studerar hon psykologi vid Åbo Akademi och vid årsskiftet tillträder hon som dramaturg vid Åbo Svenska teater.

Hon verkar som regissör och dramatiker för den turnerande barn- och ungdomsteatern Teater Taimine. Förutom bilderböckerna om Vesta-Linnéa har hon skrivit manuskript, dramatiserat och regisserat. Dessutom föreläser hon om barnkultur och har undervisat i dramaturgi och regi.

Vad är det viktiga i en bilderbok?

– Bland det viktigaste är att bild och text kommunicerar. Inte så att bilderna är ett förverkligande av texten utan så att där finns en kommunikation och dynamik, samtidigt som de måste stämma överens. Det får inte stå i texten att kaffekoppen var blå om den är gul på bilden.

Tove och Salla Savolainen, som står för bildvärlden i Vesta-Linnéa böckerna, samarbetar så att Tove skriver en text som hon skickar till Salla, som läser igenom den och gör skisser till. När Tove sett skisserna kan hon ta bort ur texten sådant som finns i bilderna.

– Det är sådant som jag har skrivit och som bör vara med i berättelsen, men det behöver inte vara med i texten. Tvärtom, tycker jag att det är bättre om det är så att texten ger mer än bilderna och bilderna ger mer än texten.

Blyg flicka i höghus

Vesta-Linnéa är en flicka med tre syskon som bor i en lägenhet i förorten och familjen har ett sommarställe. Det är en medelklassmiljö med bullerbystämning och ett småbarnsklottigt hem.

I Vesta-Linnéa och Monstermamman (2001) handlar det om gräl mellan mor och dotter, sett ur bådas perspektiv. Sov nu Vesta-Linnéa! (2003) handlar om ett vanligt problem i barnfamiljer, nämligen sovro, mardrömmar och tröst. I Vesta-Linnéa och gosnosen (2005) tvingas familjen handskas med kombinationen hund och allergi och Vesta-Linnéas svartaste tanke (2008) är att ens syskon kanske är mer älskade än man själv. I Vesta-Linnéa och månskenet (2013) besöks familjen av mammans ledsna väninna som har fått sitt hjärta krossat.

En flicka i vår tid

Enligt Tove Appelgren är det viktigt att Vesta-Linnéa böckerna är samtida och att hon lever i vår värld och inte i någon nostalgisk dåtid. Idolen Astrid Lindgren i all ära. Hon är en förebild. Men hennes böcker utspelar sig på 1940-talets Sverige eller ännu tidigare. Familjen i Vesta-Linnéa är också personer, de är inte djur eller symboler. De är realistiska, men inte naturalistiska.

Förutom de fem böckerna om Vesta-Linnéa har Tove Appelgren dessutom skrivit en pjäs om Vesta-Linnéa och hennes familj. ”Akta dig för älgarna, Vesta-Linnéa!” spelades på Wasa teater 2011.

Den finska versionen: Vesta-Linnea ja aavelapsen arvoitus spelades på Tampereen Työväen Teatteri och vann Thaliapriset i år för bästa barn/ungdomspjäs!

I den ingick även övernaturliga element, berättar Tove.

– Det är något som alltid har intresserat mig. Jag blev själv överraskad att det gick att kombinera de här två världarna. Kanske just för att teater är ett annat medium. Det är samma tjej, men det händer lite annorlunda saker.

Vesta-Linnéas familj är i Salla Savolainens bilder ett småslarvigt och sympatiskt gäng. Stilen är naivistisk och detaljerad.

– Jag tycker Salla ritar en charmerande värld. Familjen är bohemisk, jag är själv inte lika bohemisk som Vesta-Linneas mamma. Där finns en värme, både när det gäller mänskors utstrålning och miljön som jag tycker är viktig.

Vesta-Linnéa har syskon som hon måste förhandla och komma överens med för att hitta sin plats i familjen. Den ursprungliga skaran på tre barn utökas till fyra under böckernas gång. Vesta-Linnéa har en storebror, en yngre syster och en bebis-syster.

Barn måste inte vara utåtriktade

Vesta-Linnéas familj långt är en pastisch på Toves egen familj där det ingår sju barn. Själv var hon ett extrovert barn, men tycker att det är viktigt att man inte kräver av barn att de ska vara utåtriktade. Artiga nog, men inte extroverta. Därför har Tove velat att Vesta-Linnéa är en iakttagare och inte lika extrovert som hon själv.

Däri uppstår ett berättartekniskt problem för det är svårt att visa att någon är mera iakttagande om man inte har någon som är motsatsen. Så småningom har det utvecklats så att lillasyster Wendla är allt det som Vesta-Linnéa inte är.

– När jag tänker på saken kanske hon är en karikatyr på mig. Storebrodern Paul-Axel är beundrad och älskad av alla och har med åren lite utvecklats till en besserwisser. Vilket min äldsta son kanske tycker att är en dålig utveckling och inte alls stämmer överens ”med verkligheten”.

Vart har Vesta-Linnéa fört dig?

– Böckerna har ju översatts till många språk och det intressantaste för mig har nog varit att besöka litteraturfestivaler i Kina, till och med två gånger. Det har varit stora festivaler där man blandat barnboksförfattare med andra författare.

– Det värsta med att skriva för barn är att man inte blir tagen på allvar. Men lika lite som barnläkare är barn, lika lite är vi som skriver för barn, barn. Utan vi är vuxna mänskor som behöver en vuxen mänskas utkomst och vi gör vår konst med största möjliga konstnärliga allvar. Så därför är festivaler som blandar genrer mycket viktiga upplevelser där man kan bli bemött på allvar, som en intellektuell.

Nya upplagor

Tove Appelgren flyttade Vesta-Linnéa från Schildts & Söderströms till Förlaget eftersom Schildts & Söderströms vägrade ta nytryck av böckerna, trots att upplagorna var slutsålda sedan ett bra tag. Flytten till Förlaget skedde med en önskan att de tidigare böckerna skulle ges ut på nytt. Och nu tänker hon jobba vidare på bokserien.

Nästa år ska du bli dramaturg på Åbo Svenska Teater. Hur kommer det här att påverka ditt skrivande?

– Jag tror att det kommer att bli toppen för det ingår skrivande i jobbet. Egen prosa kan jag inte skriva på arbetstid, men nog dramatik. Det ska bli fint med en arbetsplats och kaffepauser. Det är också meningen att jag ska regissera.

Du har också studerat psykologi?

– När jag började i teaterhögskolan var jag bekymrad över att mina intressen har varit så splittrade. Jag har varit intresserad av både journalistik och juridik och hela tiden lite blygt intresserad av teater. Men jag vågade inte söka in till Teaterhögskolan. Sen när jag vågade söka och kom in där så var det underbart, men också förvirrande och frustrerande.

Toves professor Raila ”Allu” Leppäkoski tröstade henne med att hennes intressen inte alls är så splittrade som de verkar. ”Du är intresserad av samhället men från olika håll och olika nära. Familjen det är mikrosamhället, juridik det är en aspekt av samhället, likaså journalistik”.

Många utbildningar

– Så när jag funderade över vad annat jag kanske ännu skulle hinna göra i mitt liv så blev jag inte lika orolig över att jag ytterligare intresserade mig för psykologi. Kan det finnas någon koherens i det här, tänkte jag? Och det finns det ju faktiskt. Psykologi är framförallt ett annat perspektiv och en annan riktning. Medan dramatik strävar framåt, mot ett mål förklarar psykologi mestadels det som skett.

– Om jag ska ta en examen till så måste det ge likadana kickar som teater som kan vara oerhört belönande när det går bra och fruktansvärt när det går dåligt. Precis som allting som är bedöms offentligt. Men för mig är det nog bara psykologi som är lika intressant som teater.

Bilderböcker har undertoner

– Jag är inte speciellt förtjust i barn. Det är inte därför jag skriver om dem. Jag är intresserad av en del barn och tar dem på individuellt allvar. Att säga att man är intresserad av barn är lika befängt som att säga att man är intresserad av medelålders män. Mitt författarskap lämpar sig för att skriva för barn för då får jag vara polariserad och använda mig av undertoner och av olika aspekter på en berättelse, de vuxnas blick och barnets blick.

– En fördel med bilderböcker är också att man kan använda svårare ord än då man skriver för barn som just lärt sig läsa, eller barn i den så kallade mellanåldern. För barnet kan fråga den vuxna som läser högt för det, vad ett visst ord betyder. Det ger också en möjlighet att skriva ”i flera lager”. Bilderboken har så många nivåer, det är ett helt unikt konstverk.

Utan användare, ingen kultur

Det som oroar Tove Appelgren är att även om alla är överens om att kultur för barn behövs, så är det inte lika många som aktivt bjuder finlandssvensk barnkultur åt sina barn. Men om vi inte har en kultur, så har vi inte heller en anledning att ha ett språk kring den. Språket är kärnan i den finlandssvenska kulturen och den kärnan kan vi nå bara med sådan konst som har språket i centrum, som film, teater och litteratur. Att köpa en finlandssvensk barnbok är alltså att omsätta festtalen i handling.

Och som vi vet är det bara handlingar som räknas.

Lyssna på radiointervjun med Tove Appelgren, 8 min.

Tove Appelgren

8:04