Mitt triathlon: Vad hände sen?

Från soffpotatis till stålman. Så löd programidén som fick heta Mitt triathlon. Många sökte, fyra blev valda att delta i det som i bästa fall skulle leda till en livsstilsförändring.

Sandra Sundvik, Marcus Långs, Anna Kultalahti och Stig Andersson var de fyra som tog sig an utmaningen att på ett halvår komma i form för ett olympisk distans triathlon, dvs 1500 meter simning, 40 km cykling och 10 km löpning. 2014 var året och triathlontävlingen de deltog i, Sun City Triathlon, ordnades för första gången i Vasa.

Till sin hjälp under halvåret hade de personliga tränare samt experter på olika delmoment i ett triathlon. Mycket av det de gjorde var saker de aldrig tidigare hade gjort: cykla på landsvägscykel med fötterna fastspända i pedalerna, simma i öppet vatten med våtdräkt, tävla för att nämna några saker.

Mitt triathlon på Arenan

Nu har det snart gått tre år sedan de stod där på startstrecket, nervösa och samtidigt förväntansfulla. Hur den halvår långa satsningen förlöpte och hur tävlingen gick kan man ta del av i programserien på Arenan. Den 1.6.2017 publiceras serien på nytt på Arenan.

Vad hände sen?

Man kunde kanske tro att serien och deltagarna fallit i glömska så här tre år senare men än idag blir Sandra, Marcus, Stig och Anna igenkända och påminda om sitt deltagande i serien. Frågan om huruvida de fortfarande håller på med triathlon är återkommande. Så här berättar de själva om vad som hände sen.

Sandra Sundvik:

Sommaren 2015 deltog jag i ett halv ironman på Åland (Käringsunds triathlon). Jag vet faktiskt inte vad jag riktigt tänkte på då jag anmälde mig till det för det var ju jättetungt och jag kom ju jättesist. Inte för att jag tänkt att det skulle vara lätt eller att jag skulle ha placerat mig i topp 5. Men att ligga så långt efter alla andra som jag gjorde det tär fysiskt och psykiskt på en mer än jag någonsin kunde ha trott.

Och då jag säger jättesist så menar jag faktiskt jättesist. Så sist att de stackars funktionärerna bara stod och trampade och väntade på att jag skulle komma förbi dem så att de kunde riva banan och gå hem. En timme efter näst sista deltagaren låg jag. Helt vidrigt lopp....om inte för en stjärna, en kvinna som kom och cyklade bredvid mig och följde mig i mina sista 2,5 km. Hon pratade med mig för att få mig att tänka på annat och peppade mig in i mål.

När jag tänker tillbaka på det loppet är det hon jag minns bäst och jag fick aldrig chansen att tacka henne ordentligt så det gör jag här och nu, TACK!

Efter halv ironmanloppet kom en rejäl svacka i min träning. Jag kände en press på mig att träna till triathlon för jag var ju hon från "mitt triathlon" och människor frågade nu som då, då de kom på vem jag var, om jag fortsatt att träna triathlon.

Jag kunde nästa se besvikelsen i deras ögon när jag sa att jag tränar inte till något triathlon lopp och var då noga med att snabbt tillägga "men nog TRÄNAR JAG!".

Knepig känsla det där att ha en stämpel på sig, om det än bara var jag själv som satt den på mig, men den var där och vägde tungt.
Samtidigt som jag kände att jag svek folk, blev jag också arg. För vart man än vände sig kunde man läsa och höra om människor som tränade till större, tuffare och längre lopp än det förra.

Jag fick en känsla av träningshets och att man inte tränade på "riktigt" om man inte hade bokat in minst två maraton, helst med 10 kg viktväst på då förstås, ett Vasalopp och även 417 träningspass på gymmet.

Kanske min träning inte räckte till? Jag blev besviken på mig själv att jag inte orkade lika mycket som ALLA andra och plötsligt hade jag i min bitterhet glömt varför jag tränade.

Det var inte roligt längre. Mina hjärnspöken hade tagit över igen och jag hade rent ut sagt Leidon, så jag slutade. En stund.

Jag minns att Jonathan, programledaren, frågade mig under programmets gång, om jag inte känner hur beroendeframkallande och energigivande träningen är och då förstod jag inte alls vad han menade. Men nu vet jag.

När man en gång har börjat träna är det faktiskt inte så lätt att bara sluta.

Jag fick en dag upp ögonen för ett hinderbanelopp och tänkte att det där, det ser först kul ut! Så jag valde att ta mig an något nytt och började satsa mera på terräng- och hinderbanslöpning.

2016 var jag med i Wolfrace i Närpes och tyckte det var så givande att jag idag tränar till Tough Viking i Stockholm som går av stapeln i slutet av augusti.

Under 2015 tränade jag mycket för mig själv, men nu är jag och min sambo, Andreas, en del av två olika träningsgrupper, båda ledda av David Fred. Träningarna är mycket varierande. Ena dagen klättrar vi i olika hinder och lyfter däck och andra dagen är vi och simmar och tränar olika hopp.

Jag även tagit mig an crossfit boxen där jag får jobba med muskler jag inte visste jag hade.

Cyklar, springer och simmar gör jag ännu. Men allt var för sig.
Väldigt varierande träning men det som är den gemensamma nämnare är att det nu är roligt.

Jag har genom att lägga om träningsstilen hittat glädjen i träningen igen. Jag behövde släppa tanken om alla "måsten" och bara träna.

Träna för att det är kul för mig och inget annat.

Marcus Långs:

Det händer fortfarande ofta att folk som kommer in på bensinstationen känner igen mig och frågar om det var jag som var med i serien och så undrar de om jag håller i gång ännu?

Om jag ska vara helt ärlig så har jag inte tränat många gånger sedan vi filmade serien.

Jag strukturerade om på mitt företag, köket stängdes och det blev inte mindre utan snarare mer jobb i och med det. Det är ett faktum att det krävts sina modiga 7-8 år att riktigt lära sig hur företaget drivs på bästa sätt.

Roliga saker har också hänt, jag är numera tvåbarnspappa och den yngre dottern har nu hunnit fylla ett år.

Vad gäller tränandet så har de senaste åren som sagt varit så intensiva med små barn och företag, att jag helt enkelt slocknat på soffan då barnen väl har somnat. Och då har det bara inte smakat med någon träning!

Men om jag tänker framåt så är det klart att jag måste börja ta hand om kroppen om den ska orka ett helt arbetsliv. Här om kvällen tog jag faktiskt fram landsvägscykeln och var på en tur och det kändes bra. Jag skulle gärna cykla lite mer bara det skulle vara lite varmare.

I sommar ska våtdräkten också fram så kan jag fara och simma vid villan.

Då barnen blir lite äldre så tror jag nog att jag gärna skulle träna för ett triathlon igen, det är en bra träningsform då man får lite av allt. Ett olympisk distans triathlon räcker bra för mig. Något maraton är jag inte intresserad av att springa!

Anna Kultalahti:

Jag råkade ut för några besvärliga skador efter Mitt Triathlon.

Våren 2015 skadade jag vristen bara några veckor innan jag skulle delta i ett halvmaraton och på hösten flög jag med fart över styret på cykeln. Näsan hölls på plats men söndriga glasögon och ett och annat stygn i pannan var vad den flygfärden slutade med ;)

Skadorna innebar att jag tog det lugnt med träningen för en tid.

Cykling är något som jag blev väldigt förtjust i under inspelningarna av programmet och det är fortfarande något som jag verkligen tycker om. Finns inget bättre än beundra föränderliga vyer trampandes på en cykel!

Efter en hektisk arbetsdag frestar soffan och ibland får jag verkligen göra en kraftansträngning för att komma mig iväg ut och röra på mig.

Jag lärde mig ändå en hel del om mig själv under programmets gång och jag vet att jag är på mycket bättre humör, ler ett bredare leende och njuter mer av livet då jag motionerar aktivt.

Inkommande höst har jag tillsammans med ett kompisgäng planerat att vandra i nationalparken Lemmenjoki och jag vet att det kommer att kräva att jag är i bra fysisk form.

Något triathlon har jag inte deltagit i sedan Sun City Triathlon. Simningen är fortfarande en väldigt utmanande gren för mig. Jag hoppas på att ännu en vacker dag behärska grenen ordentligt!

Stig Andersson:

Jag har inte deltagit i något triathlon efter serien eller någon annan tävling.

Motion och träning är absolut en del av min vardag. Jag trivs bäst på gymmet, men numera är det inte bara styrka utan också kondition- och balansträning som jag tränar där.

Löpning är en favorit. I Alanya, där jag spenderar några veckor per år, blir det en löprunda varje dag. Härligt! Trivs med det! Cyklingen är också roligt. Det blir tyvärr bara så kort tid av året!

Simning som träningsform har lämnat bort helt och jag prövade inte ens med våtdräkt senaste sommar! Visst simmar jag, men inte träning på det sättet. Fick aldrig till tekniken på riktigt. Därför har det inte blivit fler triathlon tävlingar för mig. De hade en kurs i frisim i vintras på simhallen men kursen var fullbokad när jag fick höra om den. Kommer väl fler tillfällen! Så än är det inte kört!

Händer fortfarande, inte ofta, men nu som då blir jag igenkänd. Vanligaste och första frågan är: "tränar du fortfarande"? Andra frågor är "träffas ni fortfarande, har ni kontakt"? "har de andra fortsatt träna"?

Folk berömmer programmet, att det var intressant och det gav bra information. Mycket beröm också för valet av gänget, spontana, naturliga, roliga.... Förstås är det bara de som har något positivt att säga som tar kontakt, men ändå, visst är det roligt!

Jag har inga speciella "pröva på drömmar". En sak som jag lagt märke till är att jag blivit alltmer "fisi" att pröva på nya saker men även gamla.

Jag klättrar inte mera på Alara, ett berg nära Alanya som jag ofta klättrade på förr. Rädd för stenras och ormar! Visst är det förbjudet, men det hindrade mig inte tidigare. Får nog ta en kurs i "våga pröva nya och gamla saker"!!