Massgraven i Dragsvik var länge en känslig fråga

År 1918 dog 3 000 fångar i Dragsviks fångläger på bara några månader. I dag ses händelsen som en av 1900-talets stora mänskliga tragedier.

Det känsliga och politiska ämnet gjorde att man först senare på allvar började tala om saken, säger historiker.

Omkring 10 000 fångar kom till Dragsvik från nästan alla Finlands hörn.

- Det här är Finlands mest kända och största massgrav. Det är väldigt makabert att vi har sådana i Finland. Åtminstone 3 000 människor ligger begravda här i åsen, säger historiker Matias Kaihovirta som är universitetslärare i nordisk historia på Åbo akademi.

Han är bekant med händelsen i och med sitt yrke, men han har fått en heltäckande bild tack vare historikern Sture Lindholms böcker.

Pratades inte om i militären

Kaihovirta har besökt stenmonumentet i Dragsvik några gånger tidigare, bland annat under studiebesök med sina studenter.

Han passerade också platsen flera gånger under sin militärtjänstgöring då han skulle ta sig till Dragsvik tågstation.

- Jag kände till fånglägret men då visste jag inte att här fanns en grav. Man talade varken om fånglägret eller om massgraven under tjänstgöringen, säger Kaihovirta.

Obesökt minnesmärke

Sture Lindholm påstod tidigare att många Ekenäsbor inte har besökt minnesmärket.

Kaihovirta tror att det beror på att platsen har en känslig historia.

- Det är också ett politiskt monument. När det restes på 1950-talet fanns det de som inte överhuvudtaget ville att man skulle resa minnesmärket och riva upp såren, säger han.

Vad visste människorna och hur levde de sina liv med vetskapen om det makabra som skedde?

Vänstern ville lyfta fram händelsen medan man på borgerligt håll ville hålla locket på, säger Kaihovirta.

- Nu är vi i en ny situation och man kan diskutera det mera nyktert. Väldigt länge har det varit en fråga om att välja sida fastän man själv inte var delaktig i inbördeskriget, säger han.

Han tycker att det är tillspetsat att påstå att samhället tidigare skulle ha tystat ner fånglägret och dess förhållanden.

- Man har kanske kringgått att tala om saken.

Kommunistisk minnestext

Kaihovirta säger att historiska händelser ses utgående från rådande samhällsklimat.

- Minnesmärkets text motsvarar 1950-talet polariserade värld. Det är kommunisternas minnestext och den är ganska klasskampbetonad. Den är inte objektiv sanning utan politisk.

Nuförtiden ser man på fånglägret i Dragsvik 1918 som en av 1900-talets stora mänskliga tragedier, säger Kaihovirta.

Hur har det påverkat Västnyland att ha en massgrav?

- Det är en intressant fråga. Sommaren 1918 målar till exempel Helene Schjerfbeck tavlor i Ekenäs samtidigt som ett fångläger ligger bredvid.

Han säger att man osökt kan dra paralleller till koncentrationslägren i Tyskland och de småstäder som låg bredvid dem.

- Vad visste människorna och hur levde de sina liv med vetskapen om det makabra som skedde? De visste kanske inte hur många som dog och hurdana förhållandena var. Det levererades också mycket felaktig information, säger Kaihovirta.

Uppmärksamma händelser

I Sverige finns myndigheten Forum för levande historia under Kulturdepartementet.

Myndighetens uppdrag är att informera om förintelsen och kommunistiska regimers brott mot mänskligheten.

Arbetet ska främja demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter.

Kaihovirta skulle gärna se något motsvarande i Raseborg.

- Det behöver inte handla om bara Dragsvik fångläger och dess historia utan överlag om terror och brott mot mänskligheten. Om man kunde ha något sådant här skulle det vara helt otroligt.

Raseborgs stad, Museiverket, landskapsmuseet eller staten kunde göra en insats, säger Kaihovirta.

Historikernas samhällerliga uppgift är att neutralt återge det som har hänt för framtida generationer.

Vi ska också fundera på hur vi behandlar de här sakerna i vår tid, säger Kaihovirta.

ABL: Finskhetsförbundet förvänger historia

Det kan ändå vara svårt att hitta tillförlitlig information om fånglägret då det finns många källor att välja mellan.

Arbetarbladet skrev i slutet av maj (30.5) om Finskhetsförbundets påstående om att finlandssvenskar i Västnyland skulle ha utfört en etnisk rensning av finskspråkiga.

- Det här stämmer inte och är så att säga alternativ fakta, säger Kaihovirta.

Det är viktigt att historiker och lärare lär ut källkritik, säger Kaihovirta.

Efter att Arbetarbladet tog kontakt med Finskhetsförbundet raderades stycket om etnisk rensning.

Intervju: Veronica Montén