Enorm svältkatastrof i Finland för 150 år sedan

Våren har varit kall och det har väckt både förargelse och förundran. Men kylan är inget jämfört med hur det var för 150 år sedan.

I juni 1867 kunde man på många håll fortfarande köra med släde och sjöarna var istäckta. Vårsådden kom man på vissa håll igång med först efter midsommar. Det här ledde till den senaste stora hungersnöden i Europa under fredstid.

- Hungersnöden i Finland med en dödlighet på kring åtta procent var också en (världs)historiskt sett exceptionellt allvarlig kris, säger professorn i socialhistoria Antti Häkkinen vid Helsingfors universitet.

Att sådden försenades skapade redan oro men det slutliga slaget kom när frosten var hårdare än vanligt i september. I vissa områden förstördes spannmålsskörden helt och hälften av hela landets rågskörd fördärvades.

Forskardoktorn i ekonomisk historia Miikka Voutilainen på Jyväskylä universitet betonar att missväxten inte ensamt förklarar hungersnöden 1867-1868. Finland hade i hundratals år varit ett lantbruksland där folk kände till naturens risker.

- Det finns många exempel på att inte ens långa kalla perioder ledde till hungersnöd i Finland.

Man har i allmänhet uppskattat att Finland 1866-69 gick miste om 154 000 personer genom att de dog eller inte föddes. Det var kring 8,6 procent av befolkningen som då uppgick till 1,8 miljoner. Voutilainens uppskattning är större, 10-12 procent.

Många säsongarbetare

Trots att missväxten inte ensam förklarar hungersnöden kan man enligt Voutilainen beskriva den som droppen som fick bägaren att rinna över. De strukturella grundorsakerna till hungersnöden berodde på fattigdomen i Finland.

- Finland var, när man jämför bruttonationalprodukten med länderna i Västeuropa, till och med fattigare än Irland, som ändå ansetts vara ett exempel på extrem fattigdom på 1800-talet. Det finska samhället var också ytterst ojämlikt.

Fattigdomen och ojämlikheten stöddes enligt Voutilainen inte enbart av ett frostkänsligt jordbruk utan också av bland annat lagstiftningen. Man kunde exempelvis inte dela gårdar hur som helst och bönderna ville inte låta markägandet splittras.

- Om man inte fick tag i egen mark kunde man bli offer för en ytterst konjunkturkänslig arbetsmarknad. Jordbrukets förmåga att sysselsätta folk var inte så märklig. En stor del av lantbruksarbetarna var säsonganställda och om skörden slog fel fick de inte anställning.

Problemen inom jordbruket förvärrades enligt Voutilainen av att det bara fanns lite industri i Finland på 1800-talet. Den skulle ha kunnat absorbera lantbrukets säsongarbetskraft. I många länder i Västeuropa löste urbaniseringen och industrialiseringen det här problemet.

För sent ute med sädesimport

Häkkinen påpekar att även de föregående kriserna på 1850- och 1860-talet hade utarmat landet och minskat livsmedelslagren.

- Man borde ha importerat enorma mängder säd för att kompensera för den stora livsmedelsbristen (1867). Det gjorde man inte eftersom man ansåg att man ekonomiskt sett inte mer hade råd att ta fler stora lån. Även i denna fråga hade J.V. Snellman en ganska central ställning.

En ovanligt varm sommar väckte förhoppningar om att allt skulle ordna sig. När frosten sedan slog till i september var man alldeles för sent ute. Dessutom förekom stora problem med att transportera och distribuera spannmålet.

- Jag har bedömt att man lyckades distribuera 5-10 procent av säden som behövdes i Finland.

Text: FNB