En kärleksförklaring till en bok. Eller - så påverkade Torgny Lindgren min syn på språket, konsten och livet
1982 utkom Torgny Lindgrens roman Ormens väg på hälleberget. Boken var hans trettonde litterära verk, den femte romanen och en bok som slog knock out på den svenska kulturvärlden. Och på åtminstone en finländsk tonåring - mig.
Uppvuxen bland böcker läste jag tidigt ganska mycket och i tonåren formligen slukade jag det mesta. Klassiker, politiska thrillers, svettiga kärleksromaner. Ju svettigare dess bättre.
Jag tyckte nog själv att jag var väldigt duktig på det här med litteratur. Att jag förstod mig på bra texter och insåg vilket effektfullt redskap språket är.
Typ.
När jag var femton kom min mor in i mitt rum med en tunn, liten bok som hon tyckte att jag skulle läsa. Hon hade träffat Torgny Lindgren i något författarsammanhang och haft ett givande samtal med honom om musikens betydelse för hans skrivande.
Och nu tyckte hon att den här boken kunde vara något för mig.
Själv tyckte jag bara att den såg trist ut och hade en fullkomligt obegriplig titel. Men när jag väl hunnit ett par sidor in i Ormens väg på hälleberget var det som om blixten slagit ner. Vad var det här?
Ord jag kände igen, men inneslutna i en berättelse som inte liknade något annat.
Inte då – inte nu.
Handlingen
Handlingen i Ormens väg på hälleberget tar sats i 1860-talets Västerbotten. I ett fattigt hem på den karga Kullmyrliden bor en familj som är djupt skuldsatt till den lokale handelsmannen.
När det inte längre finns några pengar att sköta avbetalningarna med inrättas ett arrendesystem som går ut på att äldsta dottern står för kostnaderna. Genom att upplåta sin kropp.
Ett system som under åren går i arv på bägge håll.
Det var som det var – konstaterar berättarjaget och beskriver hur modern ofta sätter sig vid tramporgeln för att avreagera sig. I ett försök att tränga bort det onda.
Musiken representerar frihet, flykt och trygghet.
Åren går och det föds nya barn. Barn till en far som fortsätter att komma på besök utan att vidkännas följderna av dessa. Och vi börjar ana en annalkande katastrof.
Vi har förstått att huset inte är byggt på hälleberget - och det bådar inte gott.
Språket
Om det är hyfsat lätt att beskriva själva handlingen i den 153 sidor tunna romanen så är det betydligt värre att försöka sätta ord på hur den är skriven.
Det är snudd på omöjligt. Faktiskt.
Nej, ingen far alls lät du mig födas med, och lika gott var väl det, han skulle ock haft maten, likgiltigheten gav du mig i födsel att späda ut trotset med, och mycket till karl var han väl int, för du tog honom till hospitalet Pitholmen och där fick han förblekna och dö.
Meningarna växlar mellan långa, snirkliga haranger och korthuggna uttalanden som är extremt slagkraftiga.
Orden växlar i sin tur mellan det synnerligen konkreta och en religiöst färgad klangbotten som andas svunna tider och högtidlighet.
Lakoniska konstateranden varvas med en slags veklagan riktad till en högre makt. Som berättaren hoppas att lyssnar.
Och denna mix av kort och långt, konkret och symboliskt skapar i förlängningen en sällsam rytm som jag som läsare aldrig någonsin – varken tidigare eller senare – ställts inför.
Ett fantastiskt kalejdoskop
Själva upplägget må låta klassiskt – ett klassdrama mot bakgrunden av ett bondesamhälle av det slag som många uttalade arbetarförfattare redan gestaltat.
Men i Lindgrens fall tar verket bara avstamp i den konkreta handlingen för att sedan växa till en universell skildring av... tja, människan och hennes eviga kamp med sig själv.
Visst skildrar han samhällets orättvisor, men han gör det som genom ett färgsprakande kalejdoskop där bildens fokus ständigt förskjuts, ändrar form och exploderar i nya mönster.
Vi ser den enskilda individen fångad i en värld uppdelad i vi och de, fattiga och rika, män och kvinnor, föräldrar och barn, maktutövare och offer.
Vi anar en dramaturgisk båge på väg mot ett klimax av bibliska mått. Och Bibeln - ja, den är ständigt närvarande i citat, hänvisningar, reflektioner. Men utan att vara vare sig påträngande eller förutsägbar.
Och genom allt detta ljuder en underbar, ironisk ton. En hög och klar ton av skarpsynthet som förser berättelsen med dess emotionella laddning. Som ingjuter hopp i allt det svarta.
Varje ord en egen värld
Nu skall ni naturligtvis inte tro att den femtonåriga Silja satt där med ögon skimrande som av ett förklarat ljus och kastade tolkningar omkring sig. Nej, jag läste berättelsen rakt upp och ner.
Grät och var förnärmad över hur den utsatta modern behandlades.
Om och om igen.
Kände äckel, hat och indignation. Men var samtidigt otroligt fascinerad av orden som var så välbekanta och ändå så främmande på en och samma gång.
När jag tio år senare studerade litteratur och började fundera på lämpliga gradu-ämnen dök Lindgrens berättelse upp i mitt inre – pockade på uppmärksamhet, lockade med löften om nya aha-upplevelser.
Och visst kom de. Med besked.
Nu kunde jag plötsligt deschiffrera texten på ett annat sätt och tyckte mig se hur varje ord fungerade som ett brunnslock – det var bara att glänta på det och stirra ner i djupet. Ana det kristallklara vatten som bara väntade på att halas upp.
Liter efter liter av existentiell ångest varvat med löften om hopp och tro på – kanske inte människan, men livet. Och konsten. Definitivt på konsten.
När boken är bättre än filmen
Idag ägnar jag mig yrkesmässigt huvudsakligen åt film och önskar naturligtvis att jag kunde rekommendera den film Bo Widerberg 1986 presenterade på basen av Lindgrens text.
Jag minns att jag började se fram emot den ungefär i samma ögonblick som jag i någon tidning läste att Pernilla Wahlgren ingick i rollbesättningen.
Visst var jag också lite nyfiken på ”vår egen” Stina Ekblad som bara några år tidigare skrämt sömnen ur mig med sin suveräna gestaltning av den instabile men starke Ismael i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander.
Men Bergman och Stina i all ära – just då var det nog ändå det svenska schlagerundret Wahlgren som smällde högre i det finländska tonårsrum som utgjorde mitt universum 1986.
Smällde gjorde det däremot inte när jag något år senare äntligen såg filmen. Den kändes ljummen och halvdan, stolpig och tom. Snygga miljöer och välkända repliker – men det var något som fattades.
Då tyckte jag förstås att det var synd – idag är jag bara glad. För att Lindgren med sin text bevisade att hans berättelse krävde just ord, inte bild. Att hans innehåll var ett med sin form.
Fulländat.
Så om det någon gång mellan varven händer att jag känner misströstan inför världens orättvisor, tvivlar på Guds existens och undrar om det alls är någon mening med att syssla med kultur – då räcker det att tänka på Ormens väg på hälleberget för att inse att så länge det finns ord finns det hopp.
Alltid.
Lyssna på Mi Wegelius Dokumenterat om Torgny Lindgren:
