Kontorsromanen speglar ett samhälle i förändring
Mellankrigstiden var en tid av modernisering och urbanisering, och i kontorsromanerna skildras kvinnornas nya roll i såväl samhället som familjen. Kontorsromanen ger en miniatyrbild av ett samhälle i stor omvälvning.
I mitten av maj disputerade litteraturvetaren Eva E. Johansson vid Åbo Akademi/Fakulteten för humaniora, psykologi och teologi för doktorsgraden med en avhandling som bär titeln Realismens röster. Kvinnliga kontorister i mellankrigstidens finlandssvenska litteratur.
I avhandlingen tar sig Eva E. Johansson an en handfull finlandssvenska kontorsromaner och noveller från 1920- och 1930-talet för att bland annat analysera olika spänningsfält mellan det traditionella och det moderna i ett Finland som vid den här tiden genomgick stora samhälleliga, industriella och politiska ömvälvningar.
Romanerna som Eva E. Johansson analyserar är May Hartmans roman Bara en kontorsflicka från år 1924, Ingrid Qvarnströms roman En gedigen flicka som utkom år 1930 och Anna Bondestams roman Fröken Elna Johansson som publicerades år 1939.
Dessutom tar Eva E. Johansson upp Allan Tallqvists roman Stålets sång (1936) samt en handfull noveller skrivna av författarna Ingegerd Lundén, Margit Niininen, Ralf Parland och Elmer Diktonius.
Hur kommer det sig att du valde att forska i just kontorsromanen som genre?
När jag började fundera på ett forskningsämne var jag mest intresserad av moderniteten som fenomen och tidsuttryck.
Jag ville forska i finlandssvensk litteratur, men inte fokusera på ett enskilt författarskap.
Jag valde en tidsperiod och därefter funderade jag på hur jag skulle kunna avgränsa och konkretisera ett lätt diffust intresse som ”modernitet” för att hitta ett motiv som i sig kunde innefatta det mest moderna, ett motiv där modernitetsprocessen blir tydlig.
Och så hittade du kontorsflickan?
Om man tänker på alla modernitetsfenomen med urbanisering och populärkulturen som kommer in och kvinnans förändrade ställning, förändringar och rationaliseringar av arbetslivet och allt som skedde i vardagslivet vid den här tiden så är kontorsarbetet och kontoret en plats där allt detta med modernitet strålar samman.
Kontorsromanen uppstod som genre inom den anglosaxiska litteraturen i slutet av 1800-talet och den blev snabbt populär i hela västvärlden. När kom den in i den finska och den finlandssvenska litteraturen?
Under mellankrigstiden blev den populär också här hos oss. Man kan kanske inte kalla det för ett uppsving direkt eftersom det handlar om en handfull romaner och kan inte sägas utgöra någon stor eller bred genre inom den finlandssvenska litteraturen.
Men kontorsflickan - eller jazzflickan, flappern, garconnen och ungkarlsflickan, som hon också kallas - får en framträdande plats också i den finska filmen vid den här tiden.
Finland moderniserades rätt snabbt och lite senare än många andra länder i västvärlden, men under 1920- och 1930-talet svepte en stark förändringsvåg över vårt land.
Du skriver mycket om kvinnornas ställning från 1920-talet framåt och om de förändringar i samhället som gjorde att kvinnorna i allt högre grad kom att ta steget ut i förvärvslivet. För många unga flickor kom kontoret att bli den första arbetsplatsen och en möjlighet att förtjäna egna pengar. Vi kan också konstatera att de gifta kvinnorna från och med år 1919 fick inneha en tjänst utan sin mans medgivande.
Den här samhälleliga kontexten utgör själva bakgrunden till de romaner jag forskat i. Man får ett spännande samtidshistoriskt utsnitt genom att iaktta hur kvinnorna kliver ut på arbetsmarknaden och kan ta del av de ramar som både befrämjar och förhindrar deras deltagande i arbetslivet. Dessa kvinnor speglar också hela den ekonomiska processen i samhället i övrigt.
I de tre romanerna som är mina mest centrala forskningsobjekt ser man alldeles tydligt hur böckerna ger och speglar en tidstypisk bild.
Bara en kontorsflicka av pseudonymen May Hartman handlar om en borgarflicka som nyss tagit studenten och som provar på arbetslivet som kontorsflicka. Den unga flickan May är inte tvungen att bege sig ut i arbetslivet pga. sin ekonomiska situation, utan att arbeta på kontor var något en ung borgarflicka gjorde för att skaffa livserfarenhet innan hon gifte sig.
De två senare romanerna visar upp en något annan bild.
Huvudpersonen i Ingrid Qvarnströms roman En gedigen flicka är en 30-årig ensamstående och väletablerad yrkeskvinna mitt i arbetslivet. Martha arbetar som bokförerska och hon har lyckats spara ihop till en egen lägenhet med centralkök i ett nybyggt hus i Tölö. Hon trivs med sitt arbete och med sitt liv.
Anna Bodenstams roman Fröken Elna Johansson speglar tiden efter depressionen. För Elna handlar arbetet på kontor om ekonomiskt nödtvång och för hennes del finns det inte särdeles många alternativ till försörjning. Elna är en ung kvinna med akademisk examen som inom berättelsens ramar inte har lyckats få ett arbete som motsvarar hennes utbildning och hon tvingas försörja sig som maskinskriverska med rätt så dåliga arbetsvillkor.
Alla dessa berättelser skildrar slitningar mellan olika former av kvinnosyn och kvinnovarande - från en mer traditionell kvinnoroll med skötsel av familj, hem och hushåll å ena sidan och den moderna kvinnan som stiger ut i förvärvslivet och tar för sig å andra sidan.
I dessa romaner får vi ta del av spelet mellan kvinnorna på kontoret, och vi skönjer de hierarkiska strukturerna mellan chef och underordnad. Alla spänningar som förekommer i det omgivande samhället flyttar in i kontorsrummet.
Ja, historierna ger en miniatyrbild av samhället kan man säga.
Det jag undersöker är spänningarna mellan de olika perspektiven, de olika rösterna som representeras av de olika karaktärerna i romanerna.
Jag vill framför allt lyfta fram mångstämmigheten, hur denna mångstämmighet berättas och skapas i en alldeles traditionellt konstruerad realistisk roman.
Här finns inte ett dominerande perspektiv som säger hur verkligheten ser ut, utan här finns röster som drar åt olika håll.
Det handlar om hierarkier, om olika intressemotsättningar, om vem som får utrymme och vilka perspektiv som tystas ner. Här sker olika former av dragkamper mellan kvinnorna i de olika berättelserna. Lyckas kvinnorna bryta sig loss från konventioner och förlegade kvinnoroller?
De tre romaner som jag fokuserar på handlar alla om ett år i kvinnornas liv, och de beskriver kvinnorna mitt inne i ett flöde av händelser – både i en pågående samhällsprocess och i deras eget liv. Det är inte skrivet i sten hur det kommer att gå för dem.
I Bara en kontorsflicka drar den unga flickan May slutsatsen att kontorsarbete inte är något för henne eftersom hon är alldeles för egensinnig. Hon klarar inte av att underordna sig och att anpassa sig till den rådande hierarkin. Hon är en väldigt stark och livfull person och hon tar sig antagligen vidare till andra upplevelser i livet.
I Ingrid Qvarnströms roman En gedigen flicka går det rätt illa för den väletablerade bokförerskan Martha när hon förälskar sig i sin chef. Hon tappar helt och hållet fotfästet när hon blir fast för bokföringsbrott – det är givetvis en katastrof både för hennes självbild och för hennes yrkesroll.
Den som kanske visar sig var den starkaste av dessa tre romangestalter är Elna i Anna Bondestams roman Fröken Elna Johansson. Elna bestämmer sig för att stanna kvar på sitt arbete och för att börja kämpa för kvinnornas fackliga rättigheter. Hon väljer att slåss för en bättre tillvaro både för sig själv och för andra.
I Anna Bondestams roman finns en uttalad politisk medvetenhet, medan de två andra kanske kan sägas bära på en ansats till samhällskritik?
Absolut. Anna Bondestams berättelse bygger på en klarsyn där huvudpersonen ser vad som sker i det omgivande samhället.
På kontoret talar kontoristerna med varandra om hur populärkulturen skapar en förvrängd bild av ”den perfekta kontorsflickan” som skall vara vacker, välklädd och klara sig utan pengar, medan verkligheten ser helt annorlunda ut. Elna skulle till exempel behöva en vinterkappa som hon inte har råd med och problem som dessa anser de sig ha rätt att få hjälp med.
När bokförerskan i Ingrid Qvarnströms roman råkar illa ut kan man givetvis tolka det på olika sätt: man kan se det som ett slags förstärkning av en typisk bild av hur kvinnor far illa när de matats med en romantisk diskurs om kvinnlighet och kärlek.
Huvudpersonen Martha blir rätt så påverkad av sina arbetskamrater som säger att en kvinna utan älskare inte är en riktig kvinna, och att hon är en tråkig och pryd kvinna som väljer att respektera äktenskapet och ett långsiktigt förhållande. De uppmuntrar henne att släppa loss och att ge sig hän sin förälskelse i en gift man som är hennes chef och som utnyttjar hennes roll som bokförare på företaget. Man blir ju lite arg när man läser om hennes öde …
Kontoristens yrke har ju utvecklats en hel del under de olika decennierna – till en början var det ett högstatusarbete med goda avancemangsmöjligheter, men när depressionen slog till i slutet av 1920-talet uppstod en ny och knivig konkurrenssituation kring arbetena med dumpade löner som följd. Det blev svårt för många kvinnor att försörja sig helt och hållet på sitt arbete.
Det handlar inte bara om depressionen, utan också om hur arbetslivet moderniserades vid den här tiden.
Skrivmaskinen var en avgörande uppfinning när den etablerade sig och inom kort fyllde man hela stora kontorssalar med maskinskriverskor. Istället för att en kontorist var en person som hade många olika uppgifter och insyn i företagets verksamhet blev man en kugge i ett maskineri.
Företagen började göra om kontoren enligt taylorismens modell, dvs. ett löpande band-tänkand där arbetet delades upp i många olika moment och varje person med lätthet kunde ersättas med en annan.
Många kontorister fick hälsoproblem när de satt i en oergonomisk ställning och skrev på maskin långa dagar.
Kontorsarbete sågs inte som en fysisk arbetsuppgift, vilket gjorde att man inte ansåg att man kunde få fysiska arbetsskador av det. Följaktligen tog det lång tid innan man insåg att det fanns problem som man borde åtgärda för maskinskriverskornas del.
Men kontorsarbetet har ju också blivit sinnebilden för ett tråkigt arbete?
I min avhandling har jag lyft fram de realistiska romanerna och novellerna, och samtidigt har jag kunnat konstatera att det inte finns särdeles många skildringar av kontorsarbete i de modernistiska texterna där man i övrigt ger utrymme för vardagsarbetet.
I Hagar Olssons roman Chitambo tycker huvudpersonen Vega Marias mamma att hon ska bli kontorist, men enligt Vega Maria är kontoristyrket det värsta hon kan tänka sig. Kontoristen är själva sinnebilden för tristess.
Vilken är den största behållning du haft under arbetet med avhandlingen?
Att göra all bakgrundsresearch var ju fascinerande i sig, men vad beträffar själva analysarbetet var det mångstämmigheten och hur litteraturen kan skapa ett fält för samtal som intresserade mig mest.
Genom mångstämmigheten kan man belysa en vardagssituation, en samhällssituation eller ett dilemma så att det inte finns en sanning utan flera sanningar. Det är själva mötet med de olika rösterna som blir spännande, och det har betydelse överlag för våra samtal i samhället om verkligheten idag när man talar om falska nyheter och vad som är på riktigt.
De olika rösterna skapar tillsammans en berättelseväv. Vi måste komma ihåg att vi är berättande varelser, och det är via berättelserna vi förstår och skapar vår verklighet. Det är dynamiken i detta som intresserar mig.
För mig är det viktigt att lyfta fram realismen. Och vi behöver också påminna oss om att vi måste försöka lita på språket. Under en lång tid har vi levt i en dekonstruerande poststrukturalistisk diskurs där vi ser med misstankens ögon på allt vi gör med språket.
Vi behöver påminnas om att vi behöver tillgång till språket på ett tillitsfullt sätt. Att vi genom språket kan kommunicera våra erfarenheter, och det tycker jag att dessa romaner gör, de kommunicerar erfarenhet och de förlitar sig på att du som läsare kommer att förstå något nytt om världen via berättelsen.
Den realistiska romanen berättar om en delad verklighet och en delad värld.
Kontorsromanerna är uttalade arbetsplatsskildringar, och efter att ha varit förhållandevis sällsynta under en längre tid är de på väg in i den samtida litteraturen igen. Kan man säga att arbetsplatsskildringarna är ett utslag av de kriser och förändringar, de brytningsskeden, som vi upplever i vårt samhälle och i vårt arbetsliv idag?
Litteraturen söker upp smärtpunkterna och de dilemman som finns i samtiden, och i vårt arbetsliv händer det ju mycket just nu.
När jag för femton år sedan började skriva på min avhandling tyckte jag att det fanns många likheter mellan samtiden då och mellankrigstiden. Idag har vi tagit ytterligare ett steg vidare, och frågan är var vi befinner oss idag?
Avhandlingen kan läsas eller laddas ner här.
Lyssna på hela intervjun med Eva E. Johansson:
