Husen som skulle rivas, men ännu står kvar – om tio år är det betongförorten som gentrifieras
Då kameran åker fram utanför köpcentret i Rönnbacka i Helsingfors hojtar någon från dunklet: ”Hej, inte får du fota oss utan lov!” Reportern och professorn vandrar iväg till en annan sida av byggnaden.
- Den gamla delen av köpcentret ritades av Heikki och Kaija Sirén och har fungerat som urtyp för liknande köpcenter runt omkring landet, berättar Laura Kolbe, professor i europeisk historia vid Helsingfors universitet.
Det är en förmiddag i juni, klockan närmar sig halv elva. För tidigt för lunch, lite för sent för frukost. Köpcentret i Rönnbacka badar i sol, några invånare rör sig i sakta mak mot mataffären.
Snart kommer den kreativa klassen
En kille på kanske åtta år snurrar runt på sin cykel och följer intresserat med intervjun. På andra sidan gatan vandrar en äldre dam med hjälp av rollator och väninna mot butiken.
Om tio år kan gatubilden se annorlunda ut.
- Vi ser ju det redan i de östra stadsdelarna, menar Laura Kolbe. Det är bohemerna och eliten, den utbildade klassen som är på jakt efter något autentiskt, efter en boplats där man kan känna stadens dna. Dom har en stark näsa för det genuina.
Fenomenet kallas gentrifiering, det vill säga att den så kallade kreativa klassen flyttar in i ett bostadsområde som traditionellt haft en låg status och förmånliga bostadspriser.
Vad är det som gör Rönnbacka så genuint?
Byggandet av Rönnbacka påbörjades år 1959. Ännu på 1950-talet byggdes nya hus på plats och ställe, men i och med introduktionen av elementhus kunde man på kort tid bygga upp nya bostadsområden.
- Inflyttningen till Helsingfors skedde då av samma orsak som nu: arbete, studier och ett bättre liv, förklarar Kolbe.
Men det förekom också en optimism om att det nya, moderna Finland och välfärden skulle växa fram just i förorterna. Något som återspeglades i formspråket.
- Rönnbacka är ett tidstypiskt exempel på den härliga efterkrigstida optimismen. Det är naturnära, i ett gammalt kulturlandskap och de vita ensamma punkthusen reser sig nästan som monument här i omgivningen.
På krönet av en kulle står de fyra vita husen separat. På baksidan finns få fönster, på framsidan desto fler. Man kan bara ana sig till de vyer av Helsingfors som växer fram i de höga husen byggda på en bergsknall.
- Här ser vi modernismen växa fram i de stora vita ytorna. Det ska vara minimalistiskt, funktionellt men ändå snyggt på ett rationellt sätt.
Egentligen skulle ju husen rivas – vad hände?
Då elementhusen uppfördes i snabb takt under 1960-talet var tanken att de skulle vara tillfälliga och rivas efter 50 år, det vill säga ungefär nu. Så blev det ändå inte.
- De är ju välbyggda. Ambitionsnivån var hög och man byggde på ett hållbart sätt. Men visst är det så att många hus står inför stambyte, smak och behov förändras och hustekniken går framåt. Så visst har stadsplaneringskontoret mycket att fundera på i framtiden.
Rönnbacka är dock ett undantag.
- Stadsdelen är skyddad och myndigheterna har insett att det lönar att bevara Rönnbackas karaktär.
Så vem är det som kommer att trissa upp bostadspriserna?
Som på beställning vandrar Henri Hannula förbi. Han är ett typexempel på den utbildade, kreativa klassen som Laura Kolbe talar om. Han är också en av hennes doktorander vid universitetet.
Hannula och hans fru flyttade till Rönnbacka för ett år sedan från Munkshöjden
- Det kändes inte som vårt område. Min fru är från Rönninge här bredvid och jag har rötterna här i Rönnbacka, så det var ett ganska lätt beslut, säger Hannula om flytten.
Han har inte själv vuxit upp i Rönnbacka, men pappan flyttade som treåring till den nybyggda stadsdelen.
- Det var ett ganska klassiskt exempel: de bodde trångt i en lägenhet på Mannerheimvägen och flyttade sedan ut till förorten där allt var nytt och rent, berättar Hannula.
Barn i varje gård
Pappa Hannula hörde till de stora årskullarna som föddes efter kriget.
- Han berättar ofta hur det var fullt med barn i alla gårdar och de flesta hörde till den lokala bollklubben, så motion och idrott blev en del av ”Pihlis”-identiteten. Att komma från Rönnbacka (fi. Pihlajamäki) var inte alls samma sak som att vara från Hertonäs eller Igelkottsvägen, skrattar Henri Hannula.
De stora årskullarna rör sig inte lika smidigt på fotbollsplanen, och småningom kommer de att flytta ut ur sina lägenheter och Henri Hannula och hans gelikar kommer att flytta in. Det är en naturlig process menar Laura Kolbe.
- Har man bott i en förort som ung så flyttar man bort, man vill distansera sig från sin barndomsmiljö. Men så skaffar man egen familj och märker att det var ju en trygg miljö att växa upp i. Det är en ganska typisk helsingforsisk grej.
Yle Huvudstadsregionen: Egentligen skulle husen rivas - men förorten står ännu kvar
' /%3E%3C/svg%3E)
