Nicole trillade av hästen och blev förlamad från bröstkorgen ner

Nicole trycker på en knapp och dörren öppnas med ett litet klick. Hon sitter vid fönstret flera meter bort och utanför ruskar vinden om de späda björkarnas försommargröna blad.

Här i hennes etta i Nordsjö, Helsingfors finns det flera hjälpmedel som ska underlätta livet för en rullstolsburen person. En ståställning, taklyft och flyttbräde, samt en telefon som gör det möjligt för Nicole att kalla på hjälp dygnet runt. Ringer hon så kommer någon omedelbart.

- Det är någon här morgon och kväll, och så har jag min personliga assistent som ofta kommer under eftermiddagen.

"Jag är glad att jag lever"

Nicole flyttade hit för drygt två år sedan. Då hade hon bott på sjukhus och rehabiliteringshem i över åtta månader.

Olyckan i manegen gjorde att livet tog en vändning hon inte hade räknat med. En vändning som ofta varit smärtfylld och tung, men som också fått henne att uppskatta att hon över huvud taget är vid liv.

“Det tog två timmar innan jag hittades”

Natur, djur och framför allt hästar har alltid haft en central roll i 27-åriga Nicoles liv. Hon är uppvuxen i Sjundeå och Kyrkslätt, och när hon som 8-åring får börja rida vet glädjen inga gränser.

- Först var det bara en viktig hobby men sedan märkte jag att det skulle kunna bli något mer.

Efter gymnasiet bestämmer sig Nicole för att studera till ridinstruktör vid en svenskspråkig linje i Kimito. Under närstudieveckorna pendlar hon och hennes häst Grando till Brusaby för att ta del av såväl teori som praktiska lektioner.

- Jag studerade till mitt drömyrke.

I maj 2011 startar Nicole eget företag och börjar hålla lektioner och träna hästar. Men i oktober 2014 får allt detta ett abrupt slut.

- Jag red en ung häst och allt hade gått bra. Men så mitt i galoppen åkte sadeln runt, jag tappade balansen och flög rakt in i manegeväggen. Min ena nackkota sprack riktigt ordentligt och trycktes in i ryggmärgen. Jag fick en hög ryggmärgsskada.

I två timmar hinner Nicole ligga där, vid medvetande hela tiden, innan någon hittar henne och tillkallar hjälp.

- Jag minns att jag försökte ta mig upp från marken men jag kunde inte röra mig. Chocken var så stor just då att smärtan var inte det värsta. Jag minns att jag tänkte “nu gick det riktigt dåligt”.

Nicole körs i ilfart till Tölö sjukhus där man gör sitt bästa för att rädda det som räddas kan.

Fyra nackkotor är brutna och en så illa sprucken att den måste ersättas med en ny kota som görs av Nicoles höftben. En titanskiva sätts också in för att stabilisera nacken.

- Kirurgerna hade ganska mycket att göra med mig där i början. Det var en enorm operation och ingen kunde riktigt säga vad som skulle bli bra och vad som inte skulle bli det. Det var bara att vänta och se.

Det står ändå snabbt klart att Nicole kommer att sitta i rullstol resten av sitt liv.

- Från bröstkorgen ner har jag i praktiken inga fungerande muskler. Med tiden har jag kunnat jobba upp en viss rörlighet i fingrarna och nu klarar jag av att knuffa rullstolen framåt av egen kraft. Det är en seger i sig.

Får kraft av att träffa gamla elever

Dag läggs till dag och vecka till vecka. Den första månaden får Nicole hjälp att andas via en maskin.

Med hjälp av talkanyl lär hon sig sakta prata igen och tack vare fysioterapi och ergoterapi får Nicole sakteligen tillbaka en del av sin muskelfunktion.

- Jag har haft många olika känslor under rehabiliteringen, både bra och dåliga. När jag märkte att jag fick krafterna tillbaka och kunde göra mer och mer på egen hand kändes det bra. Men inte har det varit enkelt. Det var en tung tid och jag visste ingenting om framtiden just då.

Visst har jag någon gång tänkt tanken “varför jag”, men man kommer inte riktigt någon vart med den frågan.

Under åren som gått sedan olyckan har Nicole genomgått tre större operationer. I samband med den senaste togs titanskivan i nacken bort eftersom den hade tryckt mot hennes matstrupe och gjort hål på den.

I dagsläget går Nicole på rehabilitering tre dagar i veckan och hoppas på att hon i framtiden ska klara av att jobba lite mer.

- Mitt företag är ännu i gång och jag håller ridlektioner då och då. I framtiden hoppas jag att jag orkar ännu mer. För visst får jag också kraft av att åka ut och se hästar och träffa gamla elever.

Tala om det som hänt

För många kan en livsomvälvande händelse som en olycka tära enormt mycket också på det psykiska välmåendet. Nicole har ändå gjort sitt bästa för att hålla sig positiv.

- Det att jag överlevde var redan en stor vinst. Visst har jag någon gång tänkt tanken “varför jag”, men man kommer inte riktigt någon vart med den frågan. Kanske det ännu kommer att visa sig någon dag.

Nicoles familj och vänner har varit ett ovärderligt stöd genom hela processen och det är hos dem hon hämtar energi när det är jobbigt.

- Det var nog tungt för dem också i början, men jag har en fantastisk familj och jättefina vänner som alltid finns där och lyssnar.

Till den som gått igenom något liknande är det också ett av Nicoles viktigaste råd: Bli inte ensam.

- Tala om det som hänt precis så länge du behöver! Bli inte ensam med din tankar och funderingar.

Nicole tror också att man mår bättre av att komma ut och hitta på saker, så mycket man bara klarar av.

- Jag försöker leva så vanligt som möjligt, jag åker på konserter och går ut med mina vänner. Visst är det ibland jobbigt att fysiken inte fungerar som den gjorde förr, men å andra sidan måste jag också vara tacksam över allt det jag fortfarande har kvar. Jag gör mitt bästa för att ta vara på det.

Ellen blev ensamstående vid 20 års ålder

"Jag tog graviditetstestet på jobbet för att inte få panik"

När Sara är 15 år kommer beskedet: “Genetiskt sett är du en man”

"I dag är jag stolt över den jag är."