Kaj Arnö: Minimalism förverkligade drömmen om att bo smått

Vem behöver en massa grejer? Kaj Arnö kolumniserar om att tänka minimalistiskt kring hur man vill bo.

Nu är det så att jag har flyttat. Ett vuxet barn flyttade ut, ett annat flyttade med mig till en mindre bostad. De sådär 180 kvadratmeter familjen bebodde för över tio år sedan i Grankulla krympte i Münchens innerstad först till 130 och nu till 80. Far och dotter ställdes inför praktiska besvärligheter, som vi valde att angripa estetiskt-filosofiskt.

Facit: Med den nya bostaden är jag nöjdare än någonsin.

Viljan att bo smått

Nu är det inte så att vi fördenskull slapp det praktiska arbetet. Flyttas skulle det, och före det planeras, renoveras, köpas, ordnas och slängas. Länge tog det. I december började vi leta bostad, i januari skedde köpet. Renoveringen började bums. Just efter påsk, långt inne i april, sov vi den första natten i den nya bostaden. Och nu, i slutet av maj, börjar det kännas färdigt.

Tanken på minimalism tilltalade mig redan vid föregående flytt för tio år sedan, den första i riktning färre kvadratmeter. Då hade jag det dåliga omdömet att inför en kollega torgföra krympningen till 130 kvadrat som minimalism.

Att han bodde i Moskva visste jag, att han bodde på 25 kvadrat visste jag inte. Det blev till att fort byta samtalsämne.

Men tanken på minimalism kvarstod. Också tanken på att dela idén med andra, såsom jag gör nu.

Minimalismen är inte snobberi

Minimalism är inte elitism, utan något universellt, som har kunnat tillämpas sedan Hedenhös. Lite så där som man kan leva hälsosamt oavsett inkomstnivå (havregrynsgröt, potatis och rågbröd är billigt; löpning och armpressar är gratis), saknas en entydig korrelation mellan att bo dyrt och att bo trivsamt, praktiskt och estetiskt.

Meningen om vad som är trivsamt, praktiskt och estetiskt är förstås delad, som smaken. I hopp om att lyckas göra det utan att stöta mig med vänner, bekanta och obekanta, vill jag vädra dotterns och mina tankar.

Vi började genom att diskutera några principer för hur vi ville bo, vilket efter drygt tjugo gemensamma levnadsår inte var så svårt. Ledstjärnorna blev konsekvent genomförd minimalism (ordning och reda), estetik och bekvämlighet. Och kontinuerlig förbättring.

Köket krävde mest

Mest tid och pengar satsade vi på köket. Ett rum i den lilla fyran vi köpte delade vi itu, så att den ena lite mindre halvan blev fönsterlöst förråd, den andra en matsal utan vägg till köket.

I det här ljusa rummet tillbringas den mesta gemensamma tiden. Även om vardagsrummet har en liten avdelning som är mitt förkrympta arbetsrum, med skrivbord, bokhyllor och allt, sitter jag vanligen och jobbar just i köket. Det är ljust.

Det uppstår spontan interaktion då dottern ska äta eller dricka, må det så vara ensam, med pojkvännen eller med studiekompisarna.

Minimalismen har i köket givits en estetisk och en praktisk skepnad. Estetiskt sett finns det bara fyra sorters ytmaterial. Arbetsbordets svarta yta, skåpdörrarnas glansiga vita, väggarnas och takets matta vita, och golvets träyta. Diskmaskin, tvättmaskin, kyl och frys är gömda bakom likadana skåpdörrar som porslin, glas och kastruller.

Praktiskt sett håller vi ytorna tomma, och inte heller skåpen är fyllda till brädden. Dels har vi låtit bygga tillräckligt många skåp, dels har vi sålt, givit bort och slängt allt vi inte behöver.

Framme på ett arbetsbord står enbart vattenkokaren, brödrosten och en hushållspappersrulle. Andra köksapparater är inuti skåp, liksom diskborsten och disktrasan. Skärbrädena hänger på väggen. Disken är i skåpet eller i diskmaskinen.

Ytorna är tomma att användas, då de behövs för matlagning eller som avställningsytor efter matinköp och andra ärenden.

En pryl får plats i badrummet

Nästmest tid och pengar satsade vi på duschrummet. Det är rätt litet. Vi flyttade duschen närmast fönstret, vilket gav oss mer ljus och hälften mer plats i duschen än vi hade i förra lägenheten.

Ett stort snäckskal på hyllan ovanför toalettstolen står symboliskt för att vi satsat så mycket på att rensa bort onödigheter ur skåp och lådor, att vi kan kosta på oss lyxen av att ha framme en pryl utan nyttovärde, med enda syfte att vara vacker och påminna oss om vår resa till Burma.

Lyckas vi ännu låta koppla om duschhyllornas lampor så de kan utgöra ensam nattbelysning, har vi nått vår duschrumsnirvana.

Visst har vi också satsat på våra respektive sovrum, på vardagsrummet, på tamburen och lite på balkongen. Men vid sidan av köket och duschrummet är det tredje rummet jag vill framhäva något så anspråkslöst som förrådet, i dess egenskap av nyckel till ordning och reda.

Sakernas rätta platser

Var sak har sin plats i bostaden, och vi har för avsikt att kontinuerligt fortsätta ogräsrensandet bland halvnödvändiga prylar, vilket pågått oavbrutet under veckorna efter inflyttningen.

Vänner och bekanta drar säkert igenkännande på smilbanden (eller så skakar de på huvudet) åt att jag satsat på att göra ikoner för att symbolisera innehållen i förrådets tolv nätlådor: löpsaker, cykelsaker, ljus tvätt, mörk tvätt, julprydnader, städgrejor, plastpåsar, tygpåsar, skor, verktyg, elsaker.

Estetiken må vara huvudorsaken till vår vurm för ett trivsamt boende, med ordning och reda, men utan bohag sparat bara för att vi ej nänts göra oss av med det. Men ekonomin drar åt samma håll.

Kostnaden för att inte slänga är hög. Med mindre bohag kan vi bo på färre kvadratmetrar, och därmed centralare till samma kostnad. Det är nära till restauranger och butiker här i Glockenbachviertel, tjänsteutbudet är brett, S-Bahn, U-Bahn, spårvagnar och bussar är nära.

Vi spar restid och sådan tråkig tid som går åt till att uträtta ärenden.

Minimalism kräver investeringar

I vår jakt på trivsamt boende har vi sökt på nätet, anlitat lokala varuhus, besökt en svensk inredningsgigant med två filialer här i München och beställt i ett nätvaruhus med hemvist i Seattle.

Det mesta har vi löst på ett sätt vi uppfattar som trevligt. Själv saknar jag något så banalt som bekväma lådor för förvaring av snapsglas. Jag snapsar inte varje dag (eller ens månad), så glasen kan gärna förvaras någonstans på en hylla högt uppe.

Men jag vill inte plocka ned till exempel Teknologföreningens snapsglas ett i taget, utan helst i grupper om sex, liksom man kan göra med den svenska möbeljättens dussinsnapsglas. Tji fick jag hur jag än letade på nätet.

Vad sökningen på snapsglasförvaring gav var i stället nätsajten minimalisterna, som lyckats publicera dussinvis med förträffliga blogginlagor om samma tema som jag här berör på ytan. Bloggarna är Fru Minimalist och Herr Minimalist, som verkar nygifta och filosoferar om sitt praktiska liv tillsammans med Baby Minimalist.

Deras fina blogginlagor tar jag som bevis på att vi inte är ensamma om våra värderingar, utan att även andra glädjer sig åt den själsfrid man får av att genast hitta de saker man behöver.

Att komma åt tejpen med en hand, utan att behöva leta bakom julklappspapperet, och utan att en sax eller en söndrig ficklampa trillar på tårna. Men alla delar inte vår intolerans mot oordning, utan skulle drivas till vansinne av vår ordningsfascism.

Dejtingsajter brukar testa pars kompatibilitet genom att utreda deras förhållning till ordning; råddstövlar och ordningsfascister bor inte bra ihop.

Vad göra av konsten?

Nästa steg blir att ägna oss åt att välja den konst vi vill ha framme. Vi har hängt upp de käraste tavlorna, men inte varit nådiga ens mot arvegods, om det inte förmedlar mängder av själsro och goda vibrationer.

Vi har valt bort de prydnader som inte båda gillar. Baksidan på bokhyllan som används som avdelare av arbetsrummet väntar nu på att få en 180 cm hög och 160 cm bred fotoplansch, förstorat av något foto någondera av oss tagit. Vi har inte ännu valt det.

Men vi vet att det ska ha med München att göra, för att markera att vi trivs här, och att det ska vara tillräckligt abstrakt för att inte ögat ska tröttna för fort. Mer omsättning får det vara bland de inramade foton som ska stå framme på tre bräden vi skruvat upp på matsalsväggen.

På ordningsfronten ska vi också gå vidare. Jag ska vittja de sista CD-skivorna och slänga dem. Det redan halverade beståndet av mappar ska jag halvera två gånger till, genom att skörda innehållet, skanna det väsentliga och föra afyrorna till insamlingen.

Jag ska ännu en gång gå igenom bokbeståndet och skilja mig ifrån sådana böcker jag inte behöver som referens, eller inte kommer att läsa på nytt. De övriga för jag till centralbiblioteket i Gasteig i München (om de är på tyska) eller Bok-Malen i Kirjais i Nagu (om de är på svenska). Eller så "lånar" jag dem till vänner och bekanta.

Redan nu kan vi njuta av de tomma ytorna. Tomt golv i tamburen (skorna är i var sitt skoskåp). Förrådet har plats nog för gästernas kläder och skor, eller för postpaket som grannarna ska hämta.

Om något ligger framme lyser det i ögonen, som en påminnelse om att gå till posten, föra böckerna till bibban, ta med vaccineringsbeviset till läkaren, eller minnas papperssoporna nästa gång man går ut. Ordning spar tid.

Minimalismen stöder de dagliga små rutinerna och ger oss själsfrid. Amen.

Text: Kaj Arnö