Långläsning: I Nordic Noir är familjen i fara

Den brittiska kriminalgenren präglas av klasskonflikter, den tyska av pengar och girighet, medan de nordiska deckarna idag verkar handla om en ständigt hotad familjelycka.

Nyligen läste jag några kriminalromaner av den gottländska författaren Anna Jansson och slogs av hur det mesta i hennes böcker kretsade kring familjen. Familjen är den enhet som till varje pris måste försvaras.

Yttre hot så som arbetslöshet, sjukdom och kriminalitet avvärjs med samma självklarhet som de betydligt vardagligare inkräktarna: utlänningarna, lössen, svärföräldrarna och de extra kilona runt midjan.

Jag läste vidare och fann mig plötsligt kika över axeln på en gottländsk poliskvinna som försökte hålla det inre livet (familjen) intakt, samtidigt som mord, våld och annan brottslighet ständigt hotade idyllen.

Konstellationen mellan ett tryggt familjeliv och en hotfull omvärld är knappast särskilt ny eller omvälvande. Plötsligt föreföll det ändå som om den nordiska kriminalromanen med Anna Jansson i spetsen lagt en allt större fokus på denna uppdelning och att världen blivit en smula otryggare, eftersom allt fler yttre hot vill rubba ordningen i paradiset.

Gotland är den perfekta symbolen för ett familjeparadis där ormen visserligen lurar i form av girighet, missunnsamhet eller likgiltighet, men där Anna Janssons hjältinna Maria Wärn utgör det orubbliga och osjälviska värnet mot alla inre och yttre hot.

Tre nordiska priskandidater

Med dessa iakttagelser i åtanke tog jag mig an några av de kriminalromaner som i år kandiderar för den prestigefyllda glasnyckeln – årets bästa nordiska deckare, nämligen Lars Kjædegaards Det der er værre, Torkil Damhaugs En femte årstid och Óskar Guđmundssons debutdeckare Hilma.

Grundtonen i dessa deckare är mörk. Samhället är en otrygg plats. Någonstans glimmar bilden av en nordisk välfärdsstat, men i motsats till trygghet och solidaritet, erbjuds väktartjänster och lukrativa klipp på börsen eller bostadsmarknaden.

Allting har fått en prislapp på sig, samtidigt som ensamheten brett ut sig, konstaterar en av romanfigurerna i Lars Kjædegaards roman.

Man kunne dø i ensomhed, mens ens naboer sad på den anden side af væggen og så ’X Factor’.

Det der er vaerre (Rosinante, 2016)

Samhällsspegeln

Den nordiska kriminalromanen har för länge sedan tvättat av sig underhållningsstämpeln. Salongsmord i överklassmiljö har fått ge vika för samhällskritiska skildringar av misär, kriminalitet och hårt arbetande poliser som tampades med såväl tidsbrist, arroganta chefer som ett allt bistrare samhällsklimat.

Denna uppgradering tillskrivs ofta författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö vars tiodelade monumentalverk med undertiteln Roman om ett brott befäste deckarens roll som samhällsspegel och skarpsynt skildrare av ett Sverige i förändring.

I Sjöwall-Wahlöös böcker var förövaren ett offer som på grund av olika omständigheter tvingades att begå brott. Författarparet rättfärdigade sällan brottslingarnas handlingar, men i ett sjukt samhälle framstod morden och vansinnesdåden som extrema (och i någon mån nödvändiga) utfall mot ett samhälle som inte lyckades ta hand om sina svagaste individer.

Därför drevs brottslingarna sällan av personlig vinning eller ett utpräglat hämndbegär mot någon medmänniska. Fienden utgjordes istället av den osynliga maktapparaten som brottslingarna endast försökte rubba med hjälp av terror.

Arvet efter Sjöwall-Wahlöö

Sjöwall-Wahlöös romanserie skildrar den socialdemokratiska idealstatens sönderfall och är på många sätt framsynt. Ekot av Martin Becks skuldtyngda grubblerier över en poliskår som håller på att kvävas av byråkrati och polisvåld, känns förvånansvärt bekanta i Lars Kjædegaards kriminalroman Det der er værre.

Den äldre polismannen Thor Belling är stöpt i samma form som Martin Beck och det är inte bara de förändrade arbetsvillkoren som bekymrar honom: i likhet med sin svenske kollega är Thor Belling även upptagen av moraliska frågor och den snabba samhällsutvecklingen som fört oss mot ett alltmer jagcentrerat och njutningsinriktat samhälle. I den här världen framstår han som en kvarleva och sällsynt representant för en polisman som ännu äger ett samvete.

Det finns många likheter mellan Sjöwall-Wahlöö och deras danske kollega Lars Kjædegaard. Den nionde boken i Kjædegaards serie heter Det der er værre (2016) och precis som hos de svenska förebilderna, framstår kriminalgåtan i den här danska samtidsdeckaren mer som en förevändning att avläsa samhällsklimatet, än en gastkramande jakt på en okänd mördare.

Spaningsuppdragen för Thor Bellings från finkvarteren i Rungsted till utkanterna av Christiania och på vägen får man som läsare ta del av hela människospektret med allt från utslagna pundare, till rikemanssöner med sviktande moral.

Kjædegaards bild av Danmark är sällan särskilt smickrande, men den känns sanningsenlig, samtidigt som den tecknas på ett sansat och lite gammaldags sätt som osökt för tankarna till det svenska radarparet.

Ondska i oljestaten

Också i den norska författaren Torkil Damhaugs deckare En femte årstid möter man en åldrande polisman som i likhet med Thor Belling eller Martin Beck tampas med existentiella frågor. Damhaugs protagonist polismannen Bjørn Lindbekk är en frånskild och omgift man i femtioårsåldern med anlag för svartsyn och oro över att världen med tilltagande klyftor och kriminalitet håller på att bli en allt ogästvänligare plats.
Trotsigt försöker han bibehålla lugnet och sin värdighet som varje enskilt brottsfall håller på att rubba, men i takt med att det aktuella fallet antar allt sinistrare drag, tvingas även Bjørn Lindbekk tumma på sina principer.

Bjørn Lindbekk är ingen fallen eller korrupt polis, bara ytterligare en nordisk romangestalt som lider med det samhälle han lever i.
På samma sätt som Lars Kjædegaard nagelfar det danska samhället, synar hans norska kollega livet i grannlandet Norge.
Inte heller Norge uppvisar längre drag an nordisk mönsterstat.

Rikedomen är ojämnt fördelad och sällan någon lyckogarant. Ondskan har smugit sig in i oljestaten och urskiljningslöst tycks den hota såväl rik som fattig, är det intryck som Torkil Damhaugs kriminalroman efterlämnar.

Norden – ett skymningsland

Nordic Noir är idag en vedertagen beteckning på dystra och ofta våldsspäckade kriminalromaner. Torkil Damhaugens En femte årstid kvalificerar lätt in och uppvisar också en del andra för genren typiska drag.

Brottslingarna är sällan vanliga människor som av nöd tvingas begå brott, utan ondskefulla, beräknande och känslokalla superskurkar som inte skyr några som helt medel för att rubba samhällsordningen och sprida skräck bland befolkningen.

Men i såväl Kjædegaars som Damhaugs romaner visar sig även brottslingarna till slut vara förorättade, alldeles vanliga människor som i ren desperation eller av nödtvång utkräver en hämnd på de människor som rubbat den heliga enhet som precis som i Anna Janssons deckare stavas F-A-M-I-L-J.

Familjen är helig

Familjen är den kärnenhet, kring vilken lyckan formas och runt vilken de ensamma polismännen patrullerar, antingen för att själva ta sig in i den eller för att hålla inkräktare borta. Thor Belling och Bjørn Lindbekk håller till i det tröstlösa ingenmanslandet som jobbet utgör. Där harvar de omkring med en dröm om ett lyckligt familjeliv, samtidigt som de bär på en överhängande rädsla om att deras ansträngningar och förmåga att älska aldrig kommer att räcka till för att förverkliga den nordiska drömmen om lycka.

Den nordiska kriminallitteraturen vimlar av hårt arbetande polismän som försummar familjen och Belling och Lindbeck utgör inte några undantag. Polisjobbet är oförenligt med rollen som framgångsrika familjefar och stort mycket bättre går det inte heller för deras kvinnliga kollega Maria Wärn, som ständigt tampas med ett dåligt samvete över att hemsysslorna blivit ogjorda eller barnen berövats sin godnattsaga.

Ensam är stark

Den polisiära ensamvargen är en deckarkliché som Lars Kjædegaard och Torkil Damhaug tacksamt odlar, men frågan är om inte deras isländska kollega Óskar Guđmundsson drar det längsta strået i form av excentrisk och avskuren polisman, eller poliskvinna i det här fallet. Óskar Guđmundssons debutdeckare heter Hilma och Hilma är också namnet på bokens huvudperson, en ung kvinna inom polisroteln i Reykjavik som är satt att utreda fyra medelålders mäns misstänkta dödsfall.

I början av boken har Hilma förlorat sin mentor och kollega, blivit torterad av en baltisk gangster, men rest sig på nio för att ta sig an en misstänkt hängning. Med knivärr över hela kroppen och tankarna i uppror ska Hilma försöka få ordning på sitt liv, men först har hon en brådskande utredning som kräver all hennes uppmärksamhet.

Martin Becks barn

Hilmas metoder är om möjligt ännu mer oortodoxa än Thor Bellings och Bjørn Lindbekks, men i grund och botten finns här väldigt mycket som binder dessa tre deckare samman. Även i Óskar Guđmundssons kriminalroman kan förövarna spåras till förorättade barn och traumatiska upplevelser som i vuxenåldern briserar som våldshandlingar.

Hämnden är ljuv. Och i brist på en rättskipande samhällsinstans får individen ta lagen i egna händer. Moralen är tvetydig, men högfrekvent och litterärt användbar när det kommer till nordisk kriminallitteratur.

Också på Island ska du värna om familjen.
Ifall samhället inte kan skydda den, blir du själv tvungen att ta till vapen.

Konstellationen känns bekant ur mången Sjöwall-Wahlöö deckare, förutom vurmen och sorgen över ett förlorat folkhem som de svenska kriminalförfattarna ibland kunde ge uttryck för.

Deras nordiska tre efterföljare sörjer sällan den nordiska välfärdsstaten, står endast på sidan om och konstaterar att klimatet blivit kyligare och att tryggheten ersatts av misstro, ondska och liknöjdhet.

Nattsvart

I sina mest mörka ögonblick uppvisar den nordiska kriminalgenren en förödande pessimism, men oftast genomsyras den ändå av hopp och försoning. Den nordiska deckaren är nämligen sällan svartvit när det kommer till moral eller persongalleri. Ingen är genuint ond, ingen dödar för ros skulle. Åtminstone i dessa tre nordiska deckare kan brotten alltid spåras till oförätter, även när de tar sig bestialiska uttryck.

Psykopaten har inte fått fotfäste på nordisk mark. Polismännen är heller inga mönsterelever, men oftast drivs de av ett rättspatos som gjort Martin Beck tårögd. Och den som tror att familjesammanhållningen utmanövrerats av ondska eller pengar, kan efter att ha läst Lars Kjædegaard, Torkil Damhaug och Óskar Guđmundsson konstatera att de nordiska polismännen fortfarande är både empatiska och uppfinningsrika och att de efter 1318 sidor med oräkneliga blindspår och överfall, till slut ändå lyckas infånga mördaren och åtminstone temporärt återställa familjelyckan.

Fotnot: Lars Kjædegaard, Torkil Damhaug och Óskar Guđmundsson tävlar i år om Glasnyckeln, priset för bästa nordiska kriminalroman. De övriga kandidaterna är Malin Persson Giolito från Sverige och Pauliina Susi från Finland.