Att göra riktigt bra radioteater

Mellan 1990 och 2004 kammade Radioteatern hem otaliga internationella radioteaterpris.Men vad var hemligheten bakom framgångarna? Camilla Thelestam träffar Radioteaterns dåvarande regissör Solveig Mattsson.

Inom radio- och tv-världen finns några stora, internationella tävlingar där proffsen får träffa sina kolleger från andra länder och diskutera varandras verk ärligt och uppbyggligt. Prix Italia och Prix Europa (som tidigare hette Prix Futura) är kanske är de mest kända.

Radioteaterns Fellini

Året var 1993. Festivalen Prix Futura. Efter att ha hört hörspelet När göken gol vid Seine utbrast en schweizisk regissör:

Filmen har sin Fellini, nu har vi fått vår!

Han syftade på radioteater som konstform.

Solveig har regisserat de flesta av Radioteaterns många prisvinnande radiodramer och ofta också fungerat som producent. När hon nu ser tillbaka på den tiden säger hon efter en lång funderare:

- Vi var nog föregångare på den tiden! Tekniskt och gällande regiarbetet, men också innehållet. I fråga om texter upplever jag speciellt Susanne Ringells texter som nyskapande.

"Jag blev bara ilsken"

När jag frågar Solveig hur hon egentligen blev intresserad av radioteater går hennes tankar allra först till barndomen och en viss skådespelares röst.

- I mina barndomsminnen var radioteatern ett mystiskt äventyr och oerhört spännande. Speciellt förtjust var jag i skådespelaren Göran Cederbergs röst, som jag antar att jag upplevde som sexig, utan att ännu då ha ord för det.

Till Radioteatern kom Solveig 1982 och till hennes första uppgifter där hörde det att tillsammans med den nya chefen, Erik Ohls, lyssna på gamla föreställningar för att hitta bra repriser. Hon minns att efter att ha lyssnat på flera blev hon bara frustrerad och ilsken.

- För det första var det mest scenpjäser och skådespelarna talade som på en teaterscen. Dessutom var det så statiskt! Och om det fanns några effekter så bestod de vanligen av att någon hade ”legat på knappen” och låtit fåglarna kvittra i bakgrunden som en matta. Så vi började på allvar diskutera vad vi hört.

Det mesta de hade hört var de inte alls nöjda med.

Visst var det ju kultur för folket och Radioteatern hade också en uppgift att föra ut teater till lyssnarna. Men är det radioteater, ljöd resonemanget.

Radioteaterns egen estetik och eget sound

Ur frustrationen föddes många frågor om radioteaterns väsen och vad man borde göra istället. Radioteatern ville inte längre bara sätta upp scenteater, utan göra något helt annat.

- Det viktigaste var att vi skulle bli goda berättare. Jag berättade för Erik vilka idéer jag hade och då ville han absolut att jag skulle börja regissera. Jag hade ju studerat litteraturhistoria och estetik, så det hade jag i bakfickan. Och jag var övertygad om att om filmen och musiken kan berätta, så kan vi också göra det.

Ville att lyssnarna skulle se det de hör

Radioteaterns dramaturg Janina Jansson började år 1988 och en tid efter det kommenderade Erik Ohls hela Radioteatern ut ur huset för skriva och förverkliga alla de idéer som uppstått.

- Han ville att vi skulle skriva själva och prova på hantverket.

Gruppen hade kommit överens om att man skulle ha ett gotiskt tema i sitt skrivande, men eftersom de alla var så olika så blev det ingenting av det i praktiken.

- Erik ville röra sig bland munkar och kardinaler och Janina och jag ville ha köttsliga saker; mulliga tvätterskor och grova slaktare, blod och mysterier.

- Jag skrev under dagen och grät på natten. I den processen upptäckte jag också min egenart. Jag förstod att jag ska ta hand om andra författares texter och få liv i dem. Jag ville att lyssnarna skulle se det som de hör, minns Solveig.

Prisregnet

Arbetet med texterna och den medvetna strävan till att bli goda berättare fick en ”long tail”. Under nästa 15 år får den lilla finlandssvenska Radioteatern otaliga internationella priser.

- Utav detta projekt, denna "utfärd", föddes Erik Ohls Fjädern, ett stiligt och intellektuellt hörspel. Regisserad av författaren själv vann den Prix Italia 1990 . Ur samma projekt kom också När göken gol vid Seine, som är skriven av Janina Jansson. År 1993 vann den Prix Futura 1993.

- När göken gol vid Seine var en härlig berättelse, en saga om en finsk man som innehöll många gamla finska schlagers. När jag regisserade den fick jag riktigt frossa i livet; plötsligt flyger man högt och plötsligt är det pladask.

Inspiration från Michael Jacksons musikvideor

Solveig Mattssons egen radioteaterestetik växer fram och skärps under 1990-talet. Hon kunde hämta inspiration från oväntade håll.

- När jag regisserade När göken gol vid Seine kom en av Michael Jacksons musikvideor till hans låt "Bad". Den är gjord på en metrostation och i dess ljudvärld hördes alla små metallbitar i klädseln och blev en rytmisk helhet. Också hans video "Thriller", som har en väldigt lång introduktion, inspirerade mig. Det var som ett hörspel om vad som händer på gatan. Jag var helt fascinerad!

Digitala tekniken förändrade arbetet och slutresultatet

Digitaltekniken förändrade arbetet med hörspel och Solveig minns hur det hade ändrats så småningom redan tidigare.

- Flerspårstekniken hade kommit när jag jobbade med När göken gol vid Seine. Tekniskt var det en stor produktion med tre ljudtekniker. På den analoga tiden jobbade man oftast med två. Flerspårstekniken gav fina möjligheter till exakthet och snabbare klipp. När sedan digitaltekniken kom blev möjligheterna helt otroliga och det var bara början!

Tredjedelsteorin

Jag frågar om man under det digra arbetet med avlyssning och analys hade dragit några slutsatser om t.ex. hur ett hörspel borde byggas upp eller hur man ska tänka på helheten och får följande svar:

- Jag har kommit fram till en teori som går ut på att manuskriptet står för en tredjedel, skådespelararbetet en tredjedel och mixningen med effekter en tredjedel av helheten. Regiarbetet och mixningen började vi på den tiden med genast när vi hade läst hörspelet en första gång.

För att försäkra sig om att få nya skådespelarröster i föreställningarna sprang Solveig flitigt på alla teatrar. Samarbetet med Teaterhögskolan, som har gått ut på att ordna kurser i radioarbete, har varit ett led i det.

- I mina regier har jag haft en och endast en ledstjärna: lyssnaren ska få en upplevelse för hjärna, hjärta och mage.

"Vi gjorde vår Matrix före Matrix"

När jag frågar Solveig vilken av alla prispjäserna är hennes egen favorit svarar hon att efter att ha tänkt hårt och länge att det är Inbjudan till resa av Petri Salin. Hörspelet gjordes 1998 och fick Nordiska hörspelspriset 2000.

- Mixningen var krävande, för det skulle bli mörkt, förgiftat och grymt. Men inte genom robotar och virtuella världar, utan genom att skapa ett samhälle där människorelationernas koder är ställda på huvudet, miljöförstöringen och övervakningen är total och klasskillnaderna extrema.

Filmen Matrix, som kom ut 1999, är en av alla tiders mest uppskattade sci-fi filmer, ett exempel på den ruggiga cyberpunk science fiction -genren. Den är en mörk dystopi om framtiden, där det som människorna upplever som verklighet i själva verket är simulerad verklighet, det som kallas "The Matrix". Inbjudan till resa har många likheter med filmen, men kom alltså ut före den.

- Hörspelet handlar om utsatthet. Jag ömmar så för huvudpersonerna, Ros och Simon, de två älskande som är trofasta på barns vis och försöker komma in i den muromringade staden och få ett bättre liv. Berättelsen är ju högaktuell i dagens värld med båtflyktingar och deras gruvliga öden, avrundar Solveig Mattsson.