Hannele Mikaela Taivassalo - en midsommardagdröm

Det är midsommar.

Genast när jag vaknar tittar jag på telefonen och ser att ingen meddelat någonting alls till mig. Jag tänker att inte heller jag meddelat någonting alls till någon, och trycker fram min senaste kontakt och skriver:
drunkna inte!
Det är till en vän som är van med diffusa och plötsliga meddelanden. Jag förväntar mig inget snabbt svar.

Det är midsommar.

Den här lägenheten känns tom. Kanske är det för att staden är tom, för att midsommaren ligger stilla kring staden. Människorna som inte åkt bort finns kvar som om de bar en hemlighet. Den här tystnaden gör mig rastlös, och värmen har kommit och lagt sig tätt över husen, trycker sig mot min kropp som om den ville något, svett bryter fram.

Värmen klär av mig, den drar över min hud, fäller mig snart ned på rygg i sängen.

Jag tänker på dig. Jag tänker att hmmm, dadumdidum, kanske kanske, åååh – men jag kanske borde skicka ett meddelande till dig. Jag tänker på att du säkert är slarvigt klädd som vanligt, några knappar oknäppta i skjortan, eller lite oklart om t-shirten är instoppad eller hänger utanpå, barfota i det fötterna hittade först vid dörren.

Utanför ligger klipphällen naken och bar, höjer sig mjukt som ett bröst. Som mina bröst höjer sig framför mig om jag lägger mig på rygg och ser på min kropp. Mitt eget ansikte ser jag inte, men jag kan se mina små bristningar i huden, vita, sköra linjer som talar om att någonting brustit en gång. Ett minne. Oberoende om huden inte förnyar sig lika snabbt nu längre är den levande och varm, och vill mycket.

Men jag tänker att kanske jag borde skicka ett litet meddelande, om jag ändå har lust? Lust. Att skicka ett meddelande. Vi brukar inte, jag tittar på meddelandehistoriken, den är knapp: hur får man tag på din syster just nu då? / Man får inte, hon är på landsbygden, har stängt av allt. / ok. tack. Och så vidare. Jag kunde till exempel skriva att dina armar är alldeles för vackra när de är sommarbruna under de mjuka håren, men att du klipper dina naglar alldeles för korta, det är inte bra för dem. Ändå såg jag på dina fingertoppar och tänkte, med ord: jag vill att du ska fingra på mig. Vi talade med varandra vid bardisken, båda vred vi våra bankkort, fingrade på dem, och jag tänkte hela tiden de där orden: jag vill att du ska fingra på mig, som en upptäckt, en ny smak i min mun (åh: i – min – mun), jag trummade lätt med mitt bankkort mot underläppen efter att jag märkt att min mun öppnat sig, ibland märker jag att den öppnat sig utan att jag märkt det, och jag såg att din blick vilade just på min mun, blodet rusade runt i kroppen, och jag tänkte att
jag vill att du ska fingra på mig.

Har jag kanske stått ganska länge på samma ställe vid mitt fönster, det hettar så på min arm just där solen faller rakt in, som en enda koncentrerad stråle. Som den där blicken på min mun, som gled ned över mina nyckelben, strök mina bröst, huden började leva, mina bröst knoppade sig, medan jag med en mycket långsam men stadig stämma beställde en Jägermeister, men kom på att jag inte ville ha det, och ändrade mig och pekade och beställde en vacker flaska närbryggt öl och inte ville jag ju ha det heller.

Det fanns så mycket jag ville ha, som vanligt, hela tiden, tänkte jag den gången, höll mina fingrar mjukt kring den hårda flaskan och förde den mot min öppna mun, kände den rundade flasköppningen mot mina läppar och tänkte att ingen märker vad som händer i min mun, ingen märker att jag innan jag börjar dricka drar med min tunga runt den hala mynningen, trycker tungan lätt in i öppningen, känner hur jag trängt mig in och hur tungan formar sig, vippar sedan på flaskan, drar ut tungspetsen och dricker. Det är så mycket som händer i mig som ingen märker.

Det är fortfarande midsommar, brukar folk skicka midsommarhälsningar? Kan jag skriva till dig så där som man gör på nyår eller födelsedagar: trevlig midsommar! jag drömde om dina händer, hur de strök fram mina konturer tills jag lyste och vibrerade, och mitt kön ville vila naket mot ditt kön, och det drömde jag och då hade jag ännu inte ens hunnit somna. När kan man skicka ett sådant meddelande, hur ska man kunna veta det? Jag kastar mig raklång på rygg i min säng. Jag har fortfarande telefonen i handen, tänk att jag hela tiden glömmer den, och att jag aldrig. Jag drar av mitt svettfuktiga linne, torkar min panna med det, slänger det på golvet, placerar telefonen på min mage och sträcker ut armarna. De vilar tungt mot madrassen. Telefonens tyngd mot min mage. Den är nyladdad, varm. Sträcker ut sig över min navel, pekar mot mitt kön, trycker mot mig, tung och väntande. Vill någonting, den med.

Ofta tänker jag på mina bröst, och då knoppar de sig villigt. Mitt i allt det mjuka vaknar de yttersta spetsarna hårt, längtande. Jag tycker om att se på dem, de vill så mycket. En annan mun, en kupad hand, en annan lysten blick än min egen. De sköra, ljusa bristningslinjerna visar vägen: slut dina fingrar om dessa toppar, gör det mjukt, det är bra, jag lovar: allt kan brista.

Jag vill att du ska fingra på mig. Det är svårt när du inte är här, jag har ju inte ens kommit mig för att fråga. Den här heta midsommarfukten har lagt sig i synnerhet i mina trosor, mellan mina ben. Jag känner efter med ett finger: ja, det stämmer. Det är fuktigt. Så fuktigt att det är lätt att halka och glida runt, inte riktigt veta hur man kommer bort från det här stället. Runt, runt i cirklar. Min tunnaste hud, så tunn att du kan komma rakt in till mig här, rakt in i mig, rakt in till mitt hjärta och genomlysa hela huden, få den att vibrera. Telefonens tyngd mot min buk, den trycker precis mot lusten som håller på att svullna och växa ännu djupare in inuti mig.

Ja, det är midsommar. Ja, jag vill att du ska ta mig nu.
Du vet inte ens om det.

Jag ser på telefonen. Jag kan inte röra vid mig själv och hålla i telefonen och skriva någonting samtidigt. Jag rör mig själv, tittar på telefonen, den rör sig på min mage. Det är svårt att sluta just nu, fast det är jag själv som både tänker och rör mig och känner. Det känns som om jag öppnar mig, mot någonting, kanske mig själv, och det kittlar ända ned till mina tår, ändå flyttar jag mina händer från mitt kön och dess vakna flikar, tar telefonen. Den halkar mot mina fingrar, jag torkar av mig på min mage, skälver till när fukten hastigt svalnar, öppnar min telefon och tar fram dig, plockar fram dig, ser din profilbild, den mjuka underläppen och den raka blicken och tänker på att kyssa dig, det skälver till i mitt sköte. Din mun är så kyssbar, till och med bilden ger mig lust att ta dina läppar med mina, bita lätt i den där mjuka underläppen. Jag korsar mina ben, hårt, försöker hålla mig stilla.

Jag tänker att jag inte kan skriva jag tänker på dig och tillfredsställer mig själv. Det är i och för sig sant, men om du inte vill det så är det att trakassera, hur lite det än känns så för mig i det här ögonblicket.
Sedan skriver jag: får jag ha lust på dig? Det känns som en adekvat fråga.
Oberoende av svaret, oberoende av vad du tycker om det, måste jag sära på mina ben i det hårda solljuset – om någon nu ser in genom mitt fönster ser den rakt in i mig – och dra mina fingrar över alla kurvade svullnader, väntande djup och öppningar som skaver i mig och ända från tårna klättrar glittret upp, drar över mina ben och kramar mina innerlår och mina bröst slår ut i blom och det är nästan smärtsamt och min kropp svallar rakt ut i sommarvärmen och hjärnan upplöses i kristaller och rymden händer och blir till och utvidgar sig inuti mig.

Telefonen plingar till, jag rycker till av njutning, som om den spröda signalen resonerade djupt inne i mig; jag trevar efter telefonen, hittar den under mitt lår. Det är du, får jag ha lust på dig. Jag läser dig:

Ja? Kanske?

Jag sluter ögonen, tänker inget om alla frågetecken. Kanske får jag ha lust på dig, kanske inte. Jag känner ett efteråt svalla förbi. Under min navel svallar det, och mjukt nedåt mot min svullna blygd. En rörelse som inte avstannat i mig ännu, jag låter den ha mig. Det är som om mina tankar vandrar över min kropp, över huden, och som om midsommarvärmen rinner in i mig och fyller mig med sin dallrande hetta.

Telefonen låter igen. Ljudet rycker till djupt inne i mig, igen: får jag ha lust på dig. Jag öppnar ögonen, lyfter mobilen, tittar.

Överraskad, men glad. Ja

Jag ler. Jag hör nästan hur du andas i ditt meddelande. Eller håller andan. Jag får ha lust på dig. Att du ska dra dina mjuka, nagellösa fingertoppar över min hud, så att jag otåligt hinner börja vänta på att du ska sära på mina ben medan du kysser mig. Jag vill att du ska klä av dig hos mig, jag vill se dig naken. Och jag vill att du ska fingra på mig. Jag måste kanske formulera det som en fråga? Jag har så många frågor jag vill ställa dig.

Plötsligt ett varmt surrande i mig, i det som är min kropp, jag. Antingen håller jag på att somna eller så håller jag på att vakna till igen.

Redan innan jag hinner svara eller stänga av lägger du till:

Vill du ses?

Och jag tänker att det är midsommar, jag har haft blommor under min dyna och drömt om mig själv, och jag älskar mig, det är sant, jag är min, och jag tänker på dina händer på min kropp istället för mina, och på din hud som man ser så mycket av för att du slarvar med knapparna och som jag alltid har lust att röra vid, och att jag vill att du fingrar på mig och hur dina kortklippta naglar kommer att göra allt outhärdligt mjukt men ofrånkomligt och att din tunga plötsligt kan vara inne i mig och det är klart att jag svarar:

ja.