Alex Fager: Ingen vinner på ett svagt Yle

För ungefär tio år sedan deltog jag i ett seminarium kring musik på radio i rollen som musikchef. Det som kunde ha varit en intressant diskussion visade sig vara en noga orkestrerad tillställning för kommersiell radio att trampa ner Yle i gyttjan.

Under hela seminariet ifrågasattes Yles ungdomskanaler och framförallt musiken som spelades. De kommersiella krafterna ville sätta stopp för det sätt som Yle, enligt dem, förvrängde marknaden på.

X3M fick förlåtelse för den stora andelen svenskspråkig musik men i övrigt var det ord och inga visor, eller rättare sagt nog visor - för sådana skulle ungdomskanalerna spela.

Andra accepterade musikgenrer för public service ansågs bland andra vara: jazz, blues, klassiskt samt folk- och världsmusik.

Yles roll på webben ifrågasätts

Då Medieförbundet nu ber Europeiska kommissionen om ett utlåtande kring Yles verksamhet på webben så är argumenten likartade. Den här gången hänvisar man till EU:s direktiv kring offentlig finansiering.

Enligt Medieförbundet sysslar Yle med webbverksamhet som starkt påminner om det tidningarna gör.

Det här har, enligt förbundet, ingenting med public service att göra.

Medieförbundet förespråkar istället en modell där webbinnehållet alltid bör ha en koppling till radio eller tv.

Idén har de lånat av grannen i väst. I Sverige ska public services kompletterande verksamheten alltid ha en koppling till kärnverksamheten.

I praktiken tillämpas det som så, att man nog skriver texter på webben, men sällan sådana som enbart publiceras online.

Riksdagen sade sitt

För en tid sedan granskades Yles regionala nättjänster av förvaltningsrådet. Man kom fram till att dessa tjänster inte inverkar negativt på marknaden.

Enligt förvaltningsrådet ingår det också i Yles uppgifter att utnyttja olika tekniker samt bidra till att främja utvecklingen och användningen av webbtjänster

Jag välkomnar diskussionen om public service och Yles roll i samhället. Den får gärna diskuteras ofta och mycket. Allra helst ser jag diskussionen ta avstamp i innehållet och oberoendet.

Just oberoendet är en sak som ofta glöms bort då de kommersiella vill diskutera Yle.

Ändå är det den tydligaste, och i min mening viktigaste, faktorn som skiljer den kommersiella verksamheten från public service.

Hur väl Yle än når ut till publiken, så innebär det ändå inte att vi tuggar av reklamkakan. Det gör däremot i allt större grad jättar såsom Google och Facebook.

Men jag förstår förstås att det kan vara svårt att gå till EU-kommissionen med Google och Facebook i fickan.

Fler väljer webben som nyhetskälla

Reuters institutet publicerade nyss sin årliga rapport kring hur folk i hela världen tar till sig nyheter.

Den finländska publikens särdrag är att vi tenderar, att i högre grad än andra, besöka mediehusens egna sidor för att få våra nyheter.

Det här säger mig att vi har starka mediehus i Finland med egen identitet och ett trovärdigt utbud. Det samma gäller övriga Norden.

Gemensamt för alla dessa länder är också stark public service.

I bland annat Chile, Argentina och Ungern konsumerar allt flera nyheter via sociala medier. I dessa länder är public service någonting helt annat än här hemma.

Det som däremot verkar vara gemensamt för alla yngre än 45 år är att webben tagit över rollen som primär nyhetskälla. För den äldre generationen är fortfarande tv etta.

Allt detta talar för att Yle fortsätter att utveckla sina tjänster också online. Utvecklingen ska förstås kryddas med samarbeten och en stor portion lyhördhet.

Däremot tror jag ingen vinner på ett marginaliserat Yle som klamrar sig fast vid gammal teknik.

Alex Fager
Strategichef på Svenska Yle
Den finlandssvenska mediepodden