"Det viktigaste är att djuren känner att du vill hjälpa"

Om man träffar på ett skadat, vilt djur måste man enligt lagen hjälpa det. Samtidigt finns det väldigt få ställen att vända sig till, om det är frågan om ett djur som behöver vård en längre tid.

- Springer du fort? frågar Markku Harju när han låser upp grinden till älgen Mervis inhägnad. Markku Harju har skött om Mervi sedan hon, endast några dagar gammal, övergavs av sin mor. Idag är Mervi en ung, vuxen älgko med ett ibland lite lynnigt humör.

- Om jag kommer hit med min fru så försöker Mervi genast sparka henne. Främmande kvinnor är okej, men min fru och jag kan inte komma hit tillsammans.

Tar emot alla djur

Markku Harju driver sedan år 2005 Nordic Wildlife Care i Norra Vallgrund i Replot skärgård. Här hjälper han skadade djur.

Här finns närmare tio hektar inhägnat område. Centret har djurparkstillstånd och lov att hålla vissa djurarter. Varje inhägnad ska ha bestämda mått och dimensioner, beroende vilken djurart som ska husera i inhägnaden.

Hit vänder sig både privatpersoner, veterinärer och myndigheter runt om i landet med skadade vilda djur.

Markku Harju har ett stort nätverk runt om i landet av personer som kan ställa upp och vårda till exempel en sjuk fågel. Själv är han ovanlig på så sätt att han tar emot alla sorters djur och erbjuder också långtidsvård.

Målet är att släppa ut djuren när de tillfrisknat, på samma ställe som de hittades. Älgen Mervi är undantaget. Hon, som är van att ta en tupplur och simma tillsammans med Markku Harju, får leva i trygghet här resten av sitt liv.

Ett vilt djur, trots van vid människor

Markku Harju lockar på Mervi, byter från svenska till finska med konstaterandet att hon inte kan svenska.

Mervi kommer fram, sicksackande mellan träden. Hon är hög på benen och håller öronen bakåt. Det är inget dåligt tecken, hon lyssnar bara in omgivningen.

- Om öronen går neråt, då bäst att vi inte stannar här. Trots att Mervi växt upp med människor omkring sig är hon ändå ett vilt djur. Man vet aldrig vad som kan hända.

- Om öronen går neråt, då bäst att vi inte stannar här.

- Mervi är en kvinna, så ibland är hon nervös och arg och tycker inte om mig, säger Markku Harju. Men oftast går det bra.

När vi besöker Mervi i hennes inhägnad som gränsar mot stranden duggregnar det. Markku Harju märker hur hennes humör är dämpat av det kalla regnet.

Man måste se djuren hela tiden och iaktta hur de rör på ögon och öron och också ha koll på hur pälsen ligger. Efter att ha nosat på oss och konstaterat att vi är ofarliga lägger sig Mervi ner och vilar.

Markku Harju får tiotals samtal om djur i nöd varje dag från olika håll i landet. Han påminner om att när det gäller djurungar så är långt ifrån alla som verkar lämnade av sina mammor faktiskt övergivna.

- Jag brukar säga åt dem som ringer om övergivna ungar att de ska ge det hela lite tid och återvända några gånger och kontrollera läget. Vanligen dyker modern upp.

Haft djur hela livet

Markku Harju har omgett sig med hästar, hundar och katter hela sitt liv. Men yrkesmässigt arbetade han inom finansbranschen i Helsingfors i omkring tjugofem år, innan han kände att det vara dags att återvända till Österbotten.

År 2005 flyttade han till Norra Vallgrund. Med i flytten följde en ung ekorre som tagit sig in i svärföräldrarnas hus och på den vägen hamnat i Markku Harjus omvårdnad.

Man ska bara vara lugn, fast de biter och man har blodiga händer.

Efter flytten gick Markku Harju med i djurskyddsföreningen och så blev det till honom som folk började ringa när de hittade skadade djur. I dagsläget tar han hand om några hundra djur per år.

- Det viktigaste är att man har tid med djuren och behandlar dem lugnt. Att djuren känner att du vill hjälpa.

Man ska bara vara lugn, fast de biter och man har blodiga händer. Det är en del av jobbet att blodet rinner ibland, säger Markku Harju. Man får inte vara stressad och inte rädd att hantera dem.

I hans omvårdnad just nu finns också en havsörn som haft blyförgiftning och förlorat en del av fjäderdräkten. Den vankar oroligt av och an när vi kommer i närheten av inhägnaden. Hela tiden håller den ögonen på oss.

En havsörn registrerar genast om man inte skyddar huden tillräckligt när man hanterar den. Då får man vara säker på att det kommer ett tjuvnyp.

- Havsörnarna blir inte tama fast de är här hos mig en längre tid. Går jag in så försöker de hacka mig i ansiktet eller på händerna.

Inga bidrag för verksamheten

Det finns inget djur som Markku Harju känner avoghet eller obehag inför. Han tar emot alla som behöver hjälp.

Om inte Markku Harju tog emot djuren på sitt djurcenter skulle de dö, alternativt avlivas.

Markku Harju får inga bidrag för verksamheten. Inkomsterna kommer från donationer och från försäljning av böcker, bland annat boken om älgkon Mervi.

- Jag borde köpa några nät och börja fiska, men djurens skötsel och byggandet av inhägnader tar all min tid.

Djurens mat och medicin kostar en hel del, även om en del veterinärer ställer upp och hjälper gratis. Till exempel en älg äter fem kilo äpplen, morötter och potatis samt fem kilo torrfoder, utöver den växtlighet den hittar i sin inhägnad. En havsörn å sin sida äter flera kilo kött och fisk per dag.

- Jag borde köpa några nät och börja fiska, men djurens skötsel och byggandet av inhägnader tar all min tid, säger Markku Harju.

Även om all tid går åt till djuren och även om Markku Harju får göra utryckningar alla tider på dygnet, så skulle han inte vilja leva utan djuren. Han känner att de litar på honom och tycker om honom och det är en bra belöning.

Intervjun med Markku Harju ingår i serien "Hjälparna".