Mörka tiderna över – Erica Hjerpe tillbaka från USA med ny examen, teknik och skada

Passionen till stavhoppet har lett Erica Hjerpe igenom dystra stunder de senaste säsongerna. Nu är hon hemma i Vasa igen efter två lärorika och givande, men även stundvis tunga år i USA.

Efter avslutat läsår i Virginia Tech på den amerikanska östkusten återvände Erica Hjerpe för ett par veckor sedan till hemknutarna för att ladda om.

På plats är hon även under lag-EM på Karlsplan – men inte som idrottare, utan för att intervjua alla helgens vinnare för det europeiska friidrottsförbundets räkning.

– Det absolut viktigaste är att man är med när det ordnas stora tävlingar på hemmaplan. Det är bara roligt att vara med och heja på Finland – även om jag kanske måste vara lite mer neutral.

Hjerpe ler och skrattar sin vana trogen hjärtligt och ofta. Det går inte att utläsas på 23-åringens ansikte just nu, men de senaste åren har även fört med sig en hel del bekymmer.

Och under de värsta stunderna till och med tankar på att avsluta elitsatsningen.

– Under mörka tider har jag tänkt om det här faktiskt är värt det. Somrarna har egentligen kantats av skador de senaste tre åren, säger Hjerpe.

– I de mörka stunderna har jag ändå märkt att jag fortfarande har en sån passion att jag inte kan lämna det här ännu. Jag ska sluta av egen vilja, inte på grund av skadeproblem.

”Var väldigt, väldigt nere”

Hjerpe bärs även fram av vetskapen att hon fortfarande kan addera en massa centimetrar till sitt personliga rekord.

Hennes personliga rekord 425 fyllde två år för ett par veckor sedan. Förra sommaren nådde hon halvskadad som högst 423 – men i år skulle lyftet komma.

Hjerpe inledde säsongen med två tävlingar över 406 med kort ansats redan i månadsskiftet mars-april och allting talade för betydligt högre höjder på sommaren. Men i maj visade idrotten igen sin obehagligaste sida.

– Jag var nog väldigt, väldigt nere när akillessenorna började trilska, för jag kände mig i min bästa form nånsin, medger Hjerpe.

– Vi har ändrat på många saker i USA, greppet om staven, stavmärket, ansatsen och allt möjligt. Äntligen började pusselbitarna falla på plats – och då händer förstår det här.

Hoppas fortfarande på rekord

Omöjligt är det inte att fortfarande överskrida 430 i sommar. Hon har varit försiktig och skyndat långsamt, och inte fått in ordentlig stavträningen på ett bra tag.

Mycket av tiden går åt till rehabiliterande träning och försök i att lokalisera roten till problemen, men tillsammans med tränaren Mikael Westö testar de även bland annat på en flygande ansatsstart som skulle vara skonsammare för akillessenan.

– Jag ser nog positivt på sommaren, men det gäller att laga benen och kroppen i skick först. Om jag klarar av att börja hoppa snart, så månne det inte fortfarande ska kunna komma såna höjder (över 430).

– Kalevaspelen är huvudmålet och förstås, om jag får till ett bra resultat, kan Universiaden också bli aktuellt. Men i så fall ska man ju vara i hoppskick.

Högskolestuderandenas internationella mästerskap Universiaden arrangeras i Taipei i slutet av augusti och Hjerpe har därmed fortfarande gott om tid att bjuda på formbesked.

Nya studier – men var?

Hjerpes studier i USA är nu över. Hon följde upp kandidatexamen i finansiell ekonomi från Hanken i Vasa med en till i nationalekonomi i Virginia Tech. Och hon tänker inte sluta där.

– Eftersom man är från Finland heter det ju att man ska ta magistern också, skrattar hon till. Jag är fortfarande inskriven i Hanken, det är det säkra kortet, men jag har inte heller stängt dörren för att åka till Sverige eller nån annanstans i Europa.

– Jag ska nog försöka kombinera det här stavhoppandet med studier i framtiden också. I USA slutar många efter examen, eftersom man ska vara på OS-nivå för att ha en chans att klara sig som professionell idrottare, men här i Norden går det jättebra att kombinera.

Vad har åren i USA gett dig?

– De har gett mig väldigt mycket. Kanske inte just för stavhoppandet, det fick kanske inte helt det önskvärda avslutet, men akademiskt har det gått jättebra och förstås har jag fått också många andra nya insikter och erfarenheter i bagaget.

– Det har nog varit två bra år, det måste jag ändå säga. Men nu är det skönt att vara hemma och få se alla kompisar och familj igen. Jag är nog bara nöjd just nu.