“Min morfar var spion” – norrmannen Magnus Bratten spionerade för CIA:s räkning i det kalla krigets Finland

“Kom till en enslig bensinmack vid E18-vägen. Sök upp en man som har blå vindtygsjacka, keps och en tidning. Han sitter till vänster om fönstret”.

Sådana här instruktioner hade Magnus Bratten, 32, aldrig fått tidigare. Året var 2010.

Bratten trodde att han befann sig mitt i en spionhistoria. Och det gjorde han.

Han hade samlat ihop bitar av information här och där: diskussioner inom familjen, överraskande kommentarer av äldre personer och uppgifter i norsk press under början av 1990-talet. Berättelsen hade byggts upp bit för bit.

Magnus Brattens morfar, med samma namn, hade jobbat som spion i Helsingfors under kalla kriget. Därifrån organiserade han fjärrpatruller som åkte över östgränsen till dåvarande Sovjetunionen.

Brattens verksamhet finansierades av den då relativt nygrundade försvarsalliansen Nato och den amerikanska underrättelsetjänsten CIA.

Men det var bara de yttre ramarna i pusslet Magnus den yngre hade lyckats samla ihop. Hur blev hans morfar spion? Hurdant var hans jobb? Tyckte han om det? En hurdan människa var han?

Magnus Bratten kände att han bara måste få veta. År 2010 satte han på allvar igång med att gräva i sin morfars förflutna, vilket föll sig naturligt eftersom han är journalist.

Därför lönade det sig att leta efter kepsmannen på en bensinmack i östra Norge. Han hörde till de sista människor som var vid liv som hade jobbat tillsammans med Magnus morfar i Helsingfors.

Och just Magnus Brattens namn var nyckeln till att mannen med kepsen ville berätta sin historia.

Magnus Bratten den äldre kom till Finland i januari år 1950.

Bratten, som föddes år 1917, såg Helsingfors för första gången i ungefär samma ålder som hans dotterson, när han var lite över 30.

Det första som den unga mannen med kraftiga drag och blåa ögon såg från båtens däck var antagligen Helsingfors vita domkyrka, som på långt håll ser ut att stiga upp från havet.

Det fanns få andra höga byggnader i Helsingfors på den tiden. Varuhuset Stockmann tornade upp sig som ett landmärke bredvid statyn Tre smeder. Mannerheimvägen var rymlig och tom.

På gatorna körde bilar, hästar och några spårvagnslinjer fredligt sida vid sida. Det fanns barn överallt – och spioner.

Värvade män till fjärrpatruller

I början av 1950-talet upplevde man den kyligaste eran av kalla kriget. Nato hade grundats ett år tidigare. Eftersom Sovjetunionen låg så nära blev Finland ett viktigt underrättelsemål för västländerna.

Därför mötte Sovjetunionens underrättelsetjänst KGB (som haft många olika namn genom tiderna) Natos underrättelsetjänst och USA:s underrättelsetjänst CIA i Finland. Det kom spioner från England, Frankrike, USA – och Norge.

Det var tiden före GPS-navigering och satelliter. Förutsättningarna för flygfotografering var väldigt dåliga och ingen kunde ens föreställa sig Google Earth. I fall man ville veta vad som hände på Sovjetunionens sida och hur det såg ut där, var man tvungen att åka dit.

Och det ville västländerna sannerligen. Ur deras synvinkel svävade hotet från Sovjetunionen överallt. Norge hade också gemensam gräns med Sovjetunionen och i synnerhet det som hände bakom den norra gränsen intresserade. Tänk om Sovjetunionen samlade trupper där?

Det här var orsaken till att Magnus Bratten kom till Finland. Han planerade ändå inte att själv ta sig över gränsen. Hans arbetsgivare hade en bättre plan.

Finländska fjärrpatruller, det vill säga män som skickades över fiendegränsen, hade väckt uppmärksamhet redan under kriget. Det som i synnerhet intresserade var att det i Finland fanns många tidigare soldater från den östra gränsen eller bakom den. De kände till gränstrakterna till Sovjetunionen på Finlands sida mycket väl.

Många av soldaterna var bittra över att det egna hemmet hade blivit på fel sida av gränsen. Dessutom var många i desperat behov av pengar efter kriget.

Det var Magnus Brattens uppgift att organisera sökandet av de här männen, att värva dem, ge dem uppgifter och tillgodose dem med de redskap de behövde. Det centrala var att kartlägga mobiliseringen vid gränsområdena och att fotografera viktiga mål såsom järnvägar, flygfält och landsvägar.

I Finlands historia har användningen av fjärrpatrullsmän i spioneringssyfte varit känt under namnet Operation Uppsala.

Fjärrpatrullsverksamheten förändrade radikalt många finländares liv, men också Magnus Brattens privatliv. Händelserna har påverkat tre generationer.

"Vet du vem din morfar är"

Magnus den yngre kände som barn bara till små delar av vad som hänt. Hans mamma visste lite om sin fars arbete.

Magnus var ändå intresserad av sin morfars förflutna, också av den anledningen att de hade exakt samma namn.

- Jag var stolt över namnet, minns han.

- Jag visste nog att han hade gjort något viktigt under världskriget och efter det. Jag visste också att han hade jobbat för den norska ambassaden i Finland. Jag föreställde mig att han var en slags krigshjälte.

En dag då Bratten gick i högstadiet närmade sig en klasskamrats äldre släkting honom.

- Vet du vem din morfar är, frågade mannen.

Mannen berättade då för den förvirrade Magnus att han i tiderna hade jobbat med hans morfar. De hade jobbat tillsammans då mannen var biträdande chef vid den norska beskickningen i Finland, där också Magnus Bratten jobbade.

Magnus Bratten dog i en hjärtattack redan år 1971, över tio år före hans dotterson föddes.

För Magnus den yngre är hans mor den viktigaste informationskällan när det kommer till hans morfar. Den nu 62-åriga mamman bor fortfarande i Oslo.

Brattens spionbakgrund klarnade för mamman först år 1977. Då publicerades de första tidningsartiklarna om hans bakgrund i norska tidningar. Dottern och de närmaste släktingarna hade redan tidigare misstänkt att något som hänt i det förflutna tyngde Bratten.

Mammans barndomsminnen har dokumenterats i sonens radiodokumentär.

- Min far sov inte om nätterna. Han vandrade omkring. Jag vet inte varför, säger mamman i dokumentären.

- Jag skulle vilja fråga honom varför han hela tiden tittade bakom gardinerna, säger Magnus mamma.

Det hade funnits ett vapen i hemmet.

I fall pappan hade varit på en veckoslutsresa med familjen, var de tvungna att vänta i bilen, medan fadern undersökte huset med vapnet.

Magnus Bratten den äldre kunde också bli nervös och ändra åsikt hastigt. Ibland kunde han verka paranoid. Morfadern ville inte prata om det förflutna.

Pappan delade vårdnaden om dottern med sin syster, så att dottern bodde turvis hos båda. Magnus Bratten drack periodvis en hel del, men det fanns också långa bra perioder.

Många obesvarade frågor

Det var många frågor som inte fick ett svar. Då Magnus Bratten dog var dottern bara 16 år gammal.

Efter hans död tvingades hon ge bort Magnus Brattens personliga dokument och anteckningar som han själv skrivit, med hänvisning till ”nationell säkerhet.”

Hon säger att hon inte kommer ihåg så mycket av vad dokumenten innehöll.

Under de följande åren behandlades Brattens förflutna rätt så uttömmande i norska medier. Norge har ändå aldrig officiellt medgett att de skulle ha spionerat på Sovjetunionen med hjälp av finländare på finländsk mark.

Staten kunde alltså inte ge dottern några svar.

Dottern var tvungen att klara sig helt ensam och utan svar i en märklig, till och med skrämmande situation. Precis som sin far flera årtionden tidigare.

Sågs inte ofta till på ambassaden i Helsingfors

Den norska ambassaden skiljer sig från de andra byggnaderna i området med jugendhus i Eira i Helsingfors, och inte till sin fördel. Ambassadbyggnaden, som byggdes år 1960, valdes av tidningen Iltalehti till Helsingfors fulaste byggnad för några år sedan.

Ännu på 1950-talet fanns här en villa som fungerade som ambassadörens bostad. Där arbetade också Magnus Bratten, åtminstone på pappret.

Brattens officella titel var militärattaché. Redan utnämningen i sig var speciell, eftersom det i allmänhet krävdes en position som högre tjänsteman för tjänsten. Bratten hade arbetat vid de norska fackförbundens centralorganisation som sekreterare för internationella ärenden. Han hade läst historia vid universitetet.

Under ockupationen i Norge på 1940-talet hade han varit medskribent i olagliga publikationer som kritiserade den tyska ockupationen och styret.

På grund av de här skriverierna hade han till och med tvingats fly över gränsen till Sverige i nattens mörker hösten 1944. Det var just sådana personer den norska underrättelsetjänsten var intresserad av.

Bratten, som var en lojal medlem av det socialdemokratiska partiet, kallades till Helsingfors direkt från arbetet inom fackföreningsrörelsen.

Däremot sågs han inte just till på ambassaden i Helsingfors. Han gick bara dit när han kände för det.

- I det norska utrikesministeriets arkiv finns fortfarande tiotals torra rapporter skrivna av den föregående attachén, till exempel om relationerna mellan olika organisationer i Finland. Däremot finns det inte en enda som är skriven i Magnus Brattens namn, berättar sondottern Bratten, som nu står på vid ambassadens trappor i Helsingfors.

I arkivet finns också ett brev som skrivits av Norges dåvarande ambassadör, som uttrycker sitt ogillande över att Bratten låtit förstå att han står ovanför ambassadören.

Han tar inte emot order och gör vad han vill, klagar ambassadören i brevet.

Ambassadören hade skrivit till utrikesministeriet och bett om en attaché med kunskaper om nätverk och soldatfrågor.
Men förgäves. Magnus Bratten stannade kvar.

Använde kodnamnet "Matti"

Norges spionage- och fjärrpatrullsverksamhet inleddes genast år 1950. Tidigare finländska fjärrpatrullsmän började värvas på spionagefärder djupt bakom gränsen. De första resorna över gränsen gjordes samma vår.

För en lyckad resa betalades till och med en miljon mark.

Behovet av pengar var stort. Mångas hem hade blivit bakom gränsen. Alkoholen var ett problem för många efter kriget och det var svårt att bygga upp ett nytt liv. Vissa åkte till och med i väg på resan ensamma, för att få hela summan åt sig själv. Oftast rörde man sig ändå i par eller i grupp.

Norrmännen erbjöd redskap och utbildning inför resorna. De skaffade till exempel tysktillverkade kameror av märket Robot, med vilka man skulle fotografera bakom gränsen. Åtminstone en del fjärrpatrullsmän gömde mindre kameror i sina stövlar. Med på färden fick de också proviant och pistoler.

Det var som CIA betalade belöningarna och stod för redskapen.

Magnus Bratten använde sig av kodnamnet Matti. Hans uppgift var uppenbarligen att leda operationen i Helsingfors. Till hans uppgifter hörde också att se till att obehöriga inte fick nys om operationen.

Ambassaden i Helsingfors var inte endast Brattens skenarbetsplats. Den hade en ännu större symbolisk betydelse för hans framtid. Magnus Bratten gifte sig nämligen med en finländsk kvinna vid ambassaden.

- Jag var ungefär tio år gammal när jag för första gången hörde att jag hade en finländsk mormor. Fram till dess hade jag betraktat min mormors syster som mormor, berättar den yngre Magnus Bratten.

För ett barn var situationen märklig. Familjen packade sig in i bilen och körde från Oslo över till ett sjukhus på den svenska sidan. Där låg mormodern i cancer på dödsbädden. Hon var då cirka 64-65 år gammal.

- Som jag minns det var hon rolig och glad. Hon skojade om att hon förberedde sig för de olympiska spelen i Lillehammer, minns Bratten.

- Det kan vara att situationen var så svår att greppa för mig som barn, att jag i mitt minne har återskapat mötet som något glatt och roligt.

"Golden boy och golden girl"

Magnus Brattens morfar träffade finländska Ellen som var hemma från Ruokolax (Ruokolahti) i Södra Karelen rätt så snabbt efter att han anlände till Finland.

De ska ha träffats på Kappa-Keskus som sålde kläder för män på Kajsaniemigatan i Helsingfors. Bratten, som var mycket mån om sitt utseende, kan mycket väl ha varit stamkund i butiken.

Ellen hade blivit föräldralös redan i unga år och började arbeta genast när hon kunde. Hon arbetade först som hemhjälp i Helsingfors, men lyckades sedan få ett jobb i en klädbutik.

Hon var tio år yngre än än Magnus Bratten och kort till växten, inte ens 160 cm lång. Hon var tvungen att titta uppåt på 180 cm långa Bratten. Den välbyggda norrmannen skilde sig troligtvis från det övriga klientelet. Bratten kunde också en del finska.

Ellen flyttade kort därefter till Brattens rymliga lägenhet på Dagmarsgatan i Främre Tölö.

I efterhand är det svårt att säga vad som förde paret samman. Handlade det om kärlek vid första ögonkastet eller något helt annat.

Båda hade en svår barndom och ungdomstid i krigets skugga bakom sig. Ellen hade varit tvungen att klara sig själv precis som mjölnarsonen Bratten. Å andra sidan blev det de två i respektive syskonskara som fick den högsta utbildningen. Magnus Bratten tog sig ända till universitetet.

- De var “golden boy och golden girl”, säger Magnus Bratten den yngre.

Båda startade nästan från noll, men de kom på sitt sätt längre som unga än de övriga familjemedlemmarna.

Fina bilar, lyxmiddagar och hotellnätter

”I juli år 1952 var Finlands huvudstad full av internationella gäster och på de soliga gatorna talades det fler främmande språk än någonsin tidigare. Det fanns också fler spioner än någonsin tidigare, eftersom det stora internationella sportevenemanget erbjöd dem ett perfekt skydd.”

Så beskriver Markku Tasala sommaren då de Olympiska sommarspelen arrangerades i Helsingfors i boken Operation Uppsala.

Magnus Bratten var inte en typisk spion. Han var inte någon osynlig person som rörde sig i skuggorna. Tvärtom, Magnus Bratten var en person som syntes och hördes.

Han antydde gärna att han hade pengar. Magnus Bratten besökte ofta den tidens inneställen, restauranger och hotell.

Vissa tyckte att han stoltserade lite väl mycket med sin fina bil. Brattens glänsande Citroën var en vanlig syn på gatorna i Helsingfors.

Det kan ha funnits en orsak till detta. Männen lockades till patrullresor över gränsen uttryckligen med löften om stora pengasummor. Tanken om att kunna köpa en ny bil efter ett lyckat uppdrag var kittlande.

Många hotell i Helsingfors byggde upp en internationell image i samband med de olympiska spelen. Så även hotellet Klaus Kurki på Bulevarden. Hotellets specialitet var till exempel restaurangmenyn som översatts till flera språk samt det med elektricitet nedkylda buffébordet, som höll de kalla förrätterna svala.

Klaus Kurki var en av Magnus Brattens favoritplatser. Ofta diskuterades kommande värvningsoperationer i hotellrummen som bokats med olika namn och eventuellt delades kameror och pistoler ut.

Därefter gick Bratten ut på lyxiga middagar.

Det är svårt att skapa en objektiv bild av morfar

Nuförtiden är det bara ingången som påminner om 50-talet på det hotell som i dag bär namnet Klaus K. Det är inristat i graniten.

- Det är svårt att skapa en objektiv bild av morfar. Det finns få människor som kommer ihåg honom, och de betraktar honom dessutom ur ett politiskt perspektiv, menar Bratten den yngre.

Morfar Bratten verkar till exempel ha varit genuint orolig för hur det gick för dem som deltagit i spionaget. Han var uppenbarligen med och ordnade resor för dem till Norge när situationen för dem förvärrades i Finland.

- Jag försöker se på Magnus Bratten med journalistisk skärpa, men mest försöker jag nog komma underfund med honom i egenskap av dotterson.

- Min mor väljer att se på honom som en god människa, och bra så. För mig är det fråga om mänsklighet överlag. Människan är aldrig endera god eller ond. För mig vore det ok om det kom fram att han var ond och att han agerade fel. Jag skulle förstå det. Han agerade med en soldats logik.

Inte lätt att leva med en spion

Ovanför portgången syns ingen rörelse. Gardinerna vittnar ändå om att någon bor här. Magnus Bratten den yngre ser sig omkring sig på Dagmarsgatan i Främre Tölö.

- Det här är det enda stället där mina morföräldrar bodde tillsammans. Det gör det här stället speciellt.

Många av husen på gatan är de samma som Magnus Bratten den äldre passerade när han tog sig till sin arbetsplats.

- Jag kan lätt föreställa mig min morfar på den här gatan i en 50-talskostym. Min mor är bara en baby i mormors famn, och hon tittar ut från fönstret, säger Bratten och ler.

Familjelivet på Dagmarsgatan var ändå inte någon dans på rosor. Magnus Bratten kom och gick som han ville och hans fru Ellen verkade sällan veta var han befann sig. Ellens släktingar lyckades heller aldrig träffa honom.

Morfar gifte sig aldrig på nytt

Det är lätt att ifrågasätta spionäktenskapet. Var det bara ett sammanträffande att Ellen var hemma från Ruokolax, alldeles invid gränsen till Sovjetunionen? Var det bara en slump att hon hade en avlägsen liten stuga ute i skogen, som Bratten använde till exempel för möten och för att förmedla pengar. Var det helt enkelt mer trovärdigt att vara gift i yrket som spion?

Magnus Bratten den yngre tänker helst på sina morföräldrars öde som en kärlekshistoria.

- Två personer från fattiga förhållanden klarade sig ensamma ute i stora världen. Båda hade upplevt kriget och överlevt det.

- Morfar gifte sig aldrig på nytt, påpekar Magnus Bratten.

Tvingades lämna Finland

Orsaken till att Brattens och hans frus förhållande tog slut är ett mysterium som den yngre Magnus Bratten ännu skulle vilja lösa.

Vändpunkten i Magnus Brattens och den finländska hustrun Ellens förhållande inträffade i samband med att Operation Uppsala avslutades.

År 1953 stod det klart att ryssarna hade en mullvad inne i operationen. De kände bland annat i förväg till en del av fjärrpatrullens rutter.

Snaran kring Bratten började dras åt. Skyddspolisen hade gripit den första fjärrpatrullsmannen redan i slutet av år 1952 och nu hotades resten också att bli fast. Dessutom fanns det redan finländare på flykt i Norge. Magnus Bratten rekommenderade att operationen avslutas, men underrättelsetjänsten i Norge ville fortsätta.

Det här orsakade en konflikt mellan Magnus Bratten och Oslo.

Händelserna ledde till att Magnus Bratten och frun Ellen kände sig hotade. År 1954 eller 1955 försökte någon bryta sig in i deras lägenhet på Dagmarsgatan mitt i natten.

Genast nästa dag packade Magnus och Ellen en liten mängd saker i en väska. Sedan tog de sig antingen med bil eller båt till Sverige och därifrån till Oslo. I Oslo fattades det snabbt beslut om att det inte längre var tryggt för Bratten att återvända till Finland.

Våren 1955 föddes parets dotter i Oslo.

Gissningarna om vad som hände sedan skiljer sig stort från varandra.

Enligt den första versionen betalade Magnus Bratten sin fru, så att han skulle få barnet för sig själv. Frun ska därefter ha återvänt till Finland och inte mer haft kontakt med dem.

En annan version vet att berätta att socialmyndigheterna i Norge ingrep och beordrade att barnet ska vara hos sin far, strax efter att familjen kommit till Norge.

I den tredje versionen tillbringar den lilla dottern ännu som liten flicka tid med sin mamma i Finland. Det här vittnar en anteckning om, där det står att Ellen bett om underhållsbidrag för sitt barn vid norska ambassaden i slutet av 1950-talet. Enligt en anteckning från ambassaden ska Ellen ha fått avslag på sin begäran, eftersom barnet inte var i Finland utan hos sin far i Oslo.

Någon säkerhet om vad som verkligen hände kommer man säkert aldrig att få.

Ellen ångrade inget i sitt förflutna

Magnus Bratten den äldre ville aldrig prata med sin dotter om vad som hände mellan honom och frun Ellen.

Han hade bara berättat att han som 36-åring insåg att han inte ville ha fler barn. Han ville ändå ta hand om det ena barnet han hade fått.

För Magnus mamma är saken slutbehandlad. Hon har inte hållit kontakt till Finland. På sin dödsbädd sade Ellen till sin dotter att hon inte ångrade något i sitt förflutna.

- Jag tycker det verkar som att mamma upplever att hon blev övergiven av sin egen mor, säger den yngre Bratten.

- Ur min synvinkel övergav de båda henne. Magnus Bratten hade delad vårdnad om dottern med sin syster. Han var också mycket utomlands på grund av sitt arbete.

"Jag vill gå och i bastu och dricka vodka tillsammans"

Också Magnus den yngre hade gett upp hoppet om att hitta nya pusselbitar till sina morföräldrars historia. Men förra hösten kontaktade en avlägsen släkting som sysslade med släktforskning honom.

Det här ledde att en spänd Magnus Bratten i vintras reste till Hyvinge för att för första gången träffa sina släktingar i Finland. Bland dem fanns hans mormor Ellens 90-åriga syster. Mötet var varmt och långt.

- Jag vill snart igen resa tillbaka till dem. Jag vill gå i bastu och fast dricka vodka tillsammans, om de vill. Jag vill lära mig allt om mina finländska rötter, säger Bratten med en glimt i ögat, men ändå på allvar.

Bratten hoppas att han med hjälp av sina släktingar bättre kan lära känna sina morföräldrar. Det viktigaste är kanske inte att lösa mysterierna i det förflutna.

- Allra mest hoppas jag att jag hade haft tillfälle att göra helt vanliga saker med mina morföräldrar. Gå på museum eller fast prata om vädret.

"Det pumpade spionblod i hans ådror"

Mannen i keps som nämndes i början då? Han förbjöd att hans namn nämns i radiodokumentären, så namnet publiceras inte heller här. Mannen samarbetade tätt med Magnus Bratten i Helsingfors under 1950-talet.

Hans kodnamn var Harri. Han fungerade som kontaktperson mellan Magnus Bratten och de finländska fjärrpatrullsmännen. Han var också med och valde ut männen.

Han ville inte berätta om detaljerna för någon annan än en nära släkting till Magnus Bratten, och inte speciellt mycket för honom heller.

- Du vet, inom den här branschen glöms du bort då du slutar jobba. Du finns inte längre. Du har ingen kontakt med dina tidigare kolleger. Spionage är ett sådant jobb att när du slutar, då är allt slut, sade han till Bratten den yngre.

Harri misstänker att Magnus Bratten den äldre gärna senare hade pratat med någon som var i Helsingfors samtidigt som han. Men han kontaktade aldrig någon och ingen kontaktade honom.

- Det hade varit roligt att prata med honom! Jag hade velat fråga en hel del saker, sade Harri.

- Men det pumpade spionblod i hans ådror. Han hade bara bett mig sluta. Du får ändå inte veta något, hade han nog sagt.

Journalisten Magnus Brattens radiodokumentär Morfar var spion – historien om hemligheten som morfar tog med sig i graven, sändes i NRK år 2011. Du kan lyssna på dokumentären här.

För artikeln har även docenten i historia Juha Pohjonen och Försvarshögskolans docent Pekka Visuri intervjuats. Följande böcker har använts som källor: Markku Tasala: Operaatio Uppsala; Pekka Visuri: Suomi kylmässä sodassa; Kimmo Rentola: Niin kylmää että polttaa och Matti Simola: Ratakatu 12.

Text: Satu Helin, Yle uutiset
Översättning till svenska: Linn Karlsson