“Kan man skriva om drakar kan man också skriva om normbrytande samhällen”
För Maria Turtschaninoff ger fantasygenren både frihet och struktur. Hennes böcker har blivit internationella succéer, men skrivandet i sig är fortfarande intimt. Varje bok är en kamp, och ett lustfyllt sökande efter nya sätt att berätta.
Den finlandssvenska läsutmaningens fantasymånad är över, men det är inte förbjudet att ägna sig åt “fantasy som kanske inte innehåller drakar” för det.
En som hittills har skrivit just sådan fantasy är Maria Turtschaninoff, men det beror inte på att hon skulle ha något emot drakar, tvärtom.
- Jag älskar drakar, de är bara så använda inom genren att det gäller att hitta på en ny vinkel för att skriva om dem, och det har jag ännu inte gjort.
Hon passar ändå på att tipsa om boken “Tooth and Claw” av den walesiska författaren Jo Walton där drakarna beter sig som Jane Austen-karaktärer.
Överlag säger Turtschaninoff att det skrivs mycket gränsöverskridande och normbrytande fantasy just nu.
- Det är mycket lek med könsroller och andra strukturer. Mycket diversitet överlag, och det är bra eftersom jag tror att det läcker över i den andra litteraturen också. Fantasyn och sci-fin är ofta banbrytande såtillvida att trenderna där kommer tio år senare på annat håll.
Vad tror du att det beror på?
- Eftersom man redan befinner sig i periferin har man kanske inte så mycket att förlora. Dessutom är det ett mer tillåtande klimat - kan man skriva om drakar kan man också skriva om samhällen som inte ser ut som vi är vana vid. Det går att vara lite modigare.
Vånda och magi
Maria Turtschaninoff har gett ut sex stycken fantasyromaner, men trots all den erfarenheten är varje projekt en ny kamp.
Det är som att kasta sig i ett djupt hav utan livbåt, varje gång
Maria Turtschaninoff
- Folk tror ofta att bara för att man skrivit böcker förr så kan man lita på att det blir bra, men så är det faktiskt inte, säger Turtschaninoff.
Varje ny bok innebär stunder av vånda, men också stunder som nästan kan kallas magi.
- Fantasyskrivandet handlar mycket om att bygga upp en värld, kartlägga människorna och deras levnadsförutsättningar, men sedan kunna stiga åt sidan och vara öppen för vad berättelsen vill. Någon har beskrivit det som att köra bil i mörkret - man ser en liten bit av vägen i lyktskenet, men inte allt. Det gäller att kunna bli överraskad, även om allt kommer ur mig själv. Det är det som nästan är lite magiskt, säger Turtschaninoff.
Ingen större prestationsångest
Maria Turtschaninoff befinner sig nu i den för Svenskfinland ovanliga situationen att boken som hon arbetar på var såld utomlands redan innan skrivandet påbörjades.
Det rör sig om del tre i serien Krönikor från Röda klostret, vars tidigare delar Maresi (2014) och Naondel (2016) har utkommit i 17 respektive 10 länder.
Någon större prestationsångest känner hon ändå inte.
- Det låter klyschigt, men när jag väl sitter där och skriver är det bara jag och texten som gäller, och det blir varken bättre eller sämre av att boken är såld utomlands.
Att komma till den här punkten är resultatet av många år av att skriva och skriva om.
Turtschaninoff började skicka in manus redan i 20-årsåldern, och fick lära sig mycket den hårda vägen, genom refuseringar.
- Det var väldigt förkrossande varje gång, eftersom skrivandet var en extremt personlig och intim dröm som jag vid det skedet inte talade öppet om, men jag lärde mig mycket om mig själv genom att jag inte gav upp. Speciellt kommentarerna jag fick av min nuvarande förläggare Sara Ehnholm Hielm hjälpte mig framåt, det var en väldigt bra skola.
Bästa av två världar
Den internationella framgången har fört med sig fina kontakter och intressanta utbyten med andra länders litteraturbranscher och författare, men det har också fått Turtschaninoff att uppskatta Svenskfinlands litenhet.
- I den anglosaxiska världen är fantasy för unga en väldigt kommersialiserad genre, vilket gör att mina kolleger har strikta krav från agenter och förläggare angående vad de får och inte får skriva om för att böckerna ska sälja och hur tätt böckerna borde utkomma. I Svenskfinland är de kommersiella framgångar man kan nå så begränsade att det går att koncentrera sig på att helt enkelt skriva bra litteratur, säger Turtschaninoff.
Hon tillägger att det är en lyx att på det här sättet få det bästa av två världar. De internationella kontakterna har gett nya perspektiv på det egna skrivandet.
- Mycket av det som uppfattas som vardagligt här är väldigt exotiskt utomlands, det har gjort det möjligt för mig att se på mitt material med nya ögon.
Till exempel var det först i England som Maresi började kallas feministisk fantasy. Sedan följde stämpeln med tillbaka till Norden igen, men trots att Turtschaninoff i allra högsta grad står för det feministiska är hon rädd att märkningen också kan fungera exkluderande.
- Om den här fantasyn är feministisk, är då all annan fantasy chauvinistisk? Måste vi ge genren ett annat namn bara för att böckerna handlar om självständiga kvinnor? Det borde vara en form av fantasy på lika villkor.
Moral och berättelser
Överlag är Turtschaninoff inte intresserad av att föra fram tydliga budskap i det hon skriver, även om hennes värdegrund givetvis finns med.
Hon är också medveten om att böcker som till stora delar läses av unga har enorm potential att påverka sina läsare, eftersom de flesta har sina mest omvälvande läsupplevelser i tonåren.
Är det utmanande i en genre som fantasy, där gott och ont får rätt mycket plats?
- Nja, det finns ju gott och ont i alla, och jag tycker det är mycket intressantare att försöka visa på de strukturer som formar våra handlingar.
Till exempel i Maresi är min poäng inte att alla män är onda, utan att samhällsstrukturerna ger män makt som kan användas på ett mycket felaktigt sätt - till exempel för att kontrollera kvinnorna i sin familj.
Maria Turtschaninoff
Mest intresserad är Turtschaninoff helt enkelt av att berätta historier, och utforska nya tekniker för att göra rättvisa åt varje berättelse.
Vad är en berättelse för dig?
- Det är något vi inte kan få nog av, det talar till något väldigt primärt i oss och säger saker om livet och vad det är att vara människa. Det sitter liksom i ryggmärgen, därför har jag inte analyserat det så mycket. Jag är uppvuxen på berättelser och jag älskar dem.
Språk och struktur hjälper
Rent konkret definierar Turtschaninoff berättelser som något handlingscentrerat - en människa står inför val, försöker nå ett mål och möter olika begränsningar.
Det får aldrig vara statiskt, men det finns vissa formmässiga genrekonventioner att hålla sig till, och det underlättar skrivandet.
- När det är rätt rytm och flyter på och berättelsens struktur arbetar som den ska känner jag det i märg och ben. Det är helt enkelt ett verktyg jag begriper mig på.
Fantasyns språk fungerar på liknande sätt. Turtschaninoff dras till det arkaiska språket med högtidliga formuleringar, men betonar att det är viktigt att språket aldrig kommer i vägen för berättelsen, och att varje karaktär pratar på ett sätt som är realistiskt för den.
- Till exempel i Maresi är jagberättaren tretton år, men samtidigt beläst, medan Arra är berättad ur ett utomstående perspektiv, som en saga. Det medför olika krav på språket.
Ritualer förmänskligar det främmande
Innehållsmässigt finns det ett antal återkommande teman genom hela Turtschaninoffs författarskap. Ett är att olika typer av ritualer och traditioner ges stort utrymme i skildringen av de olika folkslagen hon skildrar.
- Att ha ritualer för olika saker i världen som man inte riktigt förstår är en väldigt mänsklig handling, det finns i alla kulturer och tidsåldrar. På så vis är det ett sätt att göra de här påhittade världarna konkreta och relaterbara.
Magin som ritualerna frammanar är ändå mer påtaglig och reell i böckerna än i den verkliga världen.
I Turtschaninoffs universum kommer den magiska kraften oftast från världen själv, och är mäktigare än människorna som tolkar och använder sig av den.
- Det finns en grundtanke om människans balans med naturen, om att kunna arbeta med naturens livskraft och inte mot den, som säkert kommer från min bakgrund som humanekolog.
Är det en slump att det främst är kvinnor som står i kontakt med naturen i dina böcker?
- Nej, men bara för att jag valt att fokusera på kvinnorna i världen som jag utforskar betyder det inte att det inte kan finnas män där som också står i nära kontakt med naturen. Jag har inte medvetet valt att skriva om kvinnor, men jag dras helt klart till deras berättelser - delvis för att jag minns hur viktigt det var för mig som barn att kunn spegla mig personerna jag läste om.
Kvinnligt hantverk och överlevnad
I böckerna ägnas också mycket utrymme åt skildringar av överlevnads- och praktiska vardagssysslor, vare sig berättelsen utspelar sig hos ett nomadfolk eller i ett kloster.
- Som barn älskade jag själv att läsa böcker som handlade om hur man gjorde saker. Jag läste min mamma och mormors gamla flickböcker, och där kunde man lära sig hur man gör allt från egna gevärskulor till ost, säger Turtschaninoff, och tillägger att det också handlar om att lyfta upp kvinnligt hantverk.
- Mycket fantasy handlar om att rida ut med svärd i hand och rädda världen, men någon måste också baka bröd och tillverka kläder för att världen ska räddas. Jag vill lyfta fram allt som kvinnor genom tiderna gjort för att deras familjer ska överleva.
Finns här också en politisk dimension? Att påminna om våra levnadsvillkor?
- Det är inte ett uttalat syfte, men visst finns den tanken där. Hur beroende vi är av naturen och hur skör balansen är. Här i Finland är ganska många av oss ändå vana att vara på sommarstugor och romantisera mumintillvaron med oljelampor och hemlagad sylt, det är kanske därför den här typen av skildringar syns mer i den nordiska litteraturen än i den anglosaxiska.
Trivs i subkulturen
Även om fantasyn i dag är allt annat än osynlig i världen tack vare film- och tv-seriesuccéer upplever Maria Turtschaninoff fortfarande att det går ganska vattentäta skott mellan fantasyförfattare och andra författare i litteraturvärlden.
- På bokmässor och liknande är det nästan alltid så att fantasyförfattare bara paras ihop med varandra. Det är lite synd för den litterära diskussionen i stort.
Samtidigt uppskattar Turtschaninoff också att fantasyn är sin egen grej.
- Så är det nog för de flesta som är aktiva i en subkultur, vi vill gärna ha vårt nörderi för oss själva.
Trivs du bättre på en fantasykongress eller på en litteraturfestival?
- Jag är bekväm i båda sammanhangen, men fantasyfolket är “my people”. Där är vi alla fans, också hedersgästerna.
Det är mindre pretentiöst och elitistiskt, George R.R. Martin kan sitta i ett hörn medan vi andra sjunger karaoke!
Maria Turtschaninoff
I augusti kommer Maria Turtschaninoff att medverka i den internationella fantasykongressen Worldcon som exceptionellt nog arrangeras i Helsingfors.
- Det är helt sjukt stort - Worldcon ordnas sällan utanför USA, och har aldrig ordnats i Norden tidigare, så att det nu ska hända i Finland är fantastiskt, säger Turtschaninoff.
När nästa bok om Röda klostret utkommer är ännu inte fastslaget, men fansen kan trösta sig med att det är mycket spännande på gång.
Bland annat har filmoptionen för Maresi blivit köpt av brittiska bolaget Film 4, så det är inte omöjligt att berättelser som hittats på i Karis dyker upp på internationella biodukar i framtiden.
Smått magiskt i sig, men alldeles sant.