Hilma Granqvist, den motarbetade Palestinaforskaren som gick sin egen väg

I sitt hemland motarbetades Hilma Granqvist, Finlands första kvinnliga doktor i sociologi, men internationellt kom hon att bli en uppburen Palestinaexpert och en föregångare inom den moderna antropologin.

Än idag kan hennes livsverk beskådas i den palestinska staden Artas, i Folklore Centret utvecklat till en musei- och forskningsinstitution. Bland annat detta framkommer i Sofia Häggmans bok ”Hilma Granqvist – antropolog med hjärtat i Palestina”.

Detaljerna är beskrivande... När Granqvist på 1920-talet äntligen skall komma iväg på sin första resa till Palestina, som hon drömt om så länge och anhållit så många stipendier för, räcker det stipendium hon slutligen får 1925 precis till biljetten och inget mer. Ändå planerar hon att stanna i Palestina åtminstone ett halvår eller längre.

Förutom i Helsingfors studerar hon i Berlin och förutsatt att en kvinnlig deltagare kan accepteras skall hon som den första kvinnan få delta i en två månaders arkeologisk kurs i det heliga landet. Svaret blir positivt och professor Alt i Leipzig skickar listor på vad deltagarna skall ta med sig.

Mörk kostym, styva riddamasker i läder, filthatt och resmössa… Men Hilma packar ner klänningar, hattar och med sig har hon dessutom den kamera som bror Valter alldeles vid avfärden sticker till henne med orden ”du kanske kan behöva den” - och sannspådd blir ju han.

I tredje klass på båten till Alexandria kommer Granqvist i samspråk med en italiensk affärsman som bott i Kairo i många år. Han blir förskräckt när hon berättar om sina planer på fältarbete i en palestinsk by. Så här minns hon senare, smått stolt hans ord, samtidigt som hon ger honom rätt:

- Ni reser på ett gott fartyg. Ni bor i Alexandria på hotell Majestic och Ni säger er vilja fara till Palestina för att bo där i en arabisk muhammedanby. Ni får ursäkta om en vanlig människa därav måste draga den slutsats att Ni är vriden i knoppen.

Jerusalem på denna tid

Det mytomspunna Heliga landet - eller brittiska mandatet Palestina efter Balfourdeklarationen i Versailles 1919 – lockar i början av 1900-talet i själva verket många långväga gäster och det är också rätt tryggt för utlänningar.

Inte ens efter mörkrets inbrott behöver en ensam kvinna vara rädd att röra sig på Jerusalems gator, konstaterar Sofia Häggman i sin bok ”Hilma Granqvist – antropolog med hjärtat i Palestina”.

Snart har Granqvist byggt upp ett nätverk av arkeologer, folklivsforskare och teologer och när en brittisk präst upplyser henne om att författaren Fredrika Bremer har vistats i det Heliga landet blir hon först generad över sin okunskap men senare också högst inspirerad – Bremer har även besökt Artas, den by som Granqvist kommer att göra till ”sin”.

Föreståndaren för Jerusalems svenska skola, Signe Ekblad, är något av en sambandscentral för nordbor i staden, skriver Häggman. Granqvists blivande vän Ekblad rekommenderar henne att bo på det tyska evangeliska Johanniter Hospiz, som ligger i närheten av det tyska kursinstitutet i Jerusalems gamla stad.

Kursdeltagarna är tretton tyska män, en blandning av professorer, yngre universitetslärare och teologer och så Granqvist som den fjortonde deltagaren. Hon har aldrig förut ridit och deltar bara i de ritter som äger rum i närheten av Jerusalem.

Medan de ”vana kavalleristerna” rider runt hela Palestina, ser Hilma landet från bilfönstret. Av det hon ser blir hon extra imponerad av ruinerna med tempel, teatrar och pelargångar i Jerash i dagens Jordanien.

Och att plötsligt vara omgiven av så många män i en främmande miljö får Hilma att sända bland annat denna beskrivning till väninnan Karin Kyrklund av en stämningsfull kväll vid Tiberiassjö:

- … följande dag kom redan de andra kursherrarna, så jag aldrig kom mig för att skriva slutet på äventyret med amerikanen: en båtfärd – vi två – i månsken på Tiberias.

Med en annan av kursdeltagarna, Leonhard Rost, blir Granqvist mycket nära vän. Efter kursen i breven till honom i Nûrnberg framstår hon ändå samtidigt som tillbakadragen och ambitiös, en forskare ut i fingerspetsarna med höga förväntningar på sig själv och andra, skriver Häggman.

Vägen till Artas

Trots att det efter kursen först känns dystert och tomt när hon blir ensam i Jerusalem kan hon å andra sidan äntligen helt börja ägna sig åt de etnologiska undersökningar hon kommit till landet för.

Dessutom flyttar hon först vägg i vägg med Signe Ekblad, som förutom all information hon ger också lånar Hilma sin gamla kaffeapparat och petroleumkamin under kalla vinterdagar.

Det är i alla fall en annan kvinna, Berta Spafford-Vester i den amerikanska kolonin, som ger henne rådet att kontakta missionärsdottern Louise Baldensperger, en lätt excentrisk äldre dam, som hela sitt liv bott i den lilla byn Artas. Hon talar flytande arabiska och är väl respekterad i bygemenskapen.

Artas, granne med öknen och på gångavstånd från Betlehem, har på Granqvists tid omkring femhundra invånare. Byns historia är rik på berättelser om överfall och plundringar. Ännu 1925 är vidskepelsen och misstänksamheten, inte minst emot främlingar, stark, beskriver Häggman.

Att som ensam nykomling bo hos en vanlig familj i byn är uteslutet för Hilma. Utan Sitt Louisa, som Louise Baldensperger kallas, kunde Hilma, snart kallad Sitt Halime inte ha genomfört sitt fältarbete. Hon hyr in sig hos Sitt Louisa och snart delar också hon byns vardag med exempelvis skördearbete och andra sysslor.

- Genom att jag bodde mitt ibland den muhammedanska befolkningen, var jag i tillfälle att dag ut och dag in iakttaga dem. Jag såg dem inte bara vid festliga tillfällen utan också i deras arbete. Jag inte bara följde med dem i deras fröjder utan tog också del i deras sorger. Sådant binder människor samman vid varandra, skriver Hilma i ett brev.

Ändrat studiefokus

I likhet med de flesta av sin tids forskare anser Granqvist att det är Palestinas muslimska bönder, i årtusenden bosatta i området, som står ett bibliskt förflutet närmast.

Här ser Hilma fram emot att studera den bibliska kulturen med de gammal testamentliga kvinnornas levnadsvillkor i verkligheten, istället för att bara idka textstudier som hennes universitetshandledare Gunnar Landtman i Finland har förordat.

Förutom Sitt Louisa är Granqvists två viktigaste medarbetare och informanter Alya Ibrahim och Hamdiya Sanad. Änkan Alya har varit amma hos den franske konsuln i Jerusalem före hon återvänt till Artas för att bli andra hustru åt en man i byn. Också Hamdiya har varit andra hustru till en av byns män.

Alla år som gift har Hamdiya hatat sin medhustru. Hamdiyas erfarenheter ger Hilma viktiga insikter i månggiftets för- och nackdelar. Sofia Häggman skriver att bägge sageskvinnorna besitter stora mängder kunskap om sådant som har ägt rum i byn, om det så var för ett halvt sekel sedan eller under den gångna natten.

Granqvists vetenskapliga metod bygger långt på direkta intervjuer och fältarbete genom inlevelse. Hon kommer så att bli en pionjär inom det som senare kallas ”deltagande observation”.

Artas läge, där byborna har gott om kontakter både med folket i städerna och med öknens beduiner, gör även forskningen intressant ur ett större palestinskt perspektiv.

Samtidigt vet Granqvist att professor Landtman vid Helsingfors universitet inte tycker om hennes ämnesbyte till en monografi över Artas och dess äktenskapsförhållanden. Medan Edvard Westermarck, en av tidens och världens mest kända antropologer och ivriga förespråkare av empiri och fältarbete, genast ser värdet av Hilmas fältarbete i Palestina.

Sofia Häggman skriver ingående om de förvecklingar och den direkta utfrysning Granqvist utsätts för i sitt hemland, främst vid Helsingfors universitet. De var av den art att Hilma, om hon varit en mindre positiv person, säkerligen lätt kunde ha blivit bitter. (Mera om detta i programmet Dokumenterat längst ner.)

Att hon inte blir bitter vittnar Granqvists brorsdotter Ulrica Sandqvist i Sjundeå om. Hon föddes 1948 och är den ena brodern, Valters, yngre dotter.

Familjeband och livet som fri forskare

Granqvist reser till Palestina i tre omgångar, under åren 1925-31 och 1959. Förutom att hon arbetar på sitt rika Palestinamaterial ända till sin död får hon som en höjdpunkt bland annat uppleva att bli inbjuden av diplomaten, politikern och författaren Alva Myrdal att tala på en UNESCO-konferens i Rom 1954.

Hilmas syskonbarn för också starkt in en ny dimension i Granqvists liv efter motgångarna inom den akademiska världen. För de yngre bröderna Valters och Gunnars barn berättar hon gärna och ofta om sitt liv i Palestina, berättar Ulrica Sandqvist.

Granqvists oro är stor efter att staten Israel grundas 1948 på palestinsk mark. ”Vi visste allting om Palestina vi barn”, säger Sandqvist och tillägger att Halime aldrig behandlade henne och de andra som några ovetande småbarn.

Ulrica upplever att Halime var som en annan mamma för henne, som man alltid kunde fråga om allting. Själv var Sandqvist extra intresserad av geografi i skolan och när Halime åkte för att arbeta i Palestina i slutet av 1950-talet ville hon brevledes fortsätta att besvara Ulricas geografifrågor, litet sådär som ett prov och som något som roade dem båda.

- Vilket ju säger hur mycket hon brydde sig om en, att hon hade tid för det också, ler Ulrica.

Känslomässigt och ekonomiskt stöd

Ulricas far Valter var den av Hilmas bröder som Granqvist stod riktigt nära. Alltid när Halime kom till Valters hem brukade hon och han först en stund dra sig i enrum för att prata med varandra och på det sättet hålla uppe sin varma relation, berättar Sandqvist.

Han stöttade henne mycket i hennes arbete och i början stödde han henne också finansiellt, säger hon. Ulrica Sandqvist vill gärna korrigera tidigare uppgifter om Hilmas och brödernas egen far, Karl Oskar Granqvist.

Han var en nära deltagande pappa som till yrket hade ett företag med vossikor, hästkärror med anställda hästförare vilket gjorde att han och Ida Natalia kunde köpa en gård i Helsingfors Berghäll på Andra linjen och också att familjen hade råd att låta alla barnen studera.

Under 1950-talet bytte Helsingfors stad till sig egendomen i Berghäll mot att Granqvists fick en tomt i Munkshöjden med aktielägenheter. Av dem fick Halime tre aktielägenheter, där hon bodde i en och delvis levde på hyresinkomsterna från de två andra.

Artiklar och föredrag gav henne också en viss inkomst, så att hon klarade sig. Men hon hade heller inga stora fordringar, säger Ulrica, som berättar att Halime tyckte om att leva lugnt och enkelt.

God mat uppskattade hon visserligen. Men:

- Man åt Cream Crackers, Viola ost, lite oliver och sådant och drack te hos henne. Mat lagade hon inte, skrattar Ulrica.

Präglad av sin tids modernism

Granqvist ansåg att den moderna människan skulle omfatta den vetenskapliga världsbilden och samtidigt förstå religionerna som historiska kulturyttringar. Om hennes tro säger brorsdottern Sandqvist att berättelserna i Gamla Testamentet var sagor för henne, som hon inte trodde på.

- Men religiös var hon och trodde på Gud, hon pratade alltid om att vi har samma Gud som muslimerna, säger Sandqvist.

Däremot försökte Halime aldrig pådyvla en något, allt vi diskuterade var alltid sakligt. Men det religiösa satt säkert i ifrån hemmet och därför tänkte hon också först göra sin avhandling om kvinnorna i Bibeln, tänker sig Sandqvist, som berättar att Halime brukade gå i kyrkan för att hon var intresserad av hur gudstjänsterna formulerades.

Ulrica Sandqvist visar även ett foto av sin faster och sig själv som kanske nio år gammal på 1950-talet när Halime fick ett stipendium. Själv väntade Ulrica med stor spänning på att också hon skulle komma i Hufvudstadsbladet följande dag - hennes besvikelse var stor när bilden hade beskurits så att enbart Halime syntes…

Slutet

Ulrica Sandqvist var tjugofyra år när Halime, Hilma Granqvist dog 1972.

- Jag brukade varje dag gå och droppa hennes ögon eftersom hon hade starr och en dag när jag då kom dit … jag hade egen nyckel och när jag kom in så … så hittade jag henne på golvet.

Chockad förstod Ulrica att Halime var död. Medan hon väntade på ambulansen ringde hon till Daga, Dagmar Eklund, som var gammal familjebekant och nu Halimes nära vän bosatt i samma hus. Hon kom upp och såg också när de bar ut Halime.

- Och sedan efter att jag hade varit på sjukhuset gick jag direkt till Daga och vi satt och pratade. För henne var det här en stor, stor sorg. För mig var det en chock och sorgen kom kanske några dagar senare, berättar Ulrica Sandqvist.

FAKTARUTA:
Hilma Granqvist disputerade för doktorsgraden med avhandlingen
Marriage Conditions in a Palestinian Village (1932)
Arbetets andra del (1935)
Birth and Childhood among the Arabs (1947)
Child Problems among the Arabs (1950)
Också dessa studier fick ett brett internationellt erkännande. Serien avslutas med
Muslim Death and Burial (1965)
Arabiskt familjeliv belönades med Nordiskt populärvetenskapligt litteraturpris 1939.

Karen Seger gav på 1980-talet ut den bok som Granqvist själv inte hann sammanställa:
Portrait of a Palestinian Village. The Photographs of Hilma Granqvist (1981)

Sofia Häggman berättar i Dokumenterat om motståndet emot Hilma Granqvist vid Helsingfors Universitet. Det var av den art att Hilma säkerligen lätt kunde ha blivit bitter.