Tolv år i Kenya berikade livet

Egentligen ville Anna Dahlbacka åka till ett annat land. Annas släktingar hade varit i Kenya, och själv hade hon sett fram emot att åka någon annanstans. Ett lockande projekt fick ändå paret att åka iväg för tolv år sedan. Anna skulle jobba med skriftspråksutveckling och Magnus skulle översätta Nya Testamentet.

För tre veckor sedan landade familjen Dahlbacka i Finland. Efter tolv år i Kenya var det dags att komma hem. Missionsarbetet var utfört och huset i Kronoby väntade på dem.

Då, för tolv år sedan såg livet annorlunda ut. Paret hade inga barn och de två teologerna hade precis anlänt till Kenya efter lingvistikstudier i Australien.

Första tiden bodde Anna och Magnus i den lilla byn Ngilai och huset saknade rinnande vatten och mobiltäckning.

- Vi trivdes väldigt bra där. Vi sa många gånger: ”Tänkt att få betalt för att sitta på en kohud, dricka hett chai och skratta med folk!”, minns Anna Dahlbacka tiden i byn.

Även om paret trivdes väldigt bra gick flyttlasset efter ett år till staden Maralal.

- Det var väldigt opraktiskt att bo kvar, vi kunde inte ha kontakt med omvärlden. Magnus gick en gång i veckan en timme till ett speciellt träd där han fick några staplar i telefonen, säger Anna Dahlbacka.

Ett hem i Maralal

Anna och Magnus flyttade till staden Maralal som är huvudstaden i Samburu-området. I staden bor uppskattningsvis 32.000 peroner.

- Det är en stad av Jakobstads storlek, men det går kor på gatorna och närmaste asfalterade väg var 120 kilometer borta, säger Anna Dahlbacka.

I stenhuset i Maralal med både el och vatten växte så småningom också familjens tre barn upp. Isak, 10, Katrina, 7, och Arvid, 5, är alla födda i Kenyas huvudstad Nairobi.

Inte rädd

Dahlbackas hade en vakt som vaktade huset från vilddjur. I övrigt kunde familjen röra sig fritt i samhället utan vakter.

- Ibland var jag ute för att motionera, och det kändes aldrig otryggt, säger Magnus Dahlbacka.

Visst hade de också fördomar att Kenya skulle vara en farlig plats innan de åkte iväg. Men vartefter de lärde känna landet raserades föreställningarna.

- Jag minns att jag till en början tänkte att det var som lyx när jag insåg att en flaska Coca-Cola kostar 15 cent, då tänkte jag att jag nog kommer att klara mig, säger Magnus och skrattar.

Problem med malaria blev det inte heller eftersom att familjen bodde på 1920 meter över havet, en höjd där inte malariamyggan trivs.

- Men det är klart att man inte rör sig ute i mörkret. I byn där vi bodde berodde det på vilda djur, men i staden Maralal skulle jag inte röra mig på grund av människor. För många är ett människoliv inte mycket värt - tyvärr, säger Anna Dahlbacka.

Trafiken är också en utmaning i Kenya. Trafikkulturen är okontrollerad, vägarna dåliga och vilda djur rör sig bland fordonen. Fattigdomen är ett annat stort problem. En kvinna med sju barn, varav fem bodde hemma var mycket god vän med familjen.

- Hon berättade ofta för mig hur plågsam hungern var. Tänk att behöva säga åt barnen att gå och lägga sig hungriga, säger Anna Dahlbacka.

Även om fattigdomen stundvis gjorde sig påmind är Anna och Magnus Dahlbacka tacksamma över den genuinitet som finns i samhället i Maralal. De gläds över att deras barn fått växa upp i Afrika utan överflödiga prylar.

- Vi var på besök i en hydda som var byggd av käppar och tätad med lera och kodynga då min dotter utbrast: "Mamma, jag tycker att det här huset är så fint, det är finare än vårt hus!" Och då kände jag mig glad över att våra barn fått växa upp i Afrika, de har sett mera än lyxen och överflödet som vi lever i, säger Anna Dahlbacka.

Hemland Kenya

Familjens alla barn är födda i Kenya och det har också blivit deras hemland.

- Det föds ju barn där också, det är ju inte så stor sak som vi i väst inbillar oss, säger Anna Dahlbacka som fött sina barn på en privatklinik i Nairobi.

Tillsammans med en annan finländsk barnfamilj har barnen kunnat få undervisning med läromedel som de haft med sig från Finland.

- Det är viktigt för barnen att se att allt som väst erbjuder kulturellt, sociologiskt och värdemässigt inte nödvändigtvis behöver gälla över hela världen. Det är viktigt att se att lika många människor tänker annorlunda och har andra värderingar. Medan människor här står för individualism tror ”medelsvensson” i Kenya på värderingar om att Gud finns, säger Magnus Dahlbacka.

Av Kenyas befolkning är cirka 80 procent kristna.

Arbetet utmanande

Arbetet med att översätta Nya Testamentet och utveckla ett nytt skriftspråk har varit krävande. Inte minst med tanke på den högra andelen analfabeter.

- Jag har lärt mig mycket om afrikanskt beslutsfattande. Jag har lärt mig mycket om hierarki och inflytande, säger Anna Dahlbacka.

Vid översättning av Bibeln finns tre grundpelare: exakthet, klarhet och naturlighet.

- Det är lätt att göra en översättning ord för ord, men kan inte människorna förstå det är det ingen översättning, säger Magnus Dahlbacka.

Dags att packa ihop

Efter tolv år väntade många avsked innan det var dags för familjen att åka hem. Familjen fick också säga hej då till sin schäferhund Sadrak.

- Vi har minsann sett folk gråta, det var sorgligt också. Och det var ett elände att packa ihop efter tolv år, säger Anna Dahlbacka.

Många av sakerna skulle säljas eller ges bort. Magnus Dahlbacka jobbade vid tillfället i ett intensivt skede med projektet.

- Jag minns mitt hus som det var innan vi började packa, och jag tror det är bra för mig, säger Magnus Dahlbacka.

Barnen såg fram emot att komma till Finland, men känslorna var motstridiga.

- Barnen sa att det blir bra att komma till Finland, men att det är dåligt att lämna Maralal, säger Anna Dahlbacka.

”När barnen blir stora”

För tillfället finns ingen konkret plan för en ny utlandsvistelse. En kortare resa tillbaka till Maralal planeras för nästa år i samband med att Nya Testamentet kommer ur tryck.

- Magnus och jag säger, kanske för att trösta oss själva, att då barnen är stora kan vi åka igen, säger Anna Dahlbacka och skrattar.

Hemma i Kronoby, beläget vid kanten av åkrar med stora gamla björkar på gården, finns familjens trähus. Ett trähus de köpte under tiden de bodde i Kenya. Ett hus där familjen också bott under kortare Finlandsvistelser.

- Det är underbart att vara tillbaka i eget hus, det ger en hemkänsla, säger Anna Dahlbacka.

- Nu får man bara lära sig att vara som folk här, säger Magnus Dahlbacka och skrattar.