Metalldetektorfynd blir unika smycken
För paret Sharlena Lahtinen och Ari Tuominen blev hobbyn mer än ett tidsfördriv. Tuominen går igenom Borgås åkrar med metalldetektor och de fynd han hittar som inte är skräp eller fornfynd får nytt liv i Lahtinens händer. Paret har också bidragit till Nationalmuseets samlingar med bland annat en vikingatida kam.
Lahtinen ser det vackra i flera hundra år gamla kugghjul, knappar och gångjärn som hon putsar, lackar och använder som delar i smycken tillsammans med silver- och koppartråd och ibland pärlor.
- Föremålen är vackra i sig, förr gjordes också bruksföremål mer dekorativa. Fynden har ofta också en blågrön patina som de fått av tiden i jorden.
Hantverk
Lahtinen kan sitta i timtal och arbeta med ett smycke. Först ska fynden tvättas och lackas för att hålla bättre.
Sedan kommer silvertråden in i bilden. Den virar hon med en tång runt runt ett gammalt kugghjul tills det har fått ett fint mönster av flera varv silvertråd. Kugghjulet har hittats på en åker i Tarkis.
Lahtinen tar fram ett av sina egna gamla armband som gått sönder och tar loss några stenpärlor. Sedan fäster hon dem i rad utanpå kugghjulet. Det kräver en hel del fingerfärdighet och öga för detaljer innan smycket är färdigt.
Fungerande förstoringsglas
Ibland kan man hitta lite ovanligare föremål. Lahtinen visar upp ett läppstift från 1800-talet som Tuominen hittat på Svinö. Det är en liten burk, stor som en fingerspets, som ännu har förstenad röd färg i mitten. Av läppstiftsburken ska det bli ett halssmycke.
På bordet ligger också ett litet förstoringsglas vars metallhandtag är alldeles turkost och vridet.
- Förr gjordes saker så att de håller. Tänk att det här förstoringsglaset ännu är helt fast vi hittat det i jorden. Dessutom förstorar det bättre än något av våra nutida förstoringsglas vi har hemma!
Återanvändning
Hållbar utveckling och återanvändning är viktigt för paret. Det syns i smyckena. Lahtinen använder naturmaterial och ofta till exempel stenar och pärlor från sina egna gamla smycken.
Också då paret är ute och letar efter fynd är de noga med att visa respekt mot omgivningen samt följa lagar och riktlinjer. Man får inte skada till exempel rötter eller mossa.
- För att kunna gå med metalldetektor och gräva upp jorden så måste man absolut ha lov av markägaren och markanvändaren. Det kan vara kommunen, staden eller en privatperson, berättar Lahtinen.
Hon berättar att vissa bönder är glada över att de vänder upp jorden, då får man in syre i marken.
För bort det du gräver upp
Tuominen och Lahtinen är noga med att samla ihop också allt skräp de gräver upp och föra det till metallinsamlingen. Då metalldetektorn piper är det oftast på grund av skräpmetall som kapsyler eller taggtråd.
- Om man gräver upp något så ska man också ta det med sig, inte lämna framme och skräpa. Dessutom är det viktigt att man inte gräver alltför stora gropar och att man fyller igen dem efteråt, säger Tuominen.
Enligt ett finskt talesätt lever man som på åkern ("elää kuin pellossa") då man lever ett vårdslöst eller lättsinnigt liv.
- Och det talesättet stämmer nog, åtminstone om man ser på hur många korkar från spritflaskor vi hittar i åkrarna, säger Tuominen leende.
Fornfynd
Hittar man något föremål som verkar äldre än 100 år måste man enligt lagen om fornminnen ta kontakt med Museiverket.
- En gång hittade vi en vikingatida kam som beräknades vara tillverkad mellan 850- och 1050-talet. Den finns nu i en vitrin på Nationalhistoriska muséet.
Lahtinen berättar att de äldsta fynden ofta hittats i Tarkis.
- Tidigare var havsytan högre. Det kan ha funnits någon slags hamn och handelsplats där. Också på Svinö har det funnits en handelsplats sedan 1500-talet.
I och med hobbyn har paret blivit historieintresserade. De kommer noga ihåg varje föremål och var det är upphittat. Museiverket kräver att man dokumenterar var eventuellt intressanta föremål hittats.
Utomjording i vit halare
Hobbyn fick sin start då paret besökte vänner som drog ut dem på åkern för att testa deras metalldetektor.
- Det var svårt för dem att få bort oss från åkern, vi blev entusiastiska! Ända sedan stenåldern har ju människan jagat och samlat, det här är en primär instinkt, säger Lahtinen.
Att gå på åkrar och i skogen med metalldetektor är ett sätt att få motion och att knyta an till naturen vilket enligt Lahtinen är viktigt i dagens samhälle. Det behövs ordentlig utrustning för att inte frysa eller bli biten av fästingar.
- En gång blev en svampplockare rädd när han såg oss. Jag hade på mig en vit halare och såg ju säkert ut som en utomjording, säger Lahtinen.
Säsongen för metalldetektorentusiaster är ganska kort. På vintern är jorden för hård att gräva i, och den här tiden på sommaren är åtminstone åkrarna otillgängliga.
Odlade åkrar ska förstås inte förstöras, och på åkrar i träda är gräset så långt att det är svårt att ta sig igenom.
Knappar av rang
Alla metallföremål som någonsin kastats eller tappats finns kvar i olika lager i jorden.
Att hitta delar av smörknivar eller korkar från kapsyler är egentligen naturligt eftersom folk förr spenderade så mycket tid med att arbeta på åkrarna. Emellanåt behövde de också äta och dricka.
Också knappar från kläder och spännen från mantlar hittas ganska ofta.
- Från knapparna kan man skilja på samhällsklasser. Ju mer sirlig och mönstrad knappen är, desto rikare var ägaren.
Från åkern till arbetsbordet
Största delen av föremålen som paret fört till Museiverket har inte intresserat museerna, så Lahtinen kom på idén att använda dem i smycken.
- Jag har ingen utbildning för det här, jag är självlärd. Köksbordet är mitt arbetsrum, jag vill vara bland familjemedlemmarna när jag jobbar. De bästa idérna föds där livet sker, säger Lahtinen.
Smyckestillverkningen och - försäljningen görs ännu i ganska liten skala, men så vill hon gärna ha det också.
- Föremålen kan betyda olika saker för olika personer. Jag hoppas att smyckena får folk att stanna upp och fundera på sin egen inställning till naturen. Samhället utvecklas snabbt och allt längre bort från en hållbar utveckling. Imperfektioner gör livet perfekt.
