Glöm prestationen och lita på magkänslan - så här lär du dig titta på konst

Vi är troligen många som uppskattar att det finns konst i världen, men som samtidigt känner oss dumma och obildade när vi går på museum. Frukta ej, nu är det dags att lära sig titta på konst. Dagens tips innehåller bland annat “tänk som ett barn” och “tillåt dig att fastna i detaljer”.

- Våra guider har två grundregler. Det näst viktigaste är att aldrig tolka konstverket, eller i så fall göra det väldigt klart att det är din egen tolkning. Det viktigaste är att få folk att känna sig välkomna, säger Minna Raitmaa, chef för publikarbetet på Kiasma.

I sitt arbete möter Raitmaa ofta fördomen om att högkvalitativ samtidskonst per definition måste vara svårtillgänglig, men den dementerar hon skarpt.

Kvalitet behöver inte vara svårt.

Minna Raitmaa

- Ta till exempel Ernesto Neto, som ställde ut hos oss nyligen. Han hade virkat in stora utrymmen i huvudutställningssalen. Det är konst som har hög konstnärlig kvalitet, men samtidigt inget som man behöver förstå. Det räcker att uppleva, njuta och bli en del av den, säger Raitmaa.

Ingen ska behöva känna sig dum

Enligt Raitmaa finns det mycket samtidskonst som inte förutsätter att betraktaren har en viss ålder eller socioekonomisk bakgrund för att ta till sig den.

- Sedan finns det konceptuell konst som kan vara svårare, men då gäller det bara att få rätt verktyg för att ta till sig det. Vi försöker ta hänsyn till olika besökargrupper i vårt arbete, säger Raitmaa.

En viktig ambition är att ingen som stiger in genom dörren till museet ska behöva känna sig dum - vare sig när det gäller konsten eller hur man kan röra sig i byggnaden. Därför satsar man stort på skyltning, kartor och annat hjälpmaterial på fyra språk.

- Till ARS17-utställningen som pågår nu hör en webbsida där man kan hitta förslag på rutter, eller göra upp egna och dela dem på sociala medier. Där finns också korta texter om verken som är tänkta att öppna upp dem utan att förklara, säger Raitmaa.

Hur håller man den balansen?

- Det är inte lätt, och texterna är ofta resultatet av en armbrytning mellan konstnären, kuratorn och publikarbetarna. Texterna som finns i utställningslokalen ska vara så lättillgänglig att en tolvåring kan förstå den, de svarar helt enkelt på frågan “vad är det här?”. Kritiska, akademiska texter finns i utställningskatalogerna, säger Raitmaa.

Risk att skriva på näsan

En som tycker museer lätt går till överdrift i sitt förklarande av verken är Hufvudstadsbladets konstkritiker Helen Korpak

- Jag upplever ofta att de skriver en på näsan, även om det är fint att de vill öppna upp verken. Det svåra är bara att jag alltid i misstag läser texten först, och då känns det lite som en filmspoiler som begränsar konstverket innan jag hunnit uppleva det, säger Korpak.

Museitexter kan också vara märkliga på andra sätt, Korpak lyfter upp Ateneums utställning med Alice Neel förra året, där väldigt många av hennes verk relaterades till manliga kolleger.

- Kontextualisering är jätteviktigt, men många av de texterna verkade snarast vilja berätta om hur bra alla männen var, istället för att berätta om Neel, säger Korpak.

Korpak upplever också att många texter ängsligt vill försvara verkens kvalitet.

- Museerna vågar inte alltid låta verken stå på egna fötter, utan vill förklara för betraktarna varför det är bra, säger Korpak.

Den bilden delar inte Minna Raitmaa.

- Utgångspunkten är att allt som vi visar här har hög kvalitet, det ska inte behöva sägas ut, även om det säkert händer ibland.

Ta med barn till museet!

Helen Korpak ger ändå Kiasma en eloge för att de lockar till sig människor i väldigt olika åldrar, något som Minna Raitmaa också är stolt över.

- Vi har Finlands yngsta besökarprofil i och med att hela 60 % är under 35 år. Vi arbetar mycket med skolklasser, inom ramen för olika projekt, och det känns som ett viktigt arbete eftersom det ger barn som kanske inte annars skulle få gå på museum en möjlighet att ta del av konst, säger Raitmaa.

Utöver projekt som Konsttestarna och andra skolbesök har Kiasma en hel del fortlöpande barninriktat program, bland annat babymålande och museets monsterrutt, där barn får utföra olika uppgifter och svara på frågor.

Att gå på museum med barn är ett av Raitmaas bästa tips på hur man ska lära sig titta på konst.

- Barn ställer inte frågor som “är det här konst?” eller “skulle grannen ha kunnat göra samma sak?” De kommenterar, skrattar eller har andra kroppsliga reaktioner. Dessutom ställer de konkreta frågor, säger Raitmaa.

Barn i årskurs ett och två är den tacksammaste museipubliken.

- Efter det börjar föräldrarnas fördomar synas, säger Raitmaa.

Upplevelse, inte prestation

Att, precis som barn, uppleva konsten istället för att försöka förstå den är något som både Minna Raitmaa och Helen Korpak rekommenderar.

- Ofta när folk kommer hit tror de att de måste bilda sig, men vi önskar att folk också bara ska komma hit och ta det lugnt, man behöver inte lära sig något hela tiden. Byggnaden kan vara en upplevelse i sig, och fast en utställning i sig verkar ointressant kan det hända att där finns ett enda verk som intresserar - och det kan i sin tur förändra ens liv, bli något man fortsätter att tänka på, säger Raitmaa.

Hon lyfter också upp att i besökarundersökningar uppger de flesta som besöker Kiasma att de gör det av sociala skäl.

- Många kommer hit tillsammans med en vän, då handlar det inte bara om att ensam förstå sig på ett verk utan om att diskutera det, dela upplevelsen, umgås i en trevlig miljö. Det vill vi gärna uppmuntra till, säger Raitmaa.

Korpak tror också det är viktigt att försöka få en mer avslappnad inställning till utställningsbesök, även om hon också själv tycker det är svårt.

- Trots att jag arbetat med att se konst i sju år kan jag fortfarande få ångest över att jag kanske går för snabbt eller kollar fel eller inte är tillräckligt seriös. Det kan förstärkas om museet själv vid varje verk betonar att allting är jättedjupt och viktigt, då blir utställningsbesöket en väldigt prestationsinriktad och kravfylld upplevelse, säger Korpak.

Har du några tips på hur man kommer över den pressen

- Ju äldre jag blir, desto mer förlitar jag mig på någon sorts magkänsla, konst är trots allt väldigt subjektivt. Det är okej att tycka om något som varken är fint eller känt, eller att se en berömd konstnär och inte känna något alls. För mig kan det ofta handla om små visuella detaljer - typ att en hand är jättefint målad, eller att en detalj påminner mig om ett halsband som min mormor hade - som får mig att tycka om ett verk, säger Korpak.

Konst som ett sätt att tänka

Med det inte sagt att det också finns ett värde i att kontextualisera och lära sig mer om en konstnär eller ett verk.

- Det är otroligt intressant att sätta sig in i konstnärens tankar och sammanhang, det kan göra att man börjar tycka om nya saker. Men man behöver inte känna sig dum om man fortfarande inte tilltalas av ett verk, säger Korpak.

Minna Raitmaas tips är att ställa frågan “vad får det här mig att tänka på?”, hellre än “tycker jag att det här är bra?”

- Samtidskonsten är i bästa fall ett verktyg för att betrakta livet, precis som litteratur eller filosofi. Det handlar mer om att tänka och fundera, än om frågor som “vill jag ha det här på väggen”.

Helen Korpak lyfter också upp att ens smak förändras med åren.

- Jag hade en fin upplevelse med konstnären Elina Brotherus, vars verk jag såg första gången som cynisk 16-åring och inte begrep mig på alls, men nu i år då jag såg hennes retrospektiv utställning på Åbo konstmuseum blev jag otroligt berörd. Vi föraktar ofta åldrande i dagens samhälle, men det är fint att konsten kan visa att det också för goda saker med sig, säger Korpak.