Filmrecension: Apornas planet: Striden – mörk, dyster och otroligt bra

War for the Planet of the Apes är sommarens första stora succéfilm. En film av episk storlek som är lite av en western, en krigsfilm och en berättelse om människans högmod och fall. Och en film som visar att nu är det dags att även fundera på en Oscarsnominering för Andy Serkis.

De två tidigare delarna, Apornas planet: (r)Evolution (2011) och Apornas planet: Uppgörelsen (2014), handlar om hur ett misslyckat medicinskt experiment haft förödande följder. Aporna har blivit smarta, vissa har till och med fått förmågan att tala medan mänskorna insjuknat i ett farligt virus.

Aporna har därefter organiserat sig och slagit tillbaka mot mänskorna som behandlat dem illa. Men aporna har också blivit utsatta för svek samtidigt som mänskornas hat gentemot aporna växt i styrka.

I den tredje delen Apornas planet: Striden är den lilla mänskospillra som finns kvar argare än någonsin tidigare. Konflikten har eskalerat till öppet krig och nu är målet att döda apornas ledare Caesar (Andy Serkis) och en gång för alla förinta aporna.

Högmod och hämnd

Jag startade inte detta krig, säger en lätt grånad Caesar. Han är trött på att slåss, han vill bara leva i fred och försöker visa mänskorna barmhärtighet.

Mänskans oförtröttliga vilja att leka Gud och oförmågan att lösa konflikter på annat sätt än att ta till vapen är ett genomgripande tema i de tre filmerna.

Men i den här tredje filmen stiger även hämnden in i bilden, lika tung och dyster som de grå, regntunga skyarna över skogen där aporna lever. För när kriget drabbar Caesar personligen förblindas även han av lusten att hämnas.

Apornas planet: Striden är en mörk berättelse som utspelar sig i en postapokalyptisk värld. En värld där både mänskor och apor hotas av utplåning och båda två även för en moralisk kamp.

Är det nu dags för en Oscar?

Det som imponerar mest är Andy Serkis i rollen som Caesar. Där du ännu i Sagan om ringen-filmerna var medveten om att du tittade på specialeffekter då du såg Gollum (som spelades av Andy Serkis) glömmer du allt vad specialeffekter heter i den här filmen. Det du ser är schimpansen Caesar och det du tänker är att nu senast är det dags att Oscarsnominera Andy Serkis. För han är helt enkelt strålande.

Caesar är den stora ledaren för aporna, det blir klart redan i början av filmen då kameran låter oss se de andra aporna ur Caesars perspektiv. När Caesar går genom slagfältet för att inspektera skadorna viker de andra aporna undan av respekt och högaktning.

Men Caesar ska inte förväxlas med sin namne i det gamla Romarriket, den här Caesar är mer som en Moses som leder sitt folk från fångenskap till det nya, förlovade landet.

Och visst kan Caesar och hans apor vara aggressiva och ta till våld men den här filmen gör det klart att det verkligt bestialiska vilddjuret fortfarande hittas inne i homo sapiens.

Den farligaste är nämligen Översten (Woody Harrelson), han ser sig själv som en gud, är besatt av tanken på att bygga en mur och utplåna aporna. Han är lika galen och maktfullkomlig som överste Kurtz (Marlon Brando) i Apocalypse Now (1979). I ett skede av filmen ser vi också orden Ape – pocalypse Now sprejade på en vägg, så att det inte skall undgå någon vilken film man refererar till.

Det är en resa in i mörker och kaos, en berättelse där mänskorna egentligen är ganska ointressanta, trots att den lilla flickan Nova (Amiah Miller) bäddar för en fortsättning för serien.

För det är aporna vi hejar på, från första stund.

War for the Planet of the apes är den tredje delen sedan nystarten 2011 men egentligen den nionde filmen. Den första filmen kom 1968 och det hela bygger på scifi-romanen Apornas planet (La planète des singes) av Pierre Boulle från 1963.

Den här recensionen är uppdaterad, i det tredje sista stycket har ordet "mänskoaporna" ändrats till "mänskorna".