Vänner blev ovänner med dramatiska följder - ett år sedan statskuppen i Turkiet

När kompisarna Recep och Fethullah blev fiender inleddes en dramatisk intrig som ledde till den misslyckade statskuppen i Turkiet i juli 2016. Kuppen kom av sig, men landet har förändrats märkbart under det första året efter kuppförsöket.

På kvällen den 15 juli 2016 inleds våldsamheterna i Turkiet. Landets egen militär vänder sig mot landets ledare och kör i gång en statskupp.

Militären tog till stridsvagnar och flygplan, de attackerade sitt eget land, inklusive parlamentet. Städerna Ankara och Istanbul var i militärens händer i några timmar.

Men turkarna ville inte ha någon kupp. När nyheten spred sig under nattens gång gick folket ut och föste tillbaka kuppmakarna. Det lyckades.

Den arabiska nyhetskanalen Al-Jazīra beskriver händelserna som det blodigaste kuppförsöket i Turkiets politiska historia. Över 200 personer dog, drygt 2000 skadades.

Kuppen slogs ner på ungefär ett halvt dygn, men det var bara början på en lång rad händelser där landets president knutit till sig allt mer makt i landet.

Vänskap bli ovänskap

Låt oss backa några steg och några år för att fundera vad det egentligen var som ledde till statskuppen.

Det började med två goda vänner, predikanten Fethullah Gülen och politikern Recep Tayyip Erdoğan.

Gülen var ledare för Hizmet, en religiös och politisk rörelse. Rörelsen kallas ofta helt enkelt för Gülenrörelsen. Erdoğan var Turkiets premiärminister och ordförande för partiet AKP.

Men något hände mellan dessa tu.

Osämjan tog fart kring 2010 när poliser med kopplingar till Gülenrörelsen började utreda misstänkta brott bland personer med kopplingar till Erdoğan.

Droppen som fick bägaren att rinna över var en korruptionsutredning i december 2013 då flera personer nära AKP-partiet arresterades. Efter det har känslorna varit, milt sagt, kyliga mellan Gülen och Erdoğan.

Varierande historiebeskrivningar

Med de tidigare bundsförvanterna Gülen och Erdoğan i olika läger är det upplagt för drama, speciellt med tanke på att många gülenister hade hunnit anställas inom bland annat staten och militären.

Erdoğan ville bli av med gülenisterna, gülenisterna ville bli av med Erdoğan.

Exakt vad som var gnistan som tände elden på kvällen den 15 juli är inte klart och historiebeskrivningen varierar beroende på vem man frågar.

Enligt turkiska myndigheter reagerade gülenisterna på att det pågick brottsutredningar mot dem och de såg ut att bli åtalade.

Fetullah Gülen har själv förnekat att han skulle ha något med kuppen att göra. Han hävdar till och med att Erdoğan har iscensatt hela kuppen för att kunna stärka sin makt i landet.

Gülen har bott i USA i många år. Turkiet har bett USA gripa Gülen, men amerikanska myndigheter har vägrat göra detta. Det har lett till ett ansträngt förhållande länderna emellan.

Tudelning i det turkiska samhället

Men händelserna på natten mellan den 15 och 16 juli var bara början. De kanske borde beskrivas som en explosiv start på en lång rad av förändringar i Turkiet.

- Under det senaste året har Turkiet blivit än mer tudelat i sitt samhällsklimat, vilket främst beror på de omfattande utrensningarna i landet, berättar Johanna Vuorelma, Turkietexpert och forskare vid Helsingfors universitet.

Utrensningen förbryllade omvärlden veckorna efter militärkuppen.

Tiotusentals personer greps misstänkta för att ha kopplingar till Gülen, och över 100 000 personer avskedades från sina jobb. De avskedade var till exempel militärofficerare, piloter, poliser, tjänstemän, akademiker och lärare.

Samtidigt stängdes flera mediebolag.

Dessutom har klyftan mellan regeringen och oppositionen blivit ännu djupare än förr.

- Nu har regeringen en tydlig retorik, där folk delas in i en grupp som är lojal gentemot regeringen och en grupp som är emot regeringen. Hit hör bland annat synen på vad som egentligen hände under statskuppen, eftersom det fortfarande finns olika tolkningar om det.

Vuorelma förklarar att regeringen vill att historieböckerna skrivs enligt deras ”officiella” åsikt om händelserna, medan oliktänkare städas undan med gripanden, rättsliga åtgärder, medier som tystas och att motståndare stämplas som terrorister.

Inte ens Vuorelma är helt säker på vad den verkliga sanningen kring händelserna är. Regeringen har en version, oppositionen en annan. Det går att visa att en del av regeringens påståenden är rena lögner, medan andra delar är svårare att säga något om.

Det finns bevismaterial om händelserna, men dokumenten har varit svåra att få ut och de innehåller motstridigheter. En del av dokumenten kan vara rena påhitt.

Mänskliga rättigheter på fall

Under det senaste året har det skett stora förändringar för mänskliga rättigheter i Turkiet.

- Utrymmet för yttrandefrihet är mycket smalt just nu. Människorättsaktörer rensas ut och till exempel ledningen för Amnesty i Turkiet sitter häktade. Det är svårt att prata om människorättsfrågor i Turkiet utan att fundera på vad det kan föra med sig för följder.

Samtidigt sitter flera riks- och lokalpolitiker samt borgmästare häktade och lokaldemokratin sviktar. Speciellt kurdernas situation är utsatt, Vuorelma bedömer att man inte kan prata om att de skulle ha mänskliga rättigheter så som vi finländare ser på begreppet.

Visserligen var de mänskliga rättigheterna på väg att bli sämre redan innan statskuppen, men det undantagstillstånd som har rått i landet sedan dess har gjort det möjligt att spetsa till läget.

- Det som såg ut att vända mot det positiva för kurderna i landet år 2010 har svängt helt. Kurderna tas i praktiken inte alls med i den politiska processen. Det kurdiska HDP-partiet har helt uteslutits ur all politik.

Demokratin i landet är dessutom väldigt auktoritär och valcentrerad. Styrkeförhållandena mäts i parlamentsval en gång per fyra år, efter det har partierna fått mandat att styra och ställa och det mandatet ifrågasätts inte.

Tecken på det här kunde man se inför folkomröstningen i april, där folket röstade igenom en ny grundlag som bland annat ger presidenten mera makt.

- Valkampanjen var väldigt osymmetrisk, oppositionen fick väldigt få chanser att föra kampanj, säger Vuorelma.

Vad är det vi inte förstår?

Det som säkert ter sig märkligt för många utomstående är att president Erdoğan trots allt har en mycket stark ställning i landet. Hans parti AKP har stöd av ungefär hälften av väljarna i landet.

Hur kan Recep Tayyip Erdoğan motivera allt som sker så att folket trots allt följer honom?

- Visst ser det väldigt irrationellt ut ur vår synvinkel. Men Erdoğan presenterar det som att demokratin vann då folket gick ut på gatorna och stod upp mot militären och att den turkiska demokratin pånyttföddes den 15 juli 2016.

En annan faktor är ekonomin.

Under tidigare statskupper i Turkiet har ekonomin tagit en hård smäll, men Erdoğan har lyckats hålla marknaden och ekonomin relativt stabil.

Det är också något han gärna nämner när han talar till folket.

Att just Erdoğan lyckas tala övertygande om ekonomi är ingen överraskning, tycker Johanna Vuorelma.

- Erdoğan är en marknadscentrerad person och ekonomiorienterad president och tidigare premiärminister. Han tycker det är av yttersta vikt att marknaden fungerar och att handelspolitiken är i skick.

Vuorelma förklarar vidare att Erdoğan kan motivera sin position och till och med hålla den stark i och med att de som väljer att stöda regeringen i själva verket har det rätt bra.

Olika åsikter inom och utanför Turkiet

En fråga som kvarstår, och som kanske aldrig får ett klart svar, är hur inblandad president Erdoğan själv var i kuppförsöket?

Den officiella versionen är att han fick veta om händelsen av sin svåger på kvällen den 15 juli.

Enligt andra källor kan han ha varit självaste dirigenten för hela kuppen, för att på så sätt kunna stärka sin maktposition.

- Oppositionspartiet CHP:s ordförande gick ut och sade att det handlade om ett kontrollerat statskuppsförsök. Med det menar han att Erdoğan visste vad som var på gång och presidenten var aktiv när kuppen arrangerades, men det är inte klart exakt hurdan Erdoğans roll var i händelsen.

Johanna Vuorelma säger att det främst är forskare som jobbar utanför Turkiet som har uppfattningen att Erdoğan själv var aktiv i kuppen. De som jobbar i Turkiet däremot påverkas alltför lätt av regeringens linje.

Erdoğan själv kommenterar påståendet om att han skulle ha haft en roll i kuppförsöket med att dylika berättelser bara stöder terrorister.

Att man påstår något annat medan man finns i Turkiet kan vara riskabelt.

- Det var en överraskning för mig att oppositionen vågade utmana den officiella sanningen, det vill säga den sanning som de flesta stod bakom direkt efter händelsen. Men när oppositionsledaren Kemal Kılıçdaroğlu gick ut med synen att Erdoğan var delaktig fick han stöd.

I dag verkar den allmänna sanningen vara att regeringen var på något sätt inblandad i kuppförsöket, men om det var en aktiv roll eller om regeringen endast kände till planerna i förväg är mycket oklart.

Kan Erdogan utmanas?

Framtiden i Turkiet är kanske inte så självskriven som Erdoğan vill att den ska vara.

En detalj som har gjort det lättare för Erdoğan och AKP-partiet att behålla makten är att oppositionen är så splittrad. För att kunna utmana presidenten borde oppositionen bli mer enad, vilket inte är helt omöjligt.

- För bara några dagar sedan samlades oppositionen till en gemensam rättvisemarsch, de fick ett slags momentum som kan användas senare för att utmana regeringen. Det kan till exempel ske vid presidentvalet 2019, då kan oppositionen tänkas ha en gemensam kandidat.

Vuorelma tror ändå inte att det är särskilt realistiskt med en dylik presidentkandidat eftersom maktresurserna är så pass centrerade hos regeringen.

- Men all gemenskap och sammanhållning som oppositionen kan få till stånd är positiv. Det visar dessutom att det fortfarande finns många människor som vågar gå med i dylika rörelser och uttrycka sina åsikter mot regeringen, trots att det kan få följder. Hundratusentals personer marscherade för rättvisa, det fick världsomspännande synlighet, och det var första gången på ett år som oppositionen lyckades samla sina led, säger Johanna Vuorelma.