Filmrecension: Dunkirk – en krigsskildring som uppslukar dig

Christopher Nolans film Dunkirk handlar om att överleva. Det är en överväldigande krigsfilm som egentligen är mer en skräckfylld katastroffilm, en ångestfylld kamp där den totala undergången kan ske när som helst.

Under andra världskriget 1940 blev de allierade styrkorna omringade i franska Dunkirk (Dunkerque). Över 300 000 soldater trängdes på stranden och väntade på evakueringen. Det är de här dagarna som filmen Dunkirk skildrar.

Kapitulera eller evakuera

När filmen börjar är katastrofen redan ett faktum. Vi ser den unga, smala Tommy (Fionn Whitehead) som tillsammans med några andra soldater planlöst driver längs med gatorna i ett öde Dunkirk.

Staden är omringad, den enda flyktvägen är över kanalen till England.

När Tommy når stranden upptäcker han att han inte är ensam. Tusentals och åter tusentals soldater står på den långgrunda sandstranden och väntar och väntar. Samtidigt som tyska bombplan gör räd efter räd över dem.

De få militärfartyg som finns är överfulla och blir torpederade eller beskjutna. På andra sidan kanalen uppmanar den brittiska flottan att allt som flyter skall styra mot Dunkirk för att evakuera så många som möjligt. För om kriget kommer över kanalen är det kört.

Att överleva är en seger

Handlingen är väldigt enkel, det handlar om överlevnad, att fortsätta kämpa för livet trots att det ser totalt hopplöst ut.

Vi följer evakueringen från stranden, från luften och från havet och ibland även under vattnet. Det är gastkramande spännande och ibland nästan klaustrofobiskt.

Handlingen är också väldigt kronologisk för att vara en film av Nolan (The Dark Knight, Inception, Interstellar), det som sker på stranden och vid den långa piren utspelar sig under en vecka, det som sker på havet i den lilla båten sker under en dag och det som sker i luften utspelar sig under en timme.

På stranden följer vi Tommy och några soldater (bland dem finns popstjärnan Harry Styles som debuterar som skådespelare och även Kenneth Branagh i en liten roll). De kämpar inte bara för överlevnad, de kämpar även mot kaos och misstankar.

Ute på havet följer vi den beslutsamt lugna Dawson (Mark Rylance) som tar två tonårspojkar med sig i en liten fritidsbåt och styr mot Dunkirk och räddar en chockad soldat (Cillian Murphy) och uppe i luften följer vi två brittiska stridspiloter (Tom Hardy och Jack Lowden).

Mellan de här olika skeendena och soldaternas personliga upplevelser korsklipper Nolan. Det är nästan som ett sakligt konstaterande: så här såg det ut, så här kändes det. Och du sitter som fastnaglad i biografstolen.

En film som skall upplevas

Hela evakueringen är massiv och massiv är även filmen. Som definitivt skall upplevas på vita duken.

För det här är en film som är extremt snyggt filmad av Hoyte van Hoytema. Du är med soldaterna där på stranden när havsskummet lägger sig bland de döda kropparna, du är med soldaterna inne i fartyget när det plötsligt torpederas och fylls med vatten, du är med de brittiska stridspiloterna inne i cockpiten när de febrilt försöker skjuta ner de tyska planen.

Addera sen ännu till Hans Zimmers musik som lägger sig tungt över hela filmen. Musik som speglar ångesten och skräcken, som vispar upp pulsen och går i samma tempo som soldaternas fötter när de febrilt springer för att hinna fram till ett fartyg. Det finns ingen tystnad, ingen ro.

En förlåtande film

Filmen påminner om inledningsscenen i Saving Private Ryan (Steven Spielberg, 1998) och skildringen av landstigningen i Normandie. Fast här håller samma nerviga intensitet, spänning och fasa på hela filmen igenom.

Även i Atonement (Joe Wright, 2007) finns en imponerande scen av stranden i Dunkirk och det vansinne och kaos som rådde. Nolan greppar också krigets kaos och skildrar det strikt utifrån dem som var med.

För här finns inga skildringar från arméns högkvarter, ingen Hitler som skriker, inga tillbakablickar från tiden innan kriget, inte ens några sentimentala scener av flickvänner eller fruar som väntar därhemma. Det här handlar om soldaterna mitt i kampen, hur de dör oberoende av militär rang, oberoende av hur modiga eller rädda de än är.

Dunkirk är en film som väller över en, det är en överväldigande upplevelse att se filmen, tid att tänka får du först efter filmen.

Det är också en förlåtande film, att dra sig tillbaka och överleva kan vara en seger i sig.

Därför är det synd att Nolan på slutet gör det hela så övertydligt och bombastiskt, att han känner sig tvungen att ännu ta med Churchills tal om att aldrig ge upp. Även om Nolan låter en helt vanlig soldat uttala orden.