Filmrecension: Baby Driver – så bra att den borde vara bättre

Baby Driver är en berättelse om en extremt begåvad ung chaufför som kör flyktbilen för bankrånare. Men är egentligen en snärtig och romantisk actionmusikal. Det är så bra att det är synd att det inte är ännu bättre.

Det här är karameller för ögonen (och öronen) – den tanken slår mig ungefär fem minuter in i filmen. Öppningsscenen är ett bankrån som följs av en häftig biljakt genom Atlanta, till tonerna av Bellbottoms av The Jon Spencer Blues Explosion.

Det ser så snyggt ut och är så elegant editerat och så coolt att jag inte kan göra annat än lyckligt leende luta mig tillbaka i biograffåtöljen.

Att nån idag lyckas göra en biljakt spännande och få den att kännas ens lite ny är redan i sig en bedrift. Och när det sedan serveras med visuell finess är jag såld.

Baby Driver handlar om den unga Baby (Ansel Elgort) som kan köra bil, snabbt, säkert och med stil. Eftersom han ligger i skuld till Doc (Kevin Spacey), en farligt skum man som planlägger rånen, är Baby tvungen att ställa upp som chaufför. Ett enda jobb till och sedan är Baby färdig. Tror han.

Baby är också vad man kunde kalla för en verbalt sparsmakad ung man. Men när Baby träffar den söta servitrisen Debora (Lily James) börjar det trilla ord ur munnen och dessutom får Baby en helt ny plan för sitt liv.

Den planen går förstås åt skogen när han blir indragen i ytterligare ett rån, där redan förberedelserna är kaotiska och själva rånet spårar ut i en extremt rörig och våldsam soppa.

En karamell för öronen

Det som gör den här filmen speciell är soundtracket och hur det används. Baby lyssnar nämligen på musik, hela tiden (det finns en orsak). Han lever för och med sin musik.

Den här musiken flyter ihop med själva handlingen så att nästan hela filmen är editerad och koreograferad i takt till musiken. Så när det till exempel sker skottlossning avfyras skotten i takt till Button Down Brass version av Tequila.

Eller när Baby går nerför gatan för att hämta kaffe och samtidigt lyssnar på Harlem Shuffle av Bob & Earl i sina hörlurar mixas ljuden från gatan in i musiken på ett perfekt sätt. Medan Baby rör sig som en dansare mellan bilar och fotgängare.

Låtarna är allt från rock, funk, folk, pop, soul, R&B och trots att de är totalt olika smälter de helt naturligt in i handlingen.

Det beror till stor del på editeringen och koreografin. Rytmen i en film är helt central och när det hela kombineras med musik skapar det en mycket effektfull känsla. Det är därför till exempel musikaler oftast blir bra filmer. Och i den här filmen blir musiken, rörelserna och editeringen en del av filmens humor, en rolig visuell och auditiv karamell.

Humor bidrar också gangstrarna med. Kevin Spacey som spelar Doc och hjärnan bakom rånen, är i sitt esse när han får vara lite spydisk och nonchalant. Medan Jon Hamm och Eiza González är två turturduvor, som kysser och skjuter lika passionerat. Och Jamie Foxx är gangstern som anser sig ha ensamrätt på mentala problem.

När bra kunde ha blivit ännu bättre

Baby Driver är förträfflig underhållning, det är snyggt, snärtigt och slipat. Men just för att Baby Driver är så bra så önskar jag att den faktiskt varit ännu bättre.

Det är tydligt att regissören Edgar Wright kan sin filmhistoria och popkultur. Det är också klart att han hämtat en del inspiration ur bland annat Quentin Tarantinos filmer. Men han får tyvärr inte riktigt ihop samma träffande dialog som Tarantino.

Filmen är fylld med finurliga referenser till andra filmer och låtar men ibland blir dialogen så pålastad med klichéer och pastischer att speciellt Ansel Elgort och Lily James inte riktigt får till det. Det blir mest bara underligt stelt och småslitet.

Till en del kanske det också beror på att deras kärlekshistoria är en slags parodi på den första, stora oskuldsfulla kärleken.

Det som börjar som en elegant lek, fastnar i andra halvan allt mer i en konventionell biljaktsaction.

Åh baby, säger jag.

En begåvad regissör som Wright, som verkligen vet vad han gör och kan sin sak, kunde bra ha tagit ytterligare ett steg och skapat nåt helt eget. Nåt kanske ännu mer utflippat och nåt ännu mer överraskande, en helt egen twist på hur du kan avsluta en romantisk actionmusikal.