Röda kvinnor höjer sina röster

Med pjäserna om lumpänglarna vid Oravais fabrik har Annika Åman låtit feminism och arbetarkamp ta plats på sommarteaterscenen. De fabriksarbetande kvinnorna från 1900-talets första hälft har mycket att säga också dagens jämställdshetsarbete.

Tidigare i sommar skrev Yle Kultur om hur finlandssvenska sommarteatrar helst sysslar med det lättsamma och konventionella. Den uppfattningen delas inte av Annika Åman, som skrivit manus och regi till två pjäser som behandlar utsattheten hos kvinnorna som arbetade vid Oravais fabrik i början av 1900-talet.

- Oravais teater har faktiskt aldrig dragits åt det lättsamma buskishållet, utan främst spelat pjäser med lokal anknytning som behandlat allmänmänskliga teman. Ofta har det ändå handlat om män, så när jag stötte på berättelserna om lumpänglarna kändes det självklart att de förtjänar en plats på scenen, säger Åman.

Det var tack vare en anspråkslös liten bok med titeln “Masunaran” (redakterad av Elise Kulla) som de fabriksarbetande kvinnornas levnadsöden kom till Åmans kännedom.

- Jag hittade den hemma i bokhyllan för många år sedan, och den visade sig vara en guldgruva. Jag blev otroligt berörd av berättelserna och kunde se allt väldigt tydligt framför mig.

Både kampsånger och andliga sånger

Åman har själv vuxit upp på det gamla fabriksområdet i Oravais, men efter att fabrikens storhetstid haft sina glansdagar. Endast en tygaffär fanns kvar, och den stängde i början av 1990-talet.

I skoggan ååv kåssten, täär vartt ja fööd. Å tiid ska min sjeel gaa tibaaks.

Sång ur Lumpänglars väg.

Innan dess, under en era som tog sin början 1885, var Oravais fabrik en av de viktigaste textilindustrierna i Finland, och fabriksområdet - kallat “Masunin” (Masugnen) - var ett eget litet samhälle i samhället.

- Som mest bodde här närmare 500 människor, och folk kom hit för att arbeta från alla håll - både Finland och utomlandsifrån. Många av dem var ensamma kvinnor eller Amerika-änkor, och när de bodde här och delade liv gjorde de det i en brokig och flerspråkig miljö, säger Åman.

Just den brokigheten har varit viktig att få fram i pjäserna - både i Lumpänglar som hade urpremiär 2013 och spelades för fulla läktare också 2014, och i den här sommarens uppföljare Lumpänglars väg.

Vi får möta den djupt religiösa Jepo-Fina, den politiska och sammanbitna Alma, den burdusa Monsä-Kajs och många fler - men ingen av dessa kvinnor går att förenkla endast till en nyckelegenskap.

- Jag ville låta dem vara kvinnor som har hela registret, som får vara andliga, burdusa, politiskt drivna, sårbara och orädda i ett. Jag ville visa på hur de lever sida vid sida och är där för andra när det gäller, trots sina olikheter, och sjunger både kampsånger och andliga sånger, säger Åman.

Utsatthet föder livshemligheter

Kvinnorna i Åmans pjäser upplever glädje, förälskelse, svek och sorg - precis som människor i andra tider och platser. Ändå villkoras dessa upplevelser starkt av faktumet att de är “masunarar” - alltså arbetare.

- Arbetsskiftena var först tolv och senare tio timmar långa, och på den lilla fritid som fanns utöver det skulle de ta hand om hushåll och barn. Med andra ord gick all energi åt till att hålla sig ovanför ytan. Det som fanns under ytan - trauman eller outredda relationer - fanns det helt enkelt inte tid för, säger Åman.

I Lumpänglars väg är detta ett starkt tema, om hur obearbetade trauman slår in kilar mellan människor, framför allt mellan mödrar och döttrar.

“Hede ha vi reid lagt bakom oss” säger Alma till sin dotter Sagas lärarinna, när hon kommer och föreslår att Saga ska bearbeta sin brors död genom att läsa och skriva.

- Det uttrycker tydligt inställningen som många tvingas ha i en utsatt situation. Man måste ta sig vidare för man har inget val, det gäller att lägga locket på och bara fortsätta arbeta. Men det leder till ohälsosamma konsekvenser, det ser vi i vårt jubilerande Finland där vi fortfarande är duktiga på att hålla livshemligheter, säger Åman.

Hon tillägger att det är just det traumatiserade barnets position hon velat lyfta fram, men också visa på hur omständigheterna gör det svårt att göra det rätta.

- Tänk att bo på 10-12 kvadrat tillsammans med en dotter eller en mor som har radikalt motsatt uppfattning om hur man ska leva sitt liv. Det är förståeligt att det bli klaustrofobiskt, säger Åman.

Men trots svårigheterna innehåller pjäsen flera glimtar av hur kvinnorna stöttar varandra trots sina olikheter, och trots att de inte alltid förstår varandra.

- Det sker kanske inte alltid i ord, det kan räcka med att stryka den andras hand medan man sitter på trappan, säger Åman.

Litteratur och pälskappor

Ord och litteratur är emellertid också ett viktigt tema - både i pjäsen och i Annika Åmans eget skapande. Trots att hon är utbildad inom scenkonst och arbetar med teater inom den fria gruppen “Unga scenkompaniet”, där hon gör teater ur barn- och ungdomsperspektiv tillsammans med Alexandra Mangs, är det skrivandet som ligger närmast hjärtat.

- Jag är en ganska eftertänksam person och tycker det är svårt att ha åsikter spontant, men i skrivandet känner jag mig säker, säger Åman.

I Lumpänglars väg introduceras tonårsflickan Saga för litteratur och konst genom direktörskan, som symboliserar en annan tillvaro än fabriksarbeterskornas - men inte på ett entydigt sätt.

- Jag ville visa hur direktörskan ger Saga nyckeln till en annan värld, men utan att för den skull göra henne för god, det ska inte vara så att hon bara lyfter Saga ur arbetarträsket. Man får gärna ifrågasätta vilka motiv hon riktigt har för att ta flickan under sina vingar, säger Åman.

Direktörskan får också visa på en annan sorts kvinnokamp än den som förs på fabriksgolvet - hon är engagerad i Marthaförbundet och Lotta Svärd, och befinner sig långt från arbetarna på den politiska skalan.

Det blir tydligt när hon ger Sagas mamma Alma en av sina pälskappor som skydd mot vinterkylan, och Alma bemöter det genom att använda pälsen som dörrmatta - en historia som för övrigt är alldeles sann, även om karaktärerna är fiktiva.

- Direktörskan kan inte förstå sig på arbetarnas situation, men samtidigt är hon också en missförstådd kvinna som lever i skuggan av sin man och gömmer sina dikter i bokhyllan, säger Åman.

Feministisk kamp då och nu

Den politiska kampen var en framträdande del av livet på fabriksområdet, och således också i pjäsen.

Vi får följa med på löneförhandlingar med oförstående direktörer, och på ett politiskt möte där föredragningslistan fortfarande är skrämmande aktuell.

- De talar om löneskillnader, om bristen på dagvård, om arbetsdagens längd, om sjukpensioner och om mycket annat som fortfarande är ojämlikt i dagens samhälle, även om vi tycker oss ha kommit ganska långt. Men som Alma i pjäsen säger så slutar inte arbetet där, säger Åman.

Int vaar vi väl nöjd bara för att vi vaar mindre missnöjd?

Alma i Lumpänglars väg.

I pjäsen skildras också vilket motstånd kvinnorna stöter på - direktörerna kallar dem hysteriska när de försöker höja sina röster.

- Samma jargong möter kvinnor som säger sin mening i dag, i synnerhet på nätet. Jag hoppas folk som ser pjäsen ska lägga märke till det här, även om handlingen utspelar sig för länge sedan.

Vad tycker du om den feministiska kampen i dag, i förhållande till den kamp som du skildrar?

- Jag upplever att kampen pågår väldigt starkt, och jag är glad över att få vara en del av den här vågen. Det finns mycket kvar att göra, men vi blir fler och fler, säger Åman.

I dina pjäser är kopplingen mellan arbetarkamp och kvinnokamp oupplösligen förenade. Hur upplever du att den kopplingen ser ut idag? Finns det utrymme för arbetarkamp inom feminismen?

- Det kan finnas en viss elitism inom feminismen som är problematisk, men jag tycker det är svårt att uttala sig om frågor som berör samhället i dag - vilket i sig visar att vi har mycket arbete kvar att göra. Jag vill vara med och förändra samhället, men jag gör det helst genom teatern - både genom att skriva om kvinnor för kvinnor, och genom att försöka jämka rollfördelningen gällande vem som regisserar och står i fokus.

Politiken passar på sommarteatern

Att skriva om politiskt laddade ämnen just för en sommarteater ser Annika Åman som en möjlighet snarare än ett problem.

- Jag tror det är det som är knepet för att påverka folk genom teater, att vara lite smygpolitisk och smygfeministisk. Å andra sidan går det inte att skriva om Oravais fabrik utan att skriva om politik, hela området var så politiskt. Sen var det kanske tur att mina föräldrar är inflyttade, så jag kände inte till hur starka schismer det länge fanns mellan arbetare och övriga Oravaisbor, hade jag vetat det hade jag säkert varit oroligare, säger Åman.

Hon har inte upplevt att det politiska budskapet skulle provocera publiken.

- Jag tror vi har lyckats göra berättelsen såpass allmänmänsklig att den inte begränsas till höger-vänsterskalan. Folk blir berörda, och det är det viktigaste.

Att pjäsen spelas på dialekt har också varit en förutsättning för att få budskap och känslor att gå fram.

- Jag vet inte om jag hade kunnat skriva samma sak på standardsvenska, det finns så mycket tyngd och kraft i dialekten! Både allvarliga budskap och humor går bättre hem på dialekt, och dialogen har nästan skrivit sig själv.

Mycket kvar att säga

Några fler sommarteatrar om lumpänglarna finns inte inplanerade, men i Annika Åmans huvud är de fortfarande livskraftiga.

- Jag upplever att de fortfarande har mycket att säga oss, men i vilken form de får leva vidare återstår att se. Kanske blir det en film eller en bok någon dag.

Hur skulle du sammanfatta deras buskap?

- Bland det viktigaste är nog det som Alma säger:

Du måst ju tal så e hörs om du har na asia!

Alma i Lumpänglars väg.