Kaj Arnö: Om nakenhet, moral och kroppsmålning

Kaj Arnö ramlar över taggen #wbf20years och minns sitt besök på en kroppsmålningsfestival och i den här kolumnen slår han ett slag för den konstformen.

Det går kalla kårar på ryggen. På scenen rör sig en gudomlig varelse, en rysk porslinsdocka i vitt och blått. Som om hennes smidiga rörelser och vackert målade kropp inte skulle räcka, dånar Stings stycke "I hope the Russians love their children, too!" ur högtalarna.

Vi befinner oss i Kärnten i Österrike, en varm högsommardag, på World Bodypainting Festival, tillsammans med 30.000 andra som njuter av sommarvärmen, den avslappnade stämningen, och kombinationen av traditionell europeisk högkultur med liberal europeisk livshållning.

Det är nämligen ett väldigt europeiskt kulturevenemang, på många sätt.

De flesta konstnärer är från Europa, de flesta modeller likaså, och förstås de flesta deltagarna. Ett motsvarande fenomen är svårt att föreställa sig utanför det liberala Europa, ja, rentav utanför de liberalaste länderna i Europa.

Orsaken: Partiell nakenhet. Det syns något för samhällsordningen så omstörtande som bröstvårtor.

I USA skulle folk få dåndimpen och illa kvickt rädda sig till närmaste vapenmässa, för att få trygg, familjevänlig underhållning.

Kroppen som målarduk

Men i Österrike går det bra. Inom bildkonsten har mänskligheten vanligen inte ryggat tillbaka för att använda människokroppen som ett motiv, så steget är inte långt till att utnyttja den också som målarduk. Och den kreativitet som ådagaläggs är hisnande.

Konstnärerna kommer från femtio länder, där förutöver Österrike och Tyskland också länder som Frankrike, Polen, Ryssland och Israel är starkt representerade.

Låt oss börja från slutändan: Catwalken. Där framförs konstverken av modellerna, med dunkande musik i bakgrunden. De första uppträder i dagsljus, och antalet konstverk är stort. Prisutdelningen blir efter mörkrets inbrott.

Ett knappt hundratal konstnärer har i fem-sex timmar målat modellerna, antingen med vanliga kroppsfärger eller airbrush – det är olika kategorier på fredag, lördag och söndag.

Den lille, tandlöse Mozart

Arrangörerna har givit ett tema, såsom "musik" eller "seriefigurer", kring vilket konstnärerna får associera. Det finns ett strikt regelverk rörande hur mycket man får förbereda sig; det går inte för sig att ha gjort allt färdigt hemma och sedan bara klistra på det under dagen.

Ett konstverk kan omfatta flere än en person. Speciellt minnesvärt var konstverket "Amadeus", där ögat först fastnade på en kanske sjuårig gosse som just tappat framtänderna och bär en kostym som man associerar med barnvirtuosen Mozart.

Bredvid hans piano, framdragen på ett hjulförsett podium, står en kombination av en harpa och en lampa som helt tydligt förkroppsligas av en modell med lampskärm till hatt. Den lille Amadeus strålar som Nådendals sol med sitt tandfattiga leende.

Först vid närmare påseende märker man att pianot ingalunda är en attrapp, utan utgörs av modell nummer två.

Konstverken kan också vara rörliga. Det är inte modellerna som är huvudsaken, utan konstnärerna och konstverken, fast balettmässiga dansframföranden beror naturligt nog av modellens talang.

I denna genre finns ofta par. Fred och Wilma Flinta, till exempel.

Hela kroppens finurliga skönhet

De kreativa konstnärerna lyckas använda kroppen som målarduk på ett sådant sätt att konstverkets hela skönhet framstår först då modellen intar en given ställning.

Flere modeller blir som rörliga pusselbitar, som endast på rätt sätt sammanfogade skapar ett konstverk.

De finurligaste konstnärerna visar sin påhittighet i hur de använder kroppens former. Jag drar mig till minnes en bild av en ryggtavla med en vackert målad arabisk trumslagare, vars två anatomiska trummor låg just nedanom ryggtavlan.

Fiffig var också konstnären som målade en tukan, lämpligt utplacerad på modellens framsida så att modellens anatomi avgjorde platserna dels för tukanens öga, dels för frukten som tukanen tog i sin näbb.

Vi har väl alla lite olika kriterier för när det konstnärliga övergår i det plumpa och vulgära. Om festivalens publik är någon indikator, lyckas de allra flesta konstnärer hålla sig på den artistiska sidan.

Nakenhet som familjenöje

Könsfördelningen är jämn, och det finns många barnfamiljer. Det är inte en tillställning för gamla flåsande gubbar att stirra sig mätta på unga attraktiva damer.

Samtidigt inspirerar kroppsmålningen till eftertanke. Är detta objektifiering av kvinnokroppen (och av manskroppen, kanske en modell av tio är mansperson)? Är det bara de som motsvarar gängse skönhetsideal som platsar?

Alltså, bör man rynka pannan i djupa veck och bli upprörd?

Visst finns det en överrepresentation av klassiskt vackra kroppar, ja. Men jag lyckas inte se något ondskefullt i det.

De mest begåvade och framstående konstnärerna är också överrepresenterade, vilket väl ingen borde ha något att invända emot.

Konstnärerna har övat på och arbetat hårt innan de blev bra; modellerna har också fått ligga i för att se ut som de gör. Och festivalen inbjuder amatörer att delta, både bland konstnärer och modeller.

Jag kan inte gå i godo för hur varje enskild deltagare upplever stämningen; själv fann jag den inte elitistisk, utan inbjudande för var och en att pröva själv.

Det är riktigt skoj att på landet eller under strandsemestern långt borta pröva sig fram och leka med kroppsfärger. Man behöver ju inte fördenskull visa upp slutresultatet för hela världen.

Nakenhet och feminism

Jag håller på ett filosofiskt plan med skådespelerskan Emma Watson. Endel fann hennes bilder i Vanity Fair oförenliga med hennes feminism. Själv såg hon inget problem.

"Feminism handlar om att ge kvinnor ett val. Det handlar om frihet, frigörelse, likaberättigande."

Nu är jag ingen dogmatisk radikalfeminist, utan en allmän anhängare av människors lika värde. Pannan intar inga djupa veck under kroppsmålningsfestivalen, utan jag glädjer mig åt vacker konst, vackra modeller, glada ansikten och en avslappnad festival.

I kroppsmålningscirkusen finns det många roller, och jag gör så gott jag kan för att identifiera mig med var och en av dem. Själv är jag i första hand fotograf, och försöker lära mig av de bästa medfotograferna.

På konstsidan är jag mer konsument än producent, men visst har jag försökt mig på att själv rita kroppsmålningar. Mitt slutresultat: Jag skulle inte duga till konstnär på festivalen.

Vad modellrollen beträffar, konstaterar jag att de allra flesta av oss med egen viljestyrka och ett hälsosamt leverne kan påverka vår egen position på omvärldens skönhetsskala med flere snäpp.

Jag resonerar som så: Tänk efter vad du äter, rör på dig, håll alkoholintaget lågt, och även om spegeln inte plötsligt visar en Brad Pitt eller en Heidi Klum, blir resultatet åtminstone inte fulare.

En analogi: Man kan skapa glädje inom fotokonsten utan att vara lika bra som Helmut Newton eller Richard Avedon.

Färgernas triumf

Men grubblerierna kring människokroppen och skönhetens etik är ett stickspår. World Bodypainting Festival var det jag ville framföra. En enastående festival, ett färgernas fyrverkeri vars tjugoårsjubileum just gick av stapeln.

Jag bläddrade igenom taggen#wbf20years på Instagram, efter förra veckoslutets festligheter. Nostalgin väcktes, så jag inspirerades till denna betraktelse i ord och bild.

Kanske en orsak att ha vägarna förbi Klagenfurt am Wörthersee nästa sommar?

Som fotograf behöver man inte mycket framförhållning, men vill man ställa upp som modell eller konstnär är det bra att planera deltagandet redan några månader i förväg.

Och de som bara deltar som allmän åskådare, de kan stövla in oanmälda på festivalens första dag och bara beundra friheten, skönheten och frigörelsen.

Kaj Arnö är it-entrepenör, kolumnist, kulturvän bland annat.