Varför blir tonen i nätets kommentarsfält så hätsk?

Artiklar om utsatta människor tenderar locka till sig hopar med kommentarer som utstrålar både förakt och oombedda livsråd. Varför beter vi oss så här? Ylva Perera letar svar tillsammans med etikettexperten Magdalena Ribbing och filosofen Ylva Gustafsson.

Det brukar se ut ungefär så här:

Steg ett: En journalistisk text om utsatthet publiceras - det kan handla om fattiga, arbetslösa, asylsökande eller annan valfri grupp.

Steg två: Texten i fråga lockar till sig en ström av kommentarer - anonyma om nätsidan så tillåter - som i hårda ordalag tycker till om hur personen i artikeln borde bete sig annorlunda för att inte befinna sig i sin utsatta situation.

Det kan stå “åk hem!” Det kan stå “ät gröt!” Det kan stå “så där mycket pengar ska man visst klara sig på”.

Kommentarerna får sällan stå oemotsagda, men det sker heller aldrig någon riktig utveckling i diskussionen. Nästa gång en artikel på samma tema publiceras upprepas historien på pricken.

Sluta klaga och ta lite ansvar för era egna liv!

Svenska Yles kommentarsfält under artikel om fattigdom.

Varför ser det ut så här, kan jag inte låta bli att undra. Vad är det med kommentarsfälten som triggar och möjliggör ett beteende som de flesta avhåller sig från när man möter folk i verkliga livet? Det är långt från alla gängse uppfattningar om god sed och etikett.

Anonymiteten föder barbari

Med just “etikett” som ledord börjar jag med att ställa frågan till Magdalena Ribbing - etikettexpert på Dagens Nyheter, och i fjol utkommen med boken “Ribbings etikett” på bokförlaget Forum.

Enligt henne är det anonymiteten som är boven.

- Anonymiteten gör att folk uppför sig barbariskt och säger sådant som de aldrig skulle säga om de hade den som de riktar kommentaren mot framför sig, och det här är oförlåtligt. Kränkande och obehagliga kommentarer visar på en extrem feghet som jag inte förstår hur människor tillåter sig, säger Ribbing.

Kommentarsfält i sig är emellertid inte av ondo. Ribbing säger att hon till och med begärt att få tillbaks kommentarsfältet under sin spalt om hyfs och stil, eftersom de i nittio procent av fallen är roliga och givande.

Dagens Nyheter har haft sin kommentarsfunktion borttagen ett tag, men arbetar nu för att återinföra den - men med krav på att de som kommenterar uppger sitt namn.

Hävda egen expertis

Hyfs och stil provocerar inte på samma sätt som artiklar om utsatthet, men Ribbing har ändå noterat en tendens som syns på båda håll, nämligen viljan bland de kommenterande att påpeka att de minsann själva är minst lika insatta i ämnet som personen i artikeln.

- Många människor har ett behov av att visa att de själva behärskar ämnet som diskuteras och då kan de dra till med precis vad som helst. Att jag har 77 års livserfarenhet och är expert på mitt ämne spelar ingen roll, jag får bara höra att jag är dum och gammal och ful. Jag brukar inte bli arg, utan skratta åt dem, men jag kan inte låta bli att undra varför det är så viktigt för andra att framhålla att de kan det jag kan?

Folk säger saker som min mamma gav mig en korrekt uppfostran och min pappa var bergsråd eller greve eller vad som helst - det tycks nödvändigt för dem att inte själva framstå som någon som behöver hjälp.

Magdalena Ribbing

Missriktad hjälpsamhet

Att de kommenterande sätter sig själv i expertposition märks också tydligt i hur till exempel fattiga som intervjuas om sin ekonomiska utsatthet blir tillsagda att äta gröt eller omprioritera sina utgifter.

Var och en har ett eget ansvar. Om man inte förtjänar tillräckligt på ett dåligt betalt deltidsjobb söker man ett bättre betalt jobb istället för att förvänta sig att samhället skall betala eller börja skrika efter generalstrejk. Lite initiativ tack!!

Svenska Yles kommentarsfält under artikel om fattigdom.

Jag frågar Magdalena Ribbing vad hon tror att det beteendet beror på.

- Det är en intressant fråga, helt klart rör det sig om missriktad hjälpsamhet i kombination med dåligt samvete. Människor skäms över att läsa om hur fruktansvärt folk har det, men vill inte hjälpa dem med praktiska åtgärder utan tänker att det räcker att tala om för dem att de borde äta gröt för att få en bostad, vilket ju är lite enfaldigt, säger Ribbing.

Hon tycker medieplattformarna på nätet borde ta ett större ansvar för kommentarerna som tillåts florera.

- Speciellt Facebook borde skärpa sig och utöka sin modereringsfunktion. Helt enkelt ha tusentals anställda som tittar på inläggen och omedelbart tar bort allt undermåligt. Det duger inte att bara låta pengarna rulla in, man måste ta ansvar. Kommentarer på nätet förstör folks liv! säger Ribbing.

Utsatta förvägras privatliv

Kommentarernas skadlighet är svår att bestrida, och striktare nätmoderering är givetvis ett väldigt konkret sätt att försöka minimera deras spridning. Ändå kan jag inte sluta grubbla över varifrån föraktet kommer från första början.

Ribbing pratar om hur beteendet visar på feghet och uselhet, men jag tror inte fenomenet går att begränsa till enskilda individuella karaktärsdrag. Mönstret är helt enkelt för utbrett.

För att fortsätta gräva vänder jag mig till filosofen Ylva Gustafsson. Hon tror att kommentarsfälten under artiklar om utsatthet delvis får sin form av hur medierapporteringen tenderar vara.

- Det skrivs många sakliga texter om till exempel fattiga och asylsökande, men det finns också fall där utsatta människor synliggörs på ett sätt som gör dem ännu mer sårbara, säger Gustafsson.

Som exempel nämner hon artiklar som går igenom exakt vilka utgifter en fattig person har. Om det kommer fram att personen till exempel har ett husdjur brukar det väcka argsinta kommentarer om hur man täcks unna sig något sådant.

- Det här är ett enormt intrång på människors privatliv, och frågan är om det verkligen hjälper dem som läser att förstå vad det innebär att vara fattig? Snarare verkar det handla om att vi tycker oss ha rätt till att ta del av den utsatta människans hela liv, vilket vi inte tycker oss ha gentemot välbärgade, säger Gustafsson.

Med eftertanke och vilja får man nog ner sina kostnader. Platt TVn, rekreation med barnen, bilförsäkringar, husdjur och annat kostsamt är inte en mänsklig rättighet, så börja skära ner där.

Svenska Yles kommentarsfält under artikel om fattigdom.

Dissektioner och sterilisering

Tanken om att utsatta människor inte har rätt till ett privatliv har en lång historia. Gustafsson refererar till idéhistorikern Karin Johannisson som i Kroppens tunna skal skriver om hur man under 1600-talet främst utförde dissektioner av brottslingar, för att sedan under 1700- och 1800-talet dissekera fattiga, prostituerade och oäkta barn.

- Det skedde alltså en förskjutning från brottslingar till dem som ansågs vara avvikande och allmänt utsatta. Dissektionerna hade ett jättelikt publikintresse, så nyfikenheten för de utsatta fanns redan då, på samma sätt som man i dag är intresserad av hur människor använder sina pengar, säger Gustafsson.

Tanken om att den utsatta är något samhället har rätt att veta allt om och kontrollera har fortsatt genom 1900-talet. Att vara utsatt är helt enkelt att inte ha rätt till ett privatliv.

- Det syns till exempel på att personer som genomgår en könskorrigering fortfarande i dag är tvungna att sterilisera sig, och hur man måste rapportera alla aspekter av sitt liv till staten för att få utkomststöd, säger Gustafsson.

Individer i stället för strukturer

Ett annat problem med hur utsatta porträtteras är enligt Gustafsson att fokus ofta läggs på enskilda individer, snarare än på mönster och strukturer, vilket gör att kommentarerna också riktas mot individen.

- Om fokus i en artikel om fattigdom bara hamnar på en enskilds persons inkomster, istället för att ta upp den oändliga osäkerhet som präglar en tillvaro där du aldrig kan planera framåt eftersom du balanserar snuttinkomster och bidrag och hela tiden måste redogöra för ditt privatliv åt olika myndigheter, uteblir förståelsen. Då hakar folk upp sig på att “sådana summor går visst att leva på” och hela frågan om hur fattigdom präglar en människas hela liv banaliseras, säger Gustafsson.

Behovet att rationalisera över andras livsval är anmärkningsvärt eftersom det nästan alltid riktar sig neråt.

- Det är alltid de utsatta som blir tillsagda att vara rationella eller anklagas för att vara irrationella, men aldrig att man skulle fråga någon som är välbärgad om den är rationell när den till exempel väljer att lägga en massa pengar på att åka på semester till Grekland i stället för att donera dem till välgörande ändamål, säger Gustafsson.

Varför ser det ut så? Varför riktar sig föraktet nästan alltid mot de svagare?

- Det är svårt att svara på. Birgitta Trotzig skildrar det väldigt väl i romanen De utsatta. Det är när människor förlorar alla former av rättigheter och medborgarskap som de verkligen blir föraktade och alla vänder sig bort från dem och slutar ställa upp. Jag kan inte säga varför det händer, men helt klart finns det ett sådant mönster, säger Gustafsson.

Och den fattige är inte fri: han ägs av sin fattigdom, genom fattigdomen ägs han av alla, han står i beroende till alla.

Birgitta Trotzig, "De utsatta" (1957).

Kommentarer och samtal

Samma mönster syns också i språket, som förändras i takt med att samhällsklimatet blir hårdare.

- Ta ett begrepp som “illegal invandrare” eller “välfärdsflykting”. De är inte på något sätt neutrala, och säger ingenting om en människas liv, men används för att konkret begränsa människors värde, säger Gustafsson.

Det hårdare samhällsklimatet hänger i sin tur ihop med en bristande respekt för kunskap. Det syns dels i nedskärningarna inom utbildningsväsendet, men också på tonen i kommentarsfälten, där fokus ligger på att uttrycka åsikter snarare än att sträva efter ökad förståelse.

- Det sättet att kommentera och gilla saker snabbt går emot vad det innebär att samtala på riktigt, säger Gustafsson.

Hon nämner att filosofen Hannah Arendt har skrivit om samtalets betydelse för demokratin, och det slår mig att det är just demokratin som brukar användas som argument för varför kommentarsfälten är viktiga. Men är alla former av diskussioner nödvändigtvis demokratifrämjande?

- Det kan inte handla om att hastigt kommentera saker anonymt, utan om samtal där man vågar stå för sina ord och aktivt försöker sätta sig in i saker för att försöka förstå och lära sig om dem. När den aspekten försvinner glömmer man ofta bort att man riktar sig till verkliga människor, säger Gustafsson.

Det viktiga kan inte vara att få säga saker, utan att försöka lära sig förstå.

Ylva Gustafsson

Anonymiteten är emellertid inte alltid per definition av ondo. Gustafsson betonar vikten av att ha rätt att uttala sig om känsliga saker utan att alltid behöva avslöja för mycket om sig själv, till exempel i frågor som berör sexualitet, men anonymiteten kan inte användas som ett sätt att undfly ansvaret för sina ord.

Omdefiniera rättvisa

Det hårda diskussionsklimatet bottnar inte i att de utsatta skulle ha fått det lättare i dag, det vittnar all samhällsstatistik emot: asylsökande har fått det svårare att överklaga sina beslut, bidragen för arbetslösa och ekonomiskt utsatta har blivit snårigare att ansöka om och tillgången på vård för dessa grupper har också försämrats.

Ylva Gustafsson noterar tvärtom att den ökade utsattheten föder det ökade föraktet mot de drabbade.

Frågan är bara vad som är vägen framåt. Är det en strängare disciplinering av vad som får sägas online, som Magdalena Ribbing efterlyser, behövs en mer djupgående samhällsförändring? Och hur fås en sådan i så fall till stånd?

Ylva Gustafsson menar att ett steg är en omdefiniering av vad ett “rättvist” samhälle betyder.

- Ett rättvist samhälle kan inte bara handla om att alla behandlas exakt lika, utan om att man visar respekt för de mest utsatta grupperna. Just nu syns bristen på respekt bland annat på brist på information - som när asylsökande får veta med bara två dagars förvarning att de ska flytta ut från sin förläggning. Man nonchalerar de utsatta i stället för att tänka att det är de som särskilt borde uppmärksammas, säger Gustafsson.

Världsordning i gungning

Jag tänker på en sak jag hörde författaren Sara Stridsberg säga i ett Sommar i P1 en gång. Då handlade det specifikt om tiggare i stadsbilden, men resonemanget kunde tillämpas även på andra sammanhang då man bemöts av en annan människas utsatthet - till exempel just genom en artikel på nätet:

“Tigger gör den som är utan rätt. Den vars krav kan betraktas som illegitimt. Det rör sig ofta om en särskild sorts människor som rör sig ensamma genom stadens ljus.
Men obehaget lämnar dig inte. Frågan och den utsträckta handen försätter dig i ett tillstånd av oro. Genast vill du legitimera din identitet som ägande, vetande, frisk, sansad, ansvarstagande, fungerande medborgare, kanske till och med europé. Hey wait mister. Och för ett enda svindlande ögonblick sätts en hel världsordning i fråga.”

Det är skrämmande att leva i en värld där utsattheten eskalerar, det är förståeligt att man vill skyla över den, argumentera mot den i hopp om att den ska försvinna av sig själv.

Problemet är bara att den inte gör det. Och att världen som skapas i sviterna av rationaliserandet, legitimerandet och kommenterandet är om möjligt ännu mer skrämmande.