Mobbningen lämnar spår för livet
För Lojobon Mikael Kavonius, 35 år, känns skoltiden fortfarande som en ångestfylld period av livet.
Genom att berätta sin historia hoppas han kunna bidra till minskad mobbning i dag.
Kavonius är jordbrukare och mångsysslare på hemgården i Lill-Tötar i Lojo.
Han gick i grundskola i Virkby och senare på Naturbruksinstitutet i Västankvarn som inte finns kvar i dag.
Kavonius blev mobbad praktiskt taget under hela sin skoltid tills han fick nog och avbröt lantbruksstudierna och kom in i arbetslivet.
Mobbningen präglar fortfarande hans liv.
- Jag är ung men jag tänker som en äldre människa. Jag tänker djupare på sådana saker som människor i min ålder vanligtvis inte tänker på, säger Kavonius.
Att inte bli medbjuden
Mobbningen var både psykisk och fysisk. Det handlade om slagsmål, skor och väskor som gömdes eller slets sönder och ren och skär utfrysning.
- Jag hade inga vänner och det har jag inte i denna dag. Jag blev aldrig bjuden på något födelsedagskalas. Säkert var jag på något sätt annorlunda än de andra, funderar han.
Han hoppas att de som mobbar förstår att det inte bara gäller de år då man går i skolan utan det påverkar hela livet.
Han hoppas att fler mobbningsoffer skulle våga berätta för föräldrar eller någon annan vuxen om de mår dåligt.
- Jag var så inåtvänd och ville inte berätta åt föräldrarna hur dåligt det gick för mig. Man får ju depressioner och det ena och det andra när man håller det inom sig.
Kavonius gick i skola under 90-talet. På den tiden pratade man inte lika mycket om mobbning som man gör i dag.
- Lärarna tog det aldrig på allvar. Så kändes det då i alla fall.
Kavonius är helt övertygad om att lärare och andra vuxna såg vad som pågick. Hans mamma försökte ett flertal gånger ta itu med problemet men mobbningen upphörde inte.
- Tiderna var annorlunda och det togs inte på allvar.
Duschad medvetslös
Ett av de värsta minnena Kavonius har härstammar från tiden på yrkesskolan.
- Det var bastukväll. Kurskamraterna sprutade iskallt vatten på mig tills jag förlorade medvetandet.
Fortfarande händer det sig under kalla höstkvällar med fuktigt väder att minnena kommer tillbaka och Kavonius kropp börjar skaka av feberaktiga kramper.
- Om jag inte hade fått hjälp skulle jag inte sitta här. Jag var deprimerad också i ett skede. Lyckligtvis har jag haft jobbet som hållit mig upp. Jag vill visa vad jag duger till.
Andra saker som hände var att hans cykel förstördes och hans saker blev utrivna ur skåpen i internatet.
En gång ringde någon och presenterade sig som Nylands läns polis och sa att Kavonius mamma har varit med om en svår bilolycka.
- Jag blev ju helt i panik och ringde hem till morsan och frågade vad som hänt. Hon sa bara att nej, ingenting har hänt. Allt var påhittat.
Det svåraste för Kavonius är att han inte har vänner som tar kontakt. Under skoltiden fick han aldrig några vänner och han känner att det som vuxen är betydligt svårare att hitta nya vänner.
- Alla säger att man klarar sig utan vänner men jag säger att det är nog väldigt svårt.
Problem i skolan
Han upplevde också att skolgången led av mobbningen.
- På den tiden kände man inte heller igen läs- och skrivsvårigheter på samma sätt som man gör det i dag.
Också i dag upplever han att andra vuxna tycker sig ha rätt att skriva nedlåtande om hans stavfel när han deltar i diskussioner på sociala medier.
Han hoppas att vuxna i dag känner igen mobbning och tar den på allvar.
- Om barnet säger att det inte vågar fara till skolan så måste föräldrarna ta reda på varför barnet inte vågar gå dit. Det finns alltid en orsak.
Mikael Kavonius glömmer aldrig mobbningen
