Bokrecension: Tre bröder i tragglande kamp med kärleken och konsten

Joakim Groth, som är känd för sina lysande regiarbeten och pjäser för Teater Mars och Svenska Teatern, är nu aktuell med romanen Tre bröder. Det har hunnit gå drygt 35 år sedan den förra som hette Världen enligt Edi.

Romanen Tre bröder sträcker sig över en lång tidsperiod, från mitten av 1970-talet till 2006. Det är både en tidsskildring, en generationsroman, en relationsroman och diskussioner om konstens betydelse och helande kraft. Huvudpersonerna är tre bröder, men den som kommer mest till tals är den äldsta brodern Holger Wahlin, kallad Hogge. Mellanbrodern heter Enar och den yngsta brodern heter Bror, men kallas av alla för Jumbo.

Romanen inleds med en prolog som utspelar sig år 2006 då de händelser som skildras i Tre bröder redan ligger längre bak i tiden. Bröderna träffas för att dela upp det sista av släktens bohag i lägenheten på Apollogatan som varit deras gemensamma fasta punkt av och till under åren och som nu ska säljas.

Hogge försöker få sina bröder att läsa manusbunten till den roman han skrivit, Två bröder. Men de är ovilliga.

Två bröder blir tre

Han skriver för att bli en hel människa. Han vill blottlägga allt det som han uppfattar som skamligt för att bli en mer autentisk person. Skrivandet blir en besvärjelse som ska befria honom, som: ”en organism som livnärde sig på nederlag och brist, som sög sin näring ur livets bakslag snarare än dess framgångar och på ett magiskt sätt omvandlade det till motsatsen, det var skrivandets mirakel”…

Skrivandet var hans kalk, redskapet för en försoning med världen.

Men istället är Hogge en komplexfylld intellektuell och taistoit, vars tänkande rör sig i svart-vita och rigida banor. Hans avhopp från vänsterrörelsen aktualiseras när han som medlem av ämnesrådstidningen Framåt tar beslutet att utelämna de tidigare närmast obligatoriska deviserna om ”Framåt på Otto Ville Kuusinens väg” och märker att ingen bryr sig. Tiderna håller på att förändras.

Blygsel är en borgerlig vanföreställning

Han våndas inför att uppträda och hålla tal inför okända människor, men resonerar sig till att denna rampfeber inte har någon materialistisk bas och därigenom kan ses som en borgerligt individualistisk vanföreställning. Att bekämpa den är ett sätt att utvidga klasskampen till hans egen person. Det politiska engagemanget är en strävan efter en position som ger trygghet.

Men istället dras han till kretsen kring litteraturtidskriften Fågel Fenix. Där medger han att han skriver, men vill till en början inte visa sina texter för någon.

Den här samma tiden och gruppen har också skildrats av bland annat Susanne Ringell i Guiden och Kjell Lindblad i 8.2.

Även om dagens läsare kan avundas den dåtida ungdomen dess politiska och konstnärliga engagemang så skildrar Groth också den rädsla som fanns för att bli utstött och fördömd av den inre kretsen.

Vägen till att bli en hel och fri människa är alltså lång. Och lång är också vägen till att hitta kärleken i ett jämställt och tillitsfullt förhållande.

Progressivt sex är krävande

Det här är en av smärtpunkterna i Tre Bröder för här förlorar romanen helt sin styrfart. I skildringen av relationen mellan bröderna och deras flickvänner fastnar berättelsen i upprepningar, tragglanden och känslopjunk.

Kanske är det ett försök att skildra den progressiva mannens dilemma när Groth låter hämmade Hogge möta Hedda som använder sexualiteten som sitt befrielseprojekt och som deklarerar att hon inte kan få orgasm med annat än helt främmande män. Hur ska han förhålla sig till hennes krav att han inte ska bekymra sig för hur hon känner utan att han har ”carte blanche” att älska med henne när han vill?

Livet blir konst

Denna frihet har vår hjälte svårt att förhålla sig till, så han gör enligt sin natur och skriver in henne i sin roman, efter att ha intervjuat henne på alla ekivoka detaljer. Men i sitt hjärta härbärgerar han alltjämt Lenins devis: ”Tillit är bra, kontroll är bättre”.

Romanen Slangbåge brusten blir refuserad av Johannes Salminen på Söderströms så när han bearbetat den vänder han sig till författarandelslaget Boklaget istället. Där är procedurerna mycket annorlunda och romanen blir bedömd enligt progressiva, feministiska kriterier och Hogge tvingas försvara sig för att hans karaktärer inte är tillräckligt representativa. (Det visar sig också att lektörerna med lätthet känt igen sin vän Hedda). Tanken att man kunde befrias genom att blottlägga sina skampunkter uppmuntras inte. Så romanen bearbetas ännu en gång för att passa förlagets ideologi och därefter ges den ut.

Mottagandet blir blandat ända tills Hufvudstadsbladets recensent Angarov slaktar den och därmed omintetgör glädjen över boken.

För många knoppiska kvinnor

Med risk för att framstå som en Angarov hävdar jag att Tre bröder hade blivit en mycket bättre roman om Groth hade tagit livet av några darlingar. I det här fallet de älskarinnor och flickvänner där relationerna är särskilt komplicerade.

I kapitlet Femme fatale skildras Enars relation med Lo med orden: "Så om deras förhållande var en melodram så var det en melodram av det där klaustrofobiska slaget där det inte sker någon förändring, eller där samma sak sker om och om igen utan att förändras på något annat sätt än att allt förvärras, eftersom varje grad av fördjupning i deras relation motsvarades av en ökad vanmakt och plåga.”

På romanens drygt 650 sidor skildras alltså ett triangeldrama där stämningen mest är plågsamt lamslagen, ett annat triangeldrama som uppkommer på grund av svartsjuka och kontrollbehov, en relation där kvinnans skönhet får en av bröderna att tveka och vela över sina egna känslor till den grad att tillfället nästan går honom förbi samt en relation som tar slut när kvinnans otrohet avslöjas genom en lögn.

Både Hogge och Enar har svårt att komma till skott. Det blir både utdraget och omoget. Neurotiska och oföretagsamma mäns (eller kvinnors för den delen) kärleksbekymmer kan vara plågsamma att följa och ännu mera invecklat blir det när Joakim Groth förser texten med Hogges dagboksanteckningar. De tillför ännu ett lager av grubbel.

Det här greppet att genom turerna i en relation skildra även tidsandan fungerade bättre i pjäsen Retro som visades på Lilla teatern i våras.

Författaren, regissören och flanören

Joakim Groth har lånat ut sina egna biografiska fakta till bröderna, så att brodern Enar regisserar Groths egna föreställningar som Trämålning, I väntan på Godot och Måsen. Hogge skriver romaner, medan den tredje brodern Jumbo blir en diffus figur som sysslar med gestaltterapi och byter flickvänner som andra byter skjortor.

Hans funktion, misstänker jag, är bara att förse romanen med ett lager fiktion till. Hade den hetat Två bröder (så som Hogges roman i prologen) så hade kanske läsarens tankar gått till Joakims skådespelarbror Marcus Groth. Som det nu är får de som var med när det begav sig försöka dechiffrera persongalleriet bäst de vill. Mycket av samtidsanalysen sker på kulturkrogen Kultainen Härkä där alla tre bröderna träffar olika konstellationer av vänner.

Idealporträtt med skugga

Tre bröder beskrivs som en klassisk modernistisk roman. Modernistisk är den så tillvida att berättandet inte är intrigdrivet utan kan övergå i längre resonemang kring, förutom kärleksbesvär, även pjäsers läsarter eller historiska personer. Som när Hogge borde skriva en avhandling om Edvard Gylling, men istället skriver roman. Att skildra en rakryggad socialist som dör för sina ideal är svårt, så Hogge blir glad när han får information om Gyllings älskarinna Valborg Kuhlefelt. Att även Gylling har kärleksbekymmer ger hans gestalt mänsklig storlek.

Om du någonsin vill ha mitt liv, kom och ta det.

― Måsen

I resonemangen kring pjäsers läsarter och teatersyn får berättelsen mer liv. Det märks att Groth är en driven teaterman som kan teatertraditionen och förstår sig på skådespelardynamik. I kapitlet Repetitionen beskrivs till exempel arbetet med den svåra scenen i Tjehovs Måsen där Nina återvänder för att träffa sin ungdomskärlek Konstatin. Skådespelaren som spelar Konstantin har svårt att minnas sina repliker och få sin roll att löpa. Under en tumultartad fest efter repetitionen får Enar tag i nyckeln: gestalterna ska spela sina roller i vrede.

Det är en bra beskrivning av hur det mänskliga sinnet fungerar; medan vi gör något annat vrider och vänder vår hjärna på problemet och plötsligt är det löst. I det här fallet kommer lösningen insprängd i en lång beskrivning av en krogkväll och en kaotisk efterfest.

Men som ett recept för en fängslande roman fungerar det inte. Tre bröder är en roman där degen fått jäsa för länge och runnit över kanterna på formen. För även om romanen som form kan rymma mycket så måste texten ha balans och mål. Tre bröder innehåller flera roliga och humoristiska exempel på tidsandan men också alldeles för många lösa passager som borde ha tajtas till.