Råg i ryggen och vete på export från Sjundeå

Lantbrukare Erik Perklén på Postis gård i Sjundeå tröskar sitt höstvete som mognar sent i år. Han hoppas ännu på ett par veckor av sol och blåst för bästa kvalitet.

Han har svårt att förutspå var den här skörden hamnar.

- Det är väldigt öppet. Vetet kommer att sättas i en silo. Sedan hoppas jag att ivriga uppköpare hör av sig med fina erbjudanden, om jag inte själv har de rätta kanalerna.

Stor marknad för lilla Sjundeå

Spannmål är en utpräglad bulkvara och små gårdar i Finland är inte de bästa bulkproducenterna.

I dagens läge ser Erik Perklén hur uppköpare runt Östersjön håller på och positionerar sig.

Gamla finländska firmor har sålts till danska och svenska bondeägda organisationer som vill kunna garantera tillgången på spannmål av god kvalitet för sina kunder.

Kunderna kan finnas i Rotterdam, på andra håll i Europa och i Egypten.

- Det är ju litet tråkigt att vårt spannmål som vi producerar dyrt i Finland och som stöds av samhället, försvinner i den här sfären av bulkvete som ingen känner till var det produceras, säger spannmålsodlaren Erik Perklén.

Allra helst skulle han vilja odla sitt vete för de finländska konsumenterna.

Det är ändå vi som i sista hand betalar det tilläggspris som krävs för att det överhuvudtaget ska finnas en spannmålsodling i landet.

Perklén känner sitt eget vete. Han kan gå i god för det, vet vad det är bekämpat med och att det är med medel som livsmedelsverket har godkänt.

Hur ser du på det att Finland också importerar spannmål?

- Det är tvetydigt. Finländarna tycker om att äta rågbröd och vi är de enda i det här marknadsområdet som är nettokonsumenter av råg. Därför behövs det en import för att fylla våra magar.

Erik Perklén minns hur den inhemska industrin försökte få fart på den finska rågodlingen genom att höja priset på inhemsk råg. Det lyckades till en del.

Men sedan kom ett nytt stödsystem med ett arealstöd på all rågareal i Finland. Det stödet gick via bonden till livsmedelsindustrin genom en motsvarande prissänkning på råvaran.

- Det var betydligt trevligare att odla råg då när man fick den där pengen för skörden i stället för en blankett. Men man kan inte hacka ner på uppköparna. Hamnarna runt Östersjön översvämmas av råg eftersom ingen egentligen vill använda det. Vi har ett relativt bra pris på råg här ändå. Där kan man ju säga att marknaden fungerar. Eftersom vi är nettoimportörer så har vi ett bättre pris än de övriga bönderna runt Östersjön.

Mättat med vete

På vetemarknaden är läget det motsatta eftersom det finns ett överskott på vete i Finland.

Den som exporterar sitt vete får räkna med att betala för att föra ut överloppsvaran härifrån.

Konkurrensen gör sig också påmind.

- Är veteskörden litet osäker i Finland så behövs det bara några båtar in i finländska hamnar så är konsumtionen tryggad för ett år framåt. Då kan man bibehålla ett lågt pris i det här landet, förklarar Erik Perklén.

Att man kan pressa producenterna med import tycker han är tråkigt. Det kortaste strået drar ändå konsumenten som har svårt att veta om hen handlar finländsk vara.

- För jag tror att den finländska konsumenten uppskattar finländska livsmedel.

Ryps och råg för finskt bruk

Erik Perklén odlar höstvete på en fjärdedel av sin areal. Han odlar också råg och oljeväxter för den inhemska marknaden.

- Det sista vi skördar är säkert vårvetet. Om utländska uppköpare hör av sig och verkar ha billiga frakter till grannländerna så är jag helt öppen för att sälja det. Marginalerna är för små på den här marknaden i dag för att bara känna lojalitet, om inte motparten uppskattar den här varan.

Numera finns det bara en stor uppköpare av oljeväxter i Finland. Då den näst sista satt lapp på luckan för några år sedan befarade odlarna att priset på oljeväxter kommer att sjunka. Så gick det inte.

- Rypskross är en eftertraktad biprodukt som går att använda inom foderindustrin och kan ersätta soja. Det är det här behovet som gör att vi har ett hyfsat pris på oljeväxter i Finland.

Marknaden alltmer global

Spannmålsodlare Erik Perklén noterar hur större firmor har varit steget före bönderna och sökt upp sina marknader. Det kan jämföras med hur det gick för telefonbolagen som köptes upp av större bolag.

- Tidigare hade vi egna bondeägda uppköpare här i trakten, nu har de glidit oss ur händerna. Det gick väl på samma sätt med telefonbolagen som köptes upp och blev aktiebolag. Sen plockades kablarna ner och nu bildas det andelslag och grävs ner ljuskabel.

Perkléns bedömning är att odlarna i hans generation nu får ta skeden i vacker hand och börja från början.

- Vi måste börja marknadsföra vårt spannmål. Det är ju väldigt sällan du ser reklam om finländskt spannmål och kan berätta att det här höstvetet är en gång bekämpat mot ogräs i våras och en gång bekämpat mot svampsjukdomar under den här säsongen.

Vid ett studiebesök i England träffade han en duktig engelsk veteodlare vars magnifika vete hade bekämpats sju gånger mot svampsjukdomar.

- Det är ju sånt här som det aldrig talas öppet om eller om vad det har för effekter. Jag tycker att finländskt spannmål är bra och jag brukar äta bröd bakat på det själv.

Utsågs till vetemästare

Av en händelse deltog Erik Perklén och två av hans kompisar i en veteodlingstävling i Sverige under säsongen 2013- 2014. Det handlade om försöksodlingar.

- Det var enkel odling, man behövde bara skicka ett mejl varje fredag och meddela försökspersonalen vad de skulle bekämpa åkern med nästa vecka och så utförde dom åtgärderna.

- Vi vann tävlingen som gick av stapeln nere i Skåne. Gladast var dom i Stockholmstrakten för att någon kom och visade skåningarna hur man odlar vete, ler Perklén.

Han har kanske inte haft någon direkt nytta av titeln, men lärde sig mycket under tävlingen och av sina medtävlande.

Som odlare är ingen dag den andra lik. Man går ut och kollar vädret, ibland många gånger om dagen, ibland inte alls.

Det här är den roligaste tiden under säsongen, när man får ta in en skörd. Om några veckor odlar man mycket höstgrödor och etablerar nästa års skörd. Det handlar med andra ord om ett ganska långsiktigt arbete.

- Jag hoppas att den råg vi sår om en dryg vecka kan tröskas litet tidigare, så att den inte behöver vara ett år i backen.

Stora båtar kommer lastade

Båtarna som anlöper Egypten med europeiskt vete rymmer 60 000 ton. Det är svårt att få ihop råvaran i ett område som Västnyland och ingenting man gör som odlare.

På gårdsnivå har man kontakter på andra sidan haven. Man hör av sig därifrån när det råkar finnas en bra frakt att erbjuda.

- Jag har inte dåligt samvete om en hamburgerfirma vid ring 3 köper mjöl från Estland och sen har transportfirman ingen frakt tillbaka och erbjuder den billigt. Jag känner bara att jag kompenserar det överskott som hämtas in här, säger Erik Perklén.

Han säger att spannmålsexporten och -importen går hyfsat lätt att följa. Att följa med hur mycket spannmål det kommer in i livsmedel som produceras utanför Finland är svårare.

Vad ger du för tips till konsumenten som vill understöda det inhemska spannmålet?

- Det där är ju det svåra. Det är en del av det dåligt marknadsförda finländska spannmålet. Konsumenterna har svårt att gå och ta ett brödpaket i butiken och vara säker på vad det betyder om det står att det är producerat i Finland. Det kan vara bröd som är producerat på franskt vete och bakat i Estland och uppvärmt i butiken i Helsingfors. Vi borde få klarare märkningar på den inhemska varan.

Erik Perklén känner sitt ansvar som odlare i första hand i förhållande till konsumenten.

- Jag vill att konsumenterna ska kunna vara säkra på vad de köper och äter. Inte känner jag ansvar mot någon statsmakt eller myndighet för det jag gör, det är nog konsumenten som är min kund. Och därför hoppas jag att konsumenten också kan lita på mig.

Vi har överproduktion i landet, vad krävs för att vi ska vara i balans?

- Samhällsekonomiskt hade det bästa varit om vi haft en massa förädlande industrier i Finland. Den finländska myslin, svinköttet och nötköttet vore välkänt och marknadsfört över världen och skulle försvinna ut i Europa. Men det är ju så inom andra marknader också, att man litar till de egna bönderna och sina egna marknader.

Perklén nämner det danska lantbruket och dess framgångshistoria. Då Finland nådde sin överproduktion efter kriget och man här engagerade sig i skog och mark började danskarna exportera svinkött.

- De vann sina marknadsandelar för att de var duktiga svinproducenter och kunde sälja en billig vara. Inte tror jag att någon kund i England köper danskt svinkött bara för att det är danskt.

Erik Perklén grämer sig över att spannmålet runt Östersjön försvinner på samma marknad utan att produceras på samma villkor.

- Det är ju litet tråkigt att vi inte vet vad vår skolmat är producerad av. Det kan vara på en vara som vårt samhälle inte godkänner eller som jag inte får producera. Med det matar vi våra skolbarn.