Hoppa till huvudinnehåll

Sport

Alla tiders populäraste idrottare i Finland – GeeBee nådde proffsboxningens mecka

Från 2017
Uppdaterad 14.09.2017 13:05.
Gunnar Bärlund, 1930. Med logon för Finlands 100 största idrottsögonblick.
Bildtext Gunnar Bärlund åtnjöt superstjärnestatus i Finland på 1930-talet.
Bild: Yles arkiv

Ingen idrottare har varit lika populär i Finland som GeeBee på toppen av sin karriär. Han nådde proffsboxningens mecka Madison Square Garden, var på pärmen av boxningsbibeln The Ring och steg till Joe Louis andra utmanare. Inte ens Nurmi, Nykänen eller Selänne utmanar ”Gunis” stjärnstatus.

Den 29 maj 1938 krävdes det biljett för att få gå till perrongområdet på Helsingfors järnvägsstation. Längre än så kunde man inte resa med den biljetten.

Ändå var det bara en bråkdel av de cirka 8000 på stationsområdet som lyckades få tassarna på en biljett. För med den biljetten fick man se självaste GeeBee inleda sitt två månader långa besök i hemlandet.

Helsingin Sanomat publicerade följande dag GeeBees ankomst på första sidan i en bild som gick över hela sidans bredd. Rundradion hade skickat Pekka Tiilikainen på plats för direktrapportering. Kostymklädda herrar klängde i trafikmärken för att få en glimt av hela folkets GeeBee.

Alla ville få sin bit av killen från Vallgård som gjort det omöjliga – stigit fram som en av världens bästa på hela idrottsvärldens allra högsta topp: tungviktsklassen i proffsboxning.

Gyllene tider för boxningen

I dag är det nästan omöjligt att förstå hur närmast omåttligt populär tungviktsboxaren Gunnar ”GeeBee” Bärlund var i Finland under sina glansdagar i slutet på 1930-talet.

Tidsperioden är den främsta förklaringen. Proffsboxningen och speciellt tungviktsklassen var mellan världskrigen inne i sin popularitets guldålder i nöjesindustrins förlovade land USA. I bland annat i Madison Square Garden bjöds det på proffsboxning fem kvällar i veckan!

En av de allra största inom boxningsvärlden på 1930-talet var en Helsingforsgrabb.

Utbudet på ”cirkusnöjen” för folket var begränsat och före televisionens tid blev de stora mästarna närmast mytiska hjältar. Som ju ofta är fallet med sådant man hör om men inte ser.

Dagstidningarnas boxningsskribenter och radiorösterna som refererade de stora matcherna målade upp bilder av ringens gladiatorer som garanterat var betydligt mer fantastiska än verkligheten.

Dessutom råkade det sig så att först Jack Dempsey på 1920-talet och sedan Joe Louis från mitten av 1930-talet var både oerhört sevärda som boxare och intressanta som personer.

Att sedan tysken Max Schmeling just under 1930-talet steg till världsmästare i tungvikt och mötte Joe Louis ett par gånger om gjorde ju att kamperna i ringen fick enorma proportioner.

Hela Finlands stolthet

När den då 27 år gamla Gunnar Bärlund, på toppen av sin karriär just under den här tidsperioden, kom på besök till hemlandet såg publiken och pressen i honom något mycket mer än bara en idrottare.

Han hade radat upp sex raka segrar i USA mellan oktober 1937 och maj 1938 och stigit till Louis andra utmanare. Till exempel Schmeling låg bakom GeeBee i rankingen.

Yles Enzio Sevón intervjuar Gunnar Bärlund och frun Eva när paret besöker Finland 1965:

GeeBee hemma i Vallgård

24:48

”Guni” representerade idrottsvärldens mest romantiserade hjältemyt – tungviktsklassen i boxning. Och han var finländare.

Varje medborgare kunde känna stolthet över att man från lilla fattiga Finland kunde stå upp mot världens största kämpar och till och med besegra vem som helst av kött och blod.

Åren 1937–1939 sålde Fazer med enorm framgång GeeBee-choklad. Plattan, som skulle förse köparen med kraft, hade alltid ett foto på Bärlund med i förpackningen. Allt som allt fanns det 20 olika fotografier att få med sin choklad – varje äkta GeeBee-fan måste såklart samla hela serien.

Inte att undra på att då telegrammen om Gunnar Bärlunds segrar på andra sidan Atlanten nådde nyhetsredaktionerna i Finland följande morgon – flera timmar efter att domaren höjt GeeBees hand i ringen – så spelade Rundradion Björneborgarnas marsch.

”Ej rygga för en faras hot, ej svika, böjas och förtryckas…”

När ”Guni” den 4 mars 1938 för första gången klev upp i ringen i Madison Square Garden på 8th Avenue i centrala Manhattan i New York, så hade han verkligen kommit en lång väg från Helsingfors arbetarkvarter på Sammattivägen i Vallgård.

Mammas och mommos pojke

Drygt 27 år tidigare, måndagen 9 januari 1911, såg pojkbarnet som skulle få namnet Richard Gunnar Bärlund dagens ljus. Han växte upp med mamma Ingrid och mormor Ida i ett anspråkslöst men tryggt och kärleksfullt hem som bestod av ett rum och kök.

Ingrid Bärlund hade själv valt att inte gifta sig eller leva ihop med barnets pappa Gunnar Nyman. Hon tog hand om ”Guni” som ensamförsörjande arbetande mamma – med sin egen mamma som ovärderlig hjälp.

Som så ofta så blev mormoderns och barnbarnets förhållande mycket starkt och viktigt.

Gunnar Bärlund står staty i hemmaknutarna i Vallgård i Helsingfors.

Ida var även den som senare uppmuntrade Gunnar att satsa på boxningen för fullt. Det var ett ovärderligt stöd då mamma Ingrid först inte alls tyckte om när Gunnar i de tidiga tonåren bets av boxningsflugan.

Hemspråket och senare skolspråket var svenska, och även bästa vännen Tage Lindman var svenskspråkig. När ”Guni” var gammal nog att börja leka med andra barn på Sammattivägen lärde han sig ändå finska och blev helt tvåspråkig. I praktiken talade barnen på gatorna i Vallgård en mustig blandning av finska, svenska och ryska.

För klen för idrott

Gunnar växte i längd med god fart redan som pojke – han skulle bli 187 centimeter lång – men var fysiskt så klen att han i skolan till att börja med befriades från all gymnastik och idrott.

Som många pojkar så ville unga herr Bärlund vara stark och atletisk och led av att anses vek. Han började prenumerera på den svenska boxningstidningen Swing och körde igång med att på egen hand träna enligt tidningens råd. Snart fixade ”Guni” en sandsäck till hemhusets källare och efter det fanns det ingen återvändo.

Hösten 1925 anslöt sig 14-åriga Gunnar till den stora och mäktiga AIF-föreningen Jyry där boxning hade en viktig roll. Följande sommar inledde han sin tävlingskarriär. I sin första match blev killen, som hela nationen senare kort och gott kallade för GeeBee, knockad av Sulo Pohjola – i första ronden.

GeeBee föds i AIF:s tidning

Det tog nio år för Gunnar Bärlund att förvandlas från en gänglig 15-årig mellanviktare till Europamästare i tungvikt. Sedan var han färdig att ta sig an en karriär som proffs i de stora grabbarnas klass.

I amatörringarna blev Guni, efter en något trevande start, ordentligt varm i kläderna under sitt andra år som aktiv. 16 år gammal blev han AIF:s förbundsmästare i mellanvikt och från det ögonblicket framåt gick karriären för det mesta som på räls.

Gunnar Bärlund möter svensken Bertil Molander i Helsingfors 1931.

Namnet GeeBee föddes när ”Guni” som 17-åring 1928 deltog i den lokala arbetarorganisationens tävlingar i Zürich och vann över sin motståndare i överlägsen stil. I AIF-tidningens tävlingsrapport den 22 mars kallas han för första gången för GeeBee – och det lätta smeknamnet fastnar på tungan direkt.

Politiken spelade en stor roll i idrotten under 1920- och 30-talen. Gunnar var själv politiskt oengagerad, men att gå med i AIF-föreningen Jyry var närmast en självklarhet för den ensamförsörjande arbetarklassmammans son.

Dessutom fanns och verkade Jyry på samma sida om Långa bron som ”Gunis” hem. Klassresa var inte ett speciellt känt begrepp på den tiden.

Korsar Finlands längsta bro

GeeBees svala intresse för partipolitik underlättade säkert hans beslut att korsa landets ideologiskt sett längsta bro på hösten 1930 och ansluta sig till Kronohagens Idrottsförening (KIF).

Att byta klubb och förbund skedde ändå ursprungligen inte på ”Gunis” eget initiativ. Han blev helt enkelt utan förening då statsmakten efter ett par års stridigheter och tudelning inom AIF avvecklade den delen av AIF dit Jyry hörde.

Största delen av idrottarna som nu blivit utan förening var missnöjda med AIF:s interna dragkamp och anslöt sig till föreningar som tillhörde riksidrottsförbundet SVUL. Bitterheten mellan AIF och SVUL minskade inte precis i och med den ”fanflykten”.

När ”Guni” i oktober 1930 gjorde sin premiär i KIF-skjortan så hade han redan stigit till sin slutliga tävlingsklass tungvikten. Knappt två ronder behövdes innan Wulf Gourewitsch från Viborg skulle kasta in handduken.

Gunnar Bärlund hade oflyt i OS-ringen i Los Angeles 1932 och amatörhöjdpunkten kom istället två år senare.

Redan 1931 ansågs GeeBee vara Nordens bästa tungviktare och de första proffsryktena började cirkulera i Sverige under hösten 1931. Förhoppningarna var därmed höga när den då 21 år gamla Gunnar Bärlund steg ombord på skeppet Drottningholm i Göteborg för att korsa Atlanten och delta i OS 1932.

Väl i Los Angeles mötte GeeBee i första omgången den kommande guldmedaljören, Argentinas Alberto Lovell. De stora drömmarna gick i kras direkt.

I och med att endast sex boxare ställde upp i tungviktsklassen var det extra bittert att möta den bästa genast. Drygt fem år senare tog ”Guni” – nu utan skjorta – revansch på Lovell.

EM-titel blev kulmen på amatörkarriären

Ännu var det ändå inte dags för en proffskarriär – Gunnar hade på grund av tillfälligheter till exempel aldrig vunnit FM-guld. Sitt första och enda finländska mästerskap bärgade han 1933 och då följande OS fanns på tok för långt borta i framtiden och VM föddes först 1974, så fanns det bara ett amatörmål kvar: EM 1934.

Finlands urfattiga boxningsförbund hade endast råd att skicka en boxare till EM i Budapest i april 1934. Som tur var beslöt sig i alla fall förbundet för att finansiera landets bästa boxares EM-resa.

Det lönade sig: GeeBee vann i överlägsen stil sina tre matcher och korades till Europamästare.

Nu var det dags för en proffskarriär som skulle räcka i 13 år och innehålla 85 matcher, 55 segrar, 29 förluster och en oavgjord match. 66 av matcherna gick GeeBee i USA – två av dem i Madison Square Garden.

Världens tredje bästa tungviktare

I maj 1938 när Bärlund klev av tåget i Helsingfors för att välkomnas av tusentals entusiastiska landsmän var han bara en knapp tredjedel in i sin proffskarriär.

Han hade lämnat Finland åtta månader tidigare och radat upp sex raka segrar i USA – i hela fyra av dem hade han knockat sin motståndare. Speciellt segern i Madison Square Garden den 4 mars över jätten Buddy Baer gjorde GeeBee glödhet.

Som ett resultat rankade boxningsbibeln The Ring ”Guni” som världens tredje bästa tungviktare. Vidare beslöt man att sätta kämpen från lilla Finland på The Rings pärm några månader senare.

Gunnar Bärlund och löparen Ville Ritola, som båda bodde i USA efter sina karriärer, intervjuas 1954 (på finska):

Ritolan ja Bärlundin haastattelut

17:52

I sådana här stämningar var det såklart omöjligt att veta att GeeBee redan sett sin största stund. Utförsbacken var inte brant, men den skulle börja redan från nästa match.

Ett ögonbryn från att få utmana Joe Louis om VM-titeln

Dörrarna till Madison Square Garden öppnades för andra gången för Vallgårdskillen ännu under samma år. Den 3 oktober 1938 mötte GeeBee en av de tio högst rankade tungviktarna på The Rings lista: Lou Nova från Kalifornien.

GeeBee fanns i det här skedet redan helt konkret inplanerad i en match mot mästaren Joe Louis i New York hösten 1939.

Såklart hade de som förhandlade om matcher även alternativa planer. Säkert är ändå det att en sjunde rak seger – och den i Madison Square Garden mot en annan het utmanare – hade gjort GeeBee ytterst svår att förbise.

Men ”Gunis” akilleshäl under hela hans proffskarriär, känsliga ögonbryn, förstörde kvällen, matchen – och med det chanserna att ta det sista steget.

Sista framträdandet på den legendariska arenan

Lou Nova var den som under matchen tog närkontakt med kanvasen efter GeeBees vassa högerkrok. Ändå var det ”Blodapelsinen från Kalifornien” som i slutet av kvällen stod som vinnare. Och som senare fick sin chans mot Joe Louis.

Nova skallade ”Guni” i tredje ronden och förvandlade hans känsliga ögonbryn till en blödande köttmassa. I den sjunde ronden avbröt ringdomaren matchen då han märkte att GeeBee hade svårt att se för allt blod som rann över ögonen.

Teknisk knockout står det på protokollet för matchen, som skulle visa sig vara GeeBees ödesfajt.

Trots att Bärlund ännu boxades i nio år och som bäst steg till nummer åtta på The Rings ranking, så återvände han aldrig till Madison Square Garden. Han fick heller aldrig mera möta en boxare från utmanarlistan.

Sina sista matcher gick GeeBee år 1947, här bilder från en av de sista mot fransmannen Denis Juliani i Helsingfors. Gunnar Bärlund bodde kvar i USA och New Jersey med sin svenska fru Eva efter karriären. Han dog i USA sommaren 1982 vid en ålder av 71 år.

Gunnar "GeeBee" Bärlunds matcher i Madison Square Garden kommer in på placering 82 i Yle Sportens ranking över Finlands hundra största idrottsögonblick. Se hela listan här!

Finländska idrottsögonblick: Matti Nykänen, Marja-Liisa Hämäläinen, Tommi Mäkinen, Tiina Lillak, hockeylejonen och Jari Litmanen.

Ranking: Finlands 100 största idrottsögonblick genom tiderna

Guld och bejublade segrar, svidande förluster och skandaler.

Källor: Eva Bärlund, Maija Hollmen-Bärlund & Atle Salokangas: Rakas GeeBee, Ilmo Lounasheimo: Kehän sankarit, Kilpakenttien Sankarit 1 (Kustannusosakeyhtiö Tammi), Arto Teronen & Jouko Vuolle: Kiveen hakatut (Yle Arenan).

Finlands 100 största idrottsögonblick

Taggar:

Diskussion om artikeln

Yle Sportens redaktion finns fysiskt i Böle i Helsingfors (Radiogatan 5). Redaktionen är väl representerad även i Åbo och Österbotten.
Skicka e-post - Alla kontaktuppgifter
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle