Bokrecension: Om att våga ta ansvar för sitt liv

I 25 år har Erika gjort allt man kan önska sig – hon har avlagt en examen i juridik med fina betyg, hon har fått ett toppjobb på en ansedd advokatfirma och hon är förlovad med mesta svärfarsdrömmen.

Problemet är bara att Erika alltid gjort just det som en viss man önskat sig, nämligen hennes pappa. En pappa som aldrig är nöjd utan ständigt förväntar sig snabbare, högre och starkare insatser.

Det ultimata tecknet på att den fasad till liv som Erika kämpat så hårt för att bygga upp håller på att rasa samman är ett missfall.

Efter missfallet faller fjällen från Erikas ögon och hon inser att hon inte kan gifta sig med sin trolovade, hon får framtidsångest av att gå på lägenhetsvisningar och hon börjar tveka på att en kärriär som toppjurist är meningen med livet.

För att klara tankarna och reda ut vad hon vill göra med resten av sitt liv reser Erika till Ecuador för att gå på språkkurs i spanska och för att resa runt i landet i några månader.

Tiden efter separationen från fästmannen Tom har varit fylld av alltför många drinkar och tillfälligt plåstersex i ett slags smådesperat och ångestfyllt försök att täppa till tomheten.

Förhoppningen är att det fysiska avståndet till familj och vänner ska få Erika att fatta avgörande beslut om framtiden.

Att ta livet i egna händer

Frågan är om Erika lyckas fly sin ångest när hon bordar planet till Ecuador eller följer ångesten med som fripassagerare?

Miljöombytet visar sig vara både till nytta och nöje.

I Quito lär Erika känna ett antal människor som kommer att bli viktiga vägledare under hennes vistelse i landet.

Den praktiskt lagda Ingrid från Norge med fötterna på jorden och den franska bartendern Jacques med svällande biceps och genomborrande blick blir Erikas stöd och livlina i stunder av vilsenhet och ensamhet.

Ingrid och Jacques är två ensamvargar som också de råkar befinna sig på tillfälligt besök i Ecuador. På samma sätt som Erika befinner de sig på drift i tillvaron, men istället för att känna ett trängande (eller påtvingat) behov av att planera morgondagen tar de dagen som den kommer – ingen stress eller ångest fäster vid dem.

Deras avslappnade inställning till livet får Erika att släppa på prestationskraven och kontrollbehoven och att lita på att livet bär, en dag i taget.

Under resans gång växer Erika i såväl självförtroende som i självinsikt, och så småningom vågar hon ta avstånd från faderns dröm om det utstakade rätlinjiga livet med ”utbildning, jobb, giftermål, barn och ett stort bostadslån” och ta ansvar för sitt eget liv - vare sig det bär eller brister.

Medryckande berättelse

Till uppbyggnaden är Vad heter ångest på spanska? en klassisk bildningsroman som genremässigt gränsar till chick lit- och underhållningsromanen.

Michaela von Kügelgen skriver flyhänt och medryckande och det är med nöje man tar rygg på Erika under hennes eskapader, klavertramp och förlustelser på sin färd härs och tvärs genom landet med ”tusentals nyanser av grönt” - från huvudstaden Quito i norr till surfparadiset Montañita vid sydkusten och Galápagosöarna ute i Stilla havet.

Beskrivningen av de olika miljöerna är färgstark och fängslande, och man kan nästan känna doften från gatuköken och flottet från friterade empanadas leta sig ner längs hakan, eller kanske det bara är snålvattnet som rinner …

I en intervju för Hufvudstadsbladet med rubriken ”Vådan av att vara vuxen” (09.08.2017) säger Michaela von Kügelgen själv att hon ser läsare i åldern 16-25 som den primära målgruppen för romanen, eftersom ”pressen och paniken urartar som mest“ just i den åldern.

Jag är benägen om att hålla med om att Vad heter ångest på spanska? antagligen i första hand kommer att tilltala en något yngre läsare som kanhända befinner sig vid ett eller annat vägskäl och som med lätthet kan identifiera sig med Erikas vånda inför att fatta svåra beslut.

Michaela von Kügelgen är en frisk fläkt i den finlandssvenska litteraturen, och jag är säker på att hon hittat en egen nisch för fortsatt författarskap.