Bokrecension: Svenskfinland går en skrivande framtid till mötes

Antologin Människohundarna – 12 röster från kursen Litterärt skapande är ett bevis på att litteraturen i Svenskfinland lever och frodas, men Svenska Yles recensent Ylva Larsdotter önskar att den experimentella, udda och genreöverskridande litteraturen också skulle lyftas fram.

Skrivarkurser och författarutbildningar blir allt populärare i Svenskfinland. Senare i höst drar författarna Mia Frank och Monika Fagerholms igång nya Författarskola inom ramen för Västra Nylands Folkhögskola. I Vörå är det författaren Ann-Luise Bertell. Skrivarakademin vid Norrvalla – också den ny för i år. Lägg där till olika kortkurser på Medborgarinstitut och Arbisar.

Söktrycket är stort. Allt fler vill utvecklas professionellt som författare och skribenter, berätta sin historia, vara en del av ett kreativt sammanhang och ta del av andras texter och litterära världar. För myten om det ensamma geniet som skriver odödlig prosa på sin kammare är just en myt.

Det är i mötet med andra läsare och skrivande personer som det egna manuset glimmar till, lyfter och blir en helhet. Det här bådar gott för det litterära klimatet, svenska språket och litteraturen på svenska i Finland.

En utbildning som har många år på nacken är den tvååriga utbildningen i författarskap Litterärt skapande i regi av Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi och Yrkeshögskolan Novia. Sedan starten 2001 har den blivit allt mer eftertraktad och i årskullen 2016-2017 antogs 12 elever av 69 sökande.

En brokig samling röster och perspektiv

Nu utkommer antologin ”Människohundar – 12 röster” med texter skrivna av deltagarna. Gruppens gemensamma förord berättar – befriande kaxigt – att ”så här skriver Svenskfinland just nu. Det här är riktningen. Håll ögonen på oss.”

Samlingen förenar teman som våldtäkt, föräldraskap, psykiskt illamående, förälskelse, vänskap, förtröstan, död, passion. Den genomgående genren är den rakt berättade kortnovellen i olika varianter och kvalitéer. Vissa bidrag är mer genomarbetande än andra, några känns avklippta mitt i – men det är så det ska vara i en antologi från en författarskola.

Det jag saknar är däremot det udda, fula, avvikande, som inte är tillrättalagt och ”i tiden och för förlagen” så att säga. Jag saknar texter som berättar om världen genom att bryta mot konventionerna och genom att vägra inordna sig i en genre så att säga. Texter omöjliga att definiera. För var hittar jag nyskrivna sådana texter i pappersbokform om de inte finns i en antologi från Svenskfinlands mest anrika författarskola?

Homoerotik, vänskap, våldtäkt

Därmed inte sagt att det finns verkliga träffsäkra och begåvade guldkorn som tar tag i mig, och starkt lever vidare efter att sista punkten är satt. Bland de texterna kan nämnas inledningstexten ”Mörkerkörning” skriven av Marika Aminoff-Sundell som bygger upp en krypande obehaglig känsla om hot om våld, som för tankarna till den nordiska litteraturens skräckmästare John Ajvide Lindqvist.

Terhi Paukkus ”Drottningen av näckrosdammen” beskriver subtilt och brådstörtade om en våldtäkt och unga kvinnors utsatthet i en småstad. Kvinnorna i texten är objekt för det manliga begäret och tempot drivet. Ja så här kan det se ut på en liten ort bland brunstiga unga män och en bitter mamma som tiger still. Varför skulle man försköna realiteter?

Martin Högstrand skriver känsligt i ”Henry” om unga mäns vänskap som balanserar på gränsen till erotiskt uppvaknande. Dessa tre bidrag lämnar djupt intryck hos mig.

Anne Hietanens bidrag ”Lotta” fångar skickligt och ärligt känslan av att ha fastnat i småstaden, minnets nyckfullhet och vänskap som gått förlorad. Oändligt sorgligt och smärtsamt. Hon skyggar inte för det som bränner. Här hoppas jag hon fortsätter sitt berättande och låter fortsättningen och helheten komma.

Antologins titel är också hämtad härifrån. Människohundarna är två helt unga flickor -på gränsen mellan natur och djur, på gränsen till vuxenhet, som bajsar i en sandlåda. Två unga flickor som då pekade finger åt hela välden men möts senare och har stelnat till vuxna mitt i livet. Kanske är de numera två drillade tyglade människohundar som går vackert i koppel?

Vikten av att ges ut på etablerat förlag

Tematiskt sett följer flera av texterna en röd tråd: barndom, vänskap, uppväxt verkar vara teman som avhandlats under kursens gång Här finns både egna tonfall och stil bland skribenterna och jag är helt övertygad om att vi kommer får läsa mer av flera av dem i framtiden.

Det är betydelsefullt – en kulturgärning av Förlaget M vågar jag påstå - att den här antologin kommer ut på ett etablerat förlag. Det ger självkänsla och ett sammanhang. Det första man publicerar är viktigt – och därför extra älskat.

Här får vi se det färdiga resultatet av en process som pågått minst två år och som förhoppningsvis aldrig tar slut hos författarna. Att skriva, att leva skrivande, att besöka sin fiktiva värld är ingen enkel sak. Det kräver hårt arbete och möda, men också känslighet och fokus. Det kräver sittfläsk och sammanhang. Att bli läst och tagen på allvar i sitt skrivande är guld värd.

Så här skriver Svenskfinland just nu. Det här är riktningen. Håll ögonen på oss.

Det talas om svenska språkets tynande tillvaro i Finland och visserligen stämmer det på ett strukturellt plan men då det kommer till skönlitteratur är jag mer än hoppfull. Det här är framtidens kommande författare.

Däremot önskar jag att det skulle finnas fler rum för det experimentella och annorlunda, mångspråk och genreöverskridningar, det som stör och förstör – också inom ramen för författarutbildningar i Svenskfinland. Det vilda och otämjda – författare som människohundar. Jag hoppas dessutom att alla de som ens när en liten dröm om att gå en skrivkurs tar tillfället i akt och skriver ned sin värld och också läser andras.