Filmrecension: Logan Lucky – Daniel Craig & Elvis barnbarn i countryversion av Ocean´s eleven

Det finns de som hävdar att Steven Soderbergh kan leverera den här typen av filmer i sömnen. Det må vara sant - men hur många lyckas lika bra med att skapa lättsamt underhållande filmer som faktiskt underhåller?

Vi inleder på en dammig bakgård på en liten ort i North Carolina. Pappa Jimmy (Channing Tatum) mekar med bilen och dottern Sadie (Farrah Mackenzie) sitter på verandaräcket och dinglar med benen.

Han är stor och trygg, hon liten och pigg och det går inte att ta miste på innerligheten mellan dem. Känslan av varm gemenskap förstärks ytterligare av John Denvers ljuva stämma som strömmar ur bilstereon.

Stormen nalkas

Inledningen är lugn, men säg den harmoni som varar för evigt? Först får Jimmy sparken från jobbet som gruvarbetare och sedan meddelar ex-hustrun Bobbie (Katie Holmes) att hon ämnar flytta till en annan delstat med sin nya familj – och ta Sadie med sig.

Vad göra när ekonomin körs i sank och ingen hjälp står att få från de närmaste? Brorsan Clyde (Adam Driver) hankar sig fram som bartender på den lokala syltan och syrran Mellie (Riley Keough) sliter på en liten skönhetssalong.

Men Jimmy är sällan rådlös och snart växer planerna på en stöt fram, en stor stöt som förutsätter lite hjälp av bröderna Bang – ett gäng som är vana att sikta högt och hålla låg profil. Eller nåja – äldsta brodern Joe (Daniel Craig) har kanske lite problem med det sistnämna.

För att uttrycka det milt.

Charm istället för cynism

Det står från första början klart att Logan Lucky – i likhet med många andra av Soderberghs filmer – står och faller med sina rollkaraktärer och de skådespelare som gestaltar dem. Vilket i det här fallet innebär att helheten står med bootsen stadigt förankrade i sanden – bredbent och med kepsen djupt nerdragen över ögonen.

Duken formligen dryper av överdrivna klichébilder – från typiska hillbilly-klantar till lokala skönhetsdrottningar med bred accent och en överdos ögonskugga. Alla invävda i den version av ”the American way” som utgörs av en hårt arbetande arbetarklass som lyssnar på country, värnar om familjen och tror att man är sin egen lyckas smed.

Men klichéerna till trots finns det något avväpnande i Soderberghs sätt att närma sig dessa. Kritiken lyser hela tiden igenom, men samtidigt saknas den cynism som så lätt hade kunnat bli en bärande kraft. Soderbergh ser inte ner på sina gestalter – han tycker om dem.

Karismatiska karaktärer

Channing Tatum är från första stund ett med sin rollkaraktär – den forne fotbollsstjärnan som efter en skada förpassats till ett liv i marginalen. Han är the all american kid – helylle och beredd att jobba hårt så länge någon tror på honom.

Och när ingen längre gör det är det fritt fram att bli en slags modern Robin Hood. Med stetson snarare än trikåer.

Det är måhända inte helt lätt att köpa bilden av Adam Driver som Tatums bror – men det är av underordnad betydelse eftersom Driver har den typ av karisma som gör att man gärna ser honom i vilka roller som helst. Och det gäller i högsta grad hans tolkning av den enarmade bartendern Clyde - sympatisk och lagom udda.

Och så har vi Daniel Craigs Joe Bang. En vresig, blonderad Craig som med överdriven accent får vara allt det han inte får som James Bond. Det vill säga alldeles för mycket av allting.

Underbar lekfullhet

Den som förväntar sig en slipad brottshistoria med fokus på spänning gör bäst i att satsa på något annat – men som glad popcornunderhållning en fredagskväll gör Logan Lucky en faktiskt smålycklig.

För att den saknar den typ av blaserad snärtighet och brutalt våld som filmer i stil med The Hitman´s Bodyguard leker med.

För att den lyckas vara sexig och cool utan att spela med vare sig nakenhet eller hård jargong.

För att den behåller sin lekfullhet. Hela vägen.

Roliga referenser

Vid sidan av stilig lekfullhet roar Soderbergh även med diverse hänvisningar till andra populärkulturella fenomen - vissa tydligare än andra. Från Ocean´s eleven till vansinniga skönhetstävligar för barn med Honey boo boo som känt exempel.

När det gäller leken med det allmänt kända är det också lite roligt att han valt att ha med en hel räcka andra generationens kändisar.

Jack Quaid är Meg Ryans och Dennis Quaids son, Brendan Gleeson är pappa till Brian Gleeson och Riley Keoghs föräldrar heter Lisa-Marie Presley och Danny Keogh - vilket gör henne till Elvis barnbarn.

Och på tal om musikaliska kopplingar är det intressant att märka att John Denvers musik nu för tredje gången på ett halvår dyker upp på film. Tjugo år efter sin död verkar hans Country Roads, take me home, to the place I belong... leva vidare som en symbol för frågan om var vi egentligen hör hemma.