Bokrecension: Själö hospital som en kvinnornas miniatyrvärld

I Johanna Holmströms roman Själarnas ö får vi inblick i den slutna värld som mentalsjukhus utgör. Det är en svunnen värld hon beskriver.

Numera tas patienter varken emot eller hålls kvar för att de inte har någon annanstans att ta vägen. Inte heller söker sig fattiga människor till vård för att få uppehälle.

Nej, något sådant har samhället inte råd med idag.

Själarnas ö är en vacker och välskriven roman med stor empati för huvudpersonerna. Vi får följa en del av dem under en lång tid, så lång att vi får veta både vad som fört dem till sjukhuset och vad det blir av dem.

Ett helvete eller en fristad?

Det hospital Holmström valt att beskriva är Själö i Åbolands skärgård, en fantasieggande ö som varit vårdplats för både spetälskesjuka och mentalsjuka sedan 1600-talet.

Den fångade Johanna Holmströms intresse via Jutta Ahlbeck-Rehns avhandling Diagnostisering och disciplinering: medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889-1944. Under den tiden tog Själö endast emot kvinnor som patienter.

Kollar man upp Själö på nätet får man veta följande: ”Själös historia som sjukhusö börjar år 1619 då kung Gustav II Adolf ger order om att grunda ett hospital för spetälskepatienter i Åbo skärgård.

Själö valdes eftersom ön befinner sig i närheten av den livligt trafikerade farleden Åbo-Stockholm och för att man kände till att det fanns skyddade ankarplatser i dess vikar. På ön fanns dessutom en sandås som lämpade sig som begravningsplats.”

Det var nämligen inte många som skrevs ut, utan de som hamnade på Själö brukade vanligtvis stanna där livet ut. 1962 stängdes sjukhuset slutligen, efter att knappt några nya patienter tagits in efter krigsslutet.

Psykiatrins mörka historia

Romanen börjar med några ord om den franska läkaren Pierre Pomme som under 1750-talet undersöker ihållande kallbads effekter på hysterikor.

Resultatet han får, efter att ha hållit en kvinna i kalla bad dagligen i tio månader, är att baden botar patienten från hysteri men tyvärr tar livet av henne. Hon löses upp inifrån och huden lossnar.

Det här anger en hotfull ton som kunde tänkas leda vidare till en berättelse om psykiatrins våldsamma och plågsamma metoder.

En ö för de vingklippta

Men det är inte den berättelsen Holmström ger sig ut för att berätta.

Hon skildrar visserligen manliga läkares godtyckliga och nonchalanta inställning till kvinnor ur de lägre samhällsklasserna och hur dårhusen gärna gick rasbiologins ärenden.

De kvinnor som ansågs bära dåliga gener kunde friges endast om de genomgick sterilisering.

Men det är inte det centrala budskapet i Själarnas ö. Holmström lyfter hellre fram den kvinnogemenskap som utvecklades i isoleringen och hur ön var ett ställe som erbjöd vila och skydd för dem som inte hittade sin plats i samhället utanför, eller som annars skulle ha hamnat på tukthus för sina synders skull.

Synder som de kanske begått i yttersta förtvivlan eller i ungdomligt övermod.

Babbel och gråt

Ett hospital för de sinnessvaga i början av 1900-talet, innan lugnande psykofarmaka, var inte en tyst plats. Många av patienterna plågades av sina demoner och grät eller skrek ut sin förtvivlan.

Eller som en av patienterna, Elli, konstaterar: ”Det är som att vara nedbäddad i en mardröm.”

Historien börjar med den vackra Kristina som i utmattning och förtvivlan dränker sina barn i Aura å en mörk kväll i slutet av 1800-talet.

Hennes familj har vänt henne ryggen och den man som hon som ogift sammanbott med, har varit tvungen att bege sig ut på sjön för att skaffa levebröd. Ensam ska hon försörja sina barn och ta hand om dem när hennes familj har vänt henne ryggen.

När brottet uppdagas sänds hon ”för att vila” till Själö hospital, Finlands första mentalsjukhus, istället för att skickas till tukthus.

Institutionens förkrossande makt

Johanna Holmström skildrar genom Kristinas öde hur decennier av anstaltvård far fram med människor. Hur omgivningens uppfattning formar en.

Decennier senare ser vi henne med den unga Ellis ögon; en tigande, hoptorkad gammal kvinna helt inne i sin egen värld. Elli vet inget annat om Kristina än att hon mördat sitt barn eftersom Kristina inte själv kan förmedla sin personlighet eller sin historia.

Ett tomt skal till människa

Hon blir en spökhistoria att skrämma de andra patienterna med. Vi bär varandras berättelser, och om vi inte kan kommunicera så finns det med tiden ingen som vet vem vi är, även om vi sitter i samma dagsal år efter år.

Elli i sin tur har kommit till Själö som sjuttonåring med diagnosen grav psykopati, dementia praecox, (idag skulle väl diagnosen vara schizofreni) mytomani och nymfomani (en term inpyrd av samtidens moraluppfattning).

Hon är den besvärliga patienten som småningom fogar sig och eftersom hennes familj kommer på andra tankar gällande hennes intagning blir hon frigiven på villkor att hon går med på att steriliseras.

Holmströms beskrivning av Ellis egen upplevelse av vad som egentligen felas henne är att hon är ett barn som aldrig fått tillräckligt med kärlek.

Den som har nyckel är frisk

Även vårdarna upplevde samma isolering som de intagna på Själö. De kunde visserligen lämna ön ibland. Men i arbetet var umgänget begränsat. En av vårdarna, Sigrid, stannar på Själö i decennier.

Hon trivs med det handfasta och rutinartade arbetet. När hon under fortsättningskriget råkar ut för en tragedi är det nära att hon inte tar sig ut ur sin depression. Men rutinernas och arbetskamraternas hjälp är stor.

Vårdarna i Själarnas ö är alla utrustade med en moralisk kompass som nästan aldrig fladdrar, trots trilskande patienter, avföring och matvägran.

En ljus version

Jag tycker väldigt bra om Själarnas ö. Holmströms språk är poetiskt med en ålderdomlig, klang. Jag har själv jobbat på mentalsjukhus så jag vet att den här berättelsen hade kunnat berättas på ett helt annat sätt, som också hade varit sant.

Här finns varken de av nikotinglöden sönderbrända fingrarna eller det maktspel och det förakt som kan frodas i isolerade institutioner. Också den brist på förnödenheter som måste ha förekommit nämns bara i korthet.

Det är en något romantiserad bild av ett kvinnokollektiv som Holmström målar upp. Men det fungerar. Holmström har byggt sina karaktärer med omsorg och respekt.

Många av patienterna på Själö hamnade där för att de inte klarade av samhällets konventioner och krav.

Ett mentalsjukhus speglar sin tidsanda. Gränsen mellan frisk och sjuk är en frontlinje som böljar av och an. Men den gränsen kan överbryggas med empati. Bara den som bemöts humant kan bli friskare, är en central tanke i romanen.

Männens makt

Medan de kvinnliga vårdarna i Själarnas ö står för moderlig, bestämd omvårdnad är den besökande läkaren betydligt mer fången av sina ideologier. Hans vård går mest ut på att via fysiologiska mätningar och observationer fastställa en rasmässig orsak till sjukdomen. Målet är inte att få patienten frisk, bara att vårda.

När en av patienterna av vårdarna uppfattas som frisk avfärdar han det med orden: ”Tio år är alldeles för lång tid. Det är bättre för henne här. Det är här hon hör hemma.”

Så även ett isolerat kvinnokollektiv som Själö tvingas underkasta sig männens makt. Det finns ingen ö som är tillräckligt avlägsen för att helt upphäva samhällets patriarkala fördömande.

Det är den underliggande berättelsen i Själarnas ö.