Fjädern – en skräckhistoria för radio?

Det var meningen att Fjädern skulle bli en skräckhistoria för radio.

Utgångspunkten var berättelsen om mr Fox, en engelsk variant av legenden om Blåskägg.

Jag såg det här temat som ett arketypiskt exempel på det som är mest skrämmande i den gotisk-romantiska genren: icke blod och lemlästningar, icke gastar och dödingar, utan förvandlingens ögonblick.

Det ögonblick då vår trygghet övergår i sin motsats, då Rödluvan plötsligt upptäcker att farmor har väldigt stora tänder - alltså då vi inser att det välbekanta döljer det obekanta, att den vi litar på inte är att lita på, att världen varken är förutsebar eller trygg.

Jag hade fel, förstås.

Det fascinerande med mr Fox är just att han ända från början förefaller farlig. För Blåskäggs hemlighet bakom dörren till det låsta rummet är ju egentligen inte mera fasansfull än vi förväntar oss och hoppas på.

Och den insikten förändrade pjäsen. I och med att Blåskägg är mera öppet och uppenbart farlig så blir han faktiskt mindre skrämmande. Hans oskuldsfulla sista hustru är den som mera borde förfära oss.

Så det här blev kanske ingen skräckhistoria. Det blev en pjäs om det undermedvetna, misstänker jag, om en del mörka skrymslen i vår själ.

Erik Ohls