Peppningen, taktiken och fajten – Karin Storbacka: Sverigekampen väldigt speciell

Det går inte att jämföra med nånting annat, säger Karin Storbacka om friidrottslandskampen mellan Finland och Sverige. Den mångfaldiga landskampsvinnaren menar att sammanhållningen blivit allt starkare och viktigare.

Finländska och svenska friidrottare pratar ofta om att den klassiska landskampen länderna emellan har en alldeles egen plats i deras hjärtan.

De intygar att atmosfären både på och utanför planen är något extra som inte går att finna i andra tävlingar, att höstkantens sammandrabbning för många är något av en höjdpunkt på säsongen.

Men stämmer det verkligen? Kan en landskamp mellan två länder – ett unikum i dagens friidrottsvärld med anor från 1925 – faktiskt attrahera dagens idrottare?

Absolut, svarar Karin Storbacka.

– Det stämmer nog, för det går inte riktigt att jämföra med nånting annat. Oberoende av om man är idrottare eller inte är det en väldigt, väldigt speciell tävling. Kanske just för att det är två lag som står mot varandra och det fajtas jättemycket och är alltid lika spännande.

Peppar varandra före, under och efter

Enligt Storbacka förändras friidrottens karaktär i samband med en landskamp. En utpräglad individuell idrott förvandlas till ett lagspel, där alla hjälper och bryr sig om varandra.

– Man har taktikpalaver med lagkompisarna innan och gör allt tillsammans. Man springer egentligen inte sitt eget lopp, utan försöker få så mycket som möjligt ut av laget. Man peppar varandra både före, under och efter tävling. Vi har roligt tillsammans, säger medeldistanslöparen.

– Sen är det också något alldeles speciellt med publiken. Det är kanske enklare att följa med och alla hejar jättehögt, så det är en helt annorlunda upplevelse jämfört med annat jag varit med om.

Orolig för svag finska

Storbacka upplever att det blivit större betoning på sammanhållning under senare år, att idrottarna blivit mer avslappnade i samvaron.

Trygghetskänslan kan i och för sig också bero på rutin. När Storbacka gjorde landslagsdebut i ungdomskampen som 17-åring 2004 kände hon få lagmedlemmar och kunde knappt prata finska.

– Jag var orolig eftersom min finska var supersvag, men jag minns att det var en positiv överraskning att alla finskspråkiga försökte prata svenska. Så jag har alltid känt mig väldigt välkommen.

– Sen tror jag att de flesta njuter av att följa med andra grenar. Det hinner man inte med annars under sommaren, inte vet jag alls hur det gått i någon kast- eller hoppgren, då du är så koncentrerad på ditt eget. Men här är det annorlunda och det är kanske det som skapar en bättre stämning.

Visste inte om hon når mållinjen

Storbacka har hört till de främsta blåvita poängplockarna under det senaste decenniet. Sedan debuten 2008 har hon deltagit i fjorton lopp och endast tre gånger placerat sig utanför topp-2.

På tolv individuella starter från 400 meter upp till 1500 meter har det blivit fyra segrar och fem andraplatser. Nu sätter hälsoproblem stopp för en avslutning på elitsatsningen i Sverigekampen – men minnena finns kvar.

Den 22-faldiga finländska mästaren lyfter framför allt fram 800-meterssegrarna i Göteborg 2009 och Helsingfors 2011, där tätstriden var vidöppen in i det sista.

– Jag brukar normalt kunna lita på min spurt, men i de här loppen hade farten varit så hård så länge att jag med 250 meter kvar tänkt att ”jag springer ju redan allt jag kan, kommer jag ens att komma i mål?”

– Men på något vis har man hittat krafterna – och det gör nog mycket att det varit just i Sverigekampen. Man vill så jättegärna vinna.

Yle sänder landskampen direkt på lördag och söndag. Sändningstider, tidtabell och utgångsläge hittas här. Mera med Karin Storbacka blir det i Sportmagasinet i Yle Fem på onsdag.