Sandra Eriksson har fått perspektiv på livet och insett att idrotten faktiskt inte är allt

Jobba, jobba, jobba. Där Sandra Erikssons recept för nästa friidrottssäsong, som hon undantagsvis – och förhoppningsvis – får inleda utan tyngande hälsoproblem. Jag har haft ganska djupa motivationsdippar, medger hon.

Det blev endast ett individuellt banlopp för Sandra Eriksson i år. I Sverigekampen i den nuvarande hemstaden Stockholm slutade hon trea på 10 000 meter, en sträcka hon tävlat på endast en gång tidigare.

Den onda hälen, som är huvudboven bakom den rumphuggna säsongen, tillät inte deltagande på paraddistansen 3000 meter hinder.

– Jag är väldigt nöjd över att jag överhuvudtaget tog mig i mål. Jag har fokuserat mig på nästa säsong i ett par månaders tid och är egentligen inte i tävlingsskick. Jag ville inte alls vara med, men insåg att jag kanske behövdes och det fanns ingen anledning att tacka nej.

– Jag ville bara ta mig igenom och hade hoppats på en andraplats, men det viktigaste var att en finländare kom tvåa, säger Eriksson som tidigt distanserades av Meraf Bahta och Anne-Mari Hyryläinen.

Din lillasyster Zenitha ville bara sätta sig ner i ett hörn och gråta efter att hon avslutat sin svåra säsong i går, men du känner dig inte lika besviken?

– Nä, jag ville gråta typ hela loppet eftersom jag tyckte det var så tråkigt och jobbigt, men nä, nu är det bara skönt att det är över. Nu får jag börja träna normalt igen.

Djupa motivationsdippar

Tiden 34.44,83 blev en dryg halvminut från personbästat, men det kvittade. Det viktigaste var att kroppen höll ihop och att Finland i grenen inte tappade alltför mycket mark.

Hälen som opererades förra hösten gör sig fortfarande påmind hos Eriksson, som även besvärats av en del andra skavanker under årets lopp, bland annat har ena vaden krånglat på sistone. Men i det stora hela håller kroppen igen.

– Jag är hel, men har ont, summerar hon. Det blev nästan åtta månader utan normal löpträning, så tar det sin för kroppen att vänja sig vid löpning igen. Och det måste också få ta sin tid.

Hur svårt har det varit mentalt att inte kunna tävla?

– Egentligen har det gått förvånansvärt bra. Det jobbiga var när jag insåg att jag måste stå över VM. Den dagen jag tog beslutet var jobbigast, men samtidigt var det ganska skönt, jag tog ganska mycket stress över det.

– Då kunde jag istället direkt börja sikta på nästa år och då hade jag plötsligt jättemycket tid på mig. Så på det viset har det varit väldigt skönt, menar IK Falken-löparen.

Hur har du lyckats hålla uppe träningsmotivationen när det kommit bakslag efter bakslag?

– Jaa-a. Efter operationen i höstas gick det först ganska bra. Då hade jag redan haft problem i ett år och tyckte det var väldigt skönt att äntligen ta itu med dom ordentligt.

– Allt funkade fram till våren då jag började springa igen. Jag fick ont och var tvungen att ta paus ännu en gång. De stunderna har varit väldigt jobbiga och jag har haft ganska djupa motivationsdippar.

Finns annat i livet än idrott

Eriksson berättar att hon lärt sig mycket om sig själv under den dystra tiden, hur hon fungerar då det går tungt. Hon har också haft tid med mycket annat än friidrott, vilket hon inte varit van vid.

– Speciellt under sommaren brukar man vanligen bara resa runt på tävlingar, men nu har jag hunnit vara lite mer med vänner och familj, säger 28-åringen.

– Man får lite perspektiv på saker och ting, vad som verkligen är viktigt här i livet. Jag har insett att idrotten faktiskt inte är allt. Det har varit skönt att få en mer avslappnad inställning till idrotten. Det tror jag kan vara väldigt hälsosamt framöver.

”Kan bli riktigt bra”

Blicken är redan fast inställd på framtiden. Eriksson har bestämt sig för att karriären fortsätter i många år till och följande etapp är EM i Berlin nästa sommar.

– Jag hoppas jag kan dra nytta av det jag lärt mig de senaste åren och att jag för en gångs skull kan hålla mig hel. Jag har ganska många svåra år bakom mig. När jag väl håller ihop tror jag det kan bli riktigt bra.

– Jag vet vad jag vill och vet vad jag har för mål – nu är det bara att jobba, jobba, jobba.