Säsongen i underkant trots rejält rekord: ”Ingen ser hur du tränar hemma på vintern”

Det var riktigt hemskt, säger Camilla Richardsson om säsongens sista lopp i Sverigekampen. En säsong som inte får högt betyg även om hon kapat fem sekunder från personbästat.

– Löpningen funkade inte, hindertekniken funkade inte, känslan funkade inte – det var nog riktigt hemskt.

Camilla Richardsson skakar på huvudet efter säsongens avslutande lopp på 3000 meter hinder i Sverigekampen. Hon slutade tvåa bakom den svenska VM-löparen Maria Larsson med en tid över tio minuter, vilket inte hör till vanligheterna.

– Redan på uppvärmningen funderade jag om jag alls ska ta mig igenom det här. Nu klarade jag mig ändå med hedern i behåll, det skulle kunnat vara betydligt värre.

– Man måste väl försöka plocka nånting positivt från det här, skrattar hon till men skakar snart igen på huvudet. Jag har nog aldrig haft ett så tungt lopp, redan från första steget märkte jag att aijaa, det blir en sån här dag.

Välbehövlig semester

Säsongen började gå utför efter VM-tävlingarna i London. Olyckan som förstörde hennes försöksheat förde med sig såväl en vristskada som en tung mental smäll.

– Efter VM tänkte jag redan att nu får det vara här, jag kommer inte att komma tillbaka från det här den här säsongen.

Vasa IS-löparen känner fortfarande av vristen men läkarna har intygat att skadan inte förvärras av belastning. När träningarna dessutom började rulla på bestämde hon sig för att trots allt ställa upp i landskampen.

– Jag tänkte att nog hinner jag komma i skick hit. Men jag hann inte, jag hann inte alls. Nu blir det semester, nu räcker det.

”Det är nu det räknas”

Richardsson förbättrade sitt personliga rekord med nästan fem sekunder till 9.41,73 genast i det första hinderloppet i början av juni, men det blev även sommarens klart bästa notering.

Då dessutom VM gick åt skogen och hon på grund av vristskadan missade Universiaden får inte rekordsäsongen särskilt högt betyg.

– Det har funnits guldklimpar, men som helhet for den lite i underkant mot vad jag förväntat mig, konstaterar Richardsson.

– Egentligen har jag gått jättemycket framåt på träning de senaste tre åren, men man skulle ju vilja att det skulle synas på tävlingar, inte bara träningar. Det är ingen skillnad hur bra du tränar hemma på vintern. Det är ingen som ser det, utan det är nu det räknas.

– Det har tidvis varit tungt, men å andra sidan vet jag att det året då jag är redo kommer. Det tar lite längre tid än jag förväntat mig, men det är bara att jobba vidare. Nog kommer det till slut, tror 23-åringen.

Vill hävda sig i EM

Nästa säsong lär Sandra Eriksson vara tillbaka som inhemsk draghjälp för Richardsson, som lockas av möjligheten att göra sig gällande på EM i Berlin.

– Man hoppas ju att de här åren av träning ska komma fram nästa år, så jag faktiskt till och med har nånting att säga till om där (mot Eriksson).

– Och det är klart att ett EM-år på sätt och vis är mer spännande än till exempel det här året, för man har ju faktiskt nånting att göra på ett EM. VM är fortfarande lite för hårt för mig, men förhoppningsvis är situationen annorlunda om två år.