Insmugglade minnesstickor och en egen version av Spice Girls – musiken i skuggan av Nordkoreas diktatur

Forskaren Benjamin Katzeff Silberstein målar upp bilden av en diktatur som lägger hårda straff på dem som bryter mot reglerna, men där de sydkoreanska och västerländska influenserna ändå blir allt större.

Västerländsk musik som smugglas in på usb-pinnar. Handplockade artister som besjunger regimens storhet. Nyheter om arkebuserade musiker.

Att skapa sig en sanningsenlig bild av det nordkoreanska musiklivet är en uppgift som heter duga. Mängden tvivelaktig information på webben är påtaglig och på Spotify lyser den nordkoreanska musiken helt med sin frånvaro.

Yles skivarkiv ger endast 37 träffar då man gräver efter nordkoreansk musik, vilket kan jämföras mot furstliga 67760 träffar om musik från Sverige.

Youtube däremot svämmar över av videoklipp med bland annat de relativt nygrundade nordkoreanska popgrupperna Moranbong Band och Chongbong Band, där de kvinnliga medlemmarna lär vara handplockade av Kim Jong un för att tillgodose elitens behov av underhållning.

Uppslagsverk, nyheter och experter målar upp en bild av ett land där musiken - och all kultur - är starkt styrd av staten och där all musik i teorin som antingen framförs eller avlyssnas måste godkännas av regimen.

I praktiken blir influenserna från både Sydkorea och västvärlden ändå allt starkare.

Politiska budskap genomsyrar musiken

Efter andra världskriget då de japanska styrkorna hade kapitulerat delades Korea 1948 upp i två republiker, det nationalistiska Sydkorea och det kommunistiska Nordkorea. Båda ville representera det koreanska folket, vilket ledde till Koreakriget 1950-1953, som i teorin fortfarande pågår.

Också kulturen och musiken påverkades av tudelningen. Både film och musik i Nordkorea är väldigt politiska och starkt uppbundna vid de politiska händelserna, berättar Benjamin Katzeff Silberstein, associerad forskare vid Foreign Policy Research Institute och doktorand i nordkoreansk historia vid University of Pennsylvania.

- När det gäller nordkoreansk film så är det även i dag vanligt med filmer som går tillbaka till Koreakriget och som är väldigt starkt anti-amerikanska. Lyssnar man på nordkoreansk pop så har nästan varenda låt någon typ av politiskt budskap.

Katzeff Silberstein berättar om en kärlekslåt som handlar om en man som försöker uppvakta en kvinna. I sista versen kommer han fram till att kärleken till partiet ändå är det viktigaste för honom och det är det som de båda två måste leva för.

Katzeff Silberstein beskriver ett efterkrigstida Nordkorea där propagandan och kulturen har gått i vågor. På 1950-talet var litteraturen, musiken och kulturen i allmänhet ännu rätt fri, men efter det har man gradvis gått mot ett allt större fokuserande på framförallt ledaren och familjen Kim.

- Läser man publikationer från 50-talet är det mycket lösare former och bredare teman. Men mot slutet av 60-talet blir det extremt snävt fokus på ledarfamiljen och Kim Il-sung och senare på hans son Kim Jong-il.

En svåråtkomlig vardag

Nordkorea är ett land där folk sjunger och spelar mycket, sången är ett vanligt uttryckssätt. I parker är det vanligt att folk sitter och sjunger och har med sig sina egna instrument.

Koreansk kultur är väldigt kollektivistisk och till exempel karakoke är vanligt.

I Nationalencyklopedien läser man att “musiken, liksom all kultur i Nordkorea, är styrd av Kimregimens personkult och kommunistiska ideologi”. Vidare läser man hur all musik som spelas, framförs eller lyssnas på måste godkännas av regimen och att de som inte följer dessa regler straffas hårt.

Att lyssna på till exempel utländsk radio är även det förbjudet.

Ändå finns det de som menar att uppskattningsvis mer än hälften av Nordkoreas befolkning har tagit del av utländsk underhållning. Att lyssna på imperialistisk kultur är fortfarande ett brott och en last, skriver Yles utrikeskorrespondent Mika Mäkeläinen, men det är allt färre som åker fast för det.

All musik är inte heller genomsyrad av regimen.

- Det är ett vanligt missförstånd att all kultur i Nordkorea har politiska undertoner, berättar Katzeff Silberstein. En väldigt stor del av kulturen genomsyras av landets politik, men inte allt.

I totalitära stater är i princip allt som inte är tillåtet förbjudet. Det är skillnaden mellan en västerländsk demokrati som Finland, där är allt som inte är förbjudet är tillåtet

Benjamin Katzeff Silberstein

- Det har blivit vanligare med musik och kultur från väst och framför allt från Sydkorea sedan mitten av 1990-talet. Då drabbades Nordkorea av en stor svältkatastrof och den planerade ekonomin bröt samman. Det här ledde till smuggling som i sin tur ledde till ett mycket större flöde av både varor men även kultur utifrån.

Att kunna säga något allmänt om hur befolkningen lever sin vardag och vad de eventuellt lyssnar på för musik hemma i sitt vardagsrum om kvällarna i ett land där det bor 25 miljoner människor är svårt, menar Katzeff Silberstein.

- Ser man på intervjuer med nordkoreaner som har flytt till Sydkorea, så är det en ganska stor andel som säger att de dels lyssnade på sydkoreanska radiosändningar då de bodde i Nordkorea men att de också tittade på sydkoreanska tv-serier och lyssnade på sydkoreansk musik.

Han berättar också att det finns folk som arbetar med att smuggla in kultur via usb-stickor och dvd till Nordkorea idag.

Katzeff Silberstein undrar hur mycket nordkoreanerna de facto lyssnar på den statliga musiken. De nordkoreaner han har pratat med i Sydkorea verkar ändå känna till de vanligaste låtarna, och speciella hits som är kända också i Sydkorea.

- Det är svängigt, men det finns ju bättre musik i världen?

Lyssnar nordkoreaner verkligen på den här statliga musiken?

Benjamin Katzeff Silberstein

Vissa källor påstår att Nordkorea inte egentligen har några subkulturer. Katzeff Silberstein är skeptisk till sådana uttalanden och menar att den uppfattning vi har om landet baserar sig på det man ser då man reser till landet på officiella turistturer.

Han tycker att man ska akta sig för att säga vad som inte finns i Nordkorea.

- Vi vet ju inte om det finns subkulturer i nordkoreansk musik, det är inget vi kan belägga eller avskriva. Det är något man får fråga folk från Nordkorea. Med tanke på hur hårt styrt det nordkoreanska systemet är det inte ingenting vi kan belägga idag.

- Det är fortfarande känsligt med västerländska influenser eftersom de helt enkelt inte är tillåtna. Om det skulle finnas människor som i hemlighet spelar västerländsk musik är det inget man vill skylta med.

Den västerländska musikens inflytande sipprar ändå in här och där i det nordkoreanska samhället. I Felix Abts bok A Capitalist in North Korea: My Seven Years in the Hermit Kingdom (2014) kan man läsa hur Celine Dions My Heart Will Go On från filmen Titanic sjungs på karaokebarerna i Pyongyang, men att låten då är koreanized där texten har ersatts med en koreansk text och med en bakgrundsfilm som inte hade mycket med originalet att göra.

Att just My Heart Will Go On är en populär låt påstås ha att göra med att Titanic sjönk samma natt som president Kim Il Sung föddes, den 15 april 1912.

Katzeff Silberstein låter ändå skeptisk och menar att han skulle bli extremt förvånad om han hörde Celine Dion i till exempel en affär i Nordkorea.

- Det låter som ett väldigt officiellt nordkoreanskt narrativ. När man pratar med folk som är anställda av regimen är det inte konstigt att de drar kopplingar mellan populärmusik och kulten av ledaren.

Han konstaterar ändå att det ju finns västerländsk musik som inte är speciellt känslig ur ett politiskt perspektiv och att Celine Dion kanske passar bra in i den kategorin. Hon har inget politiskt budskap, menar han, men konstaterar att det nog då i så fall handlar om ett undantag eftersom musiken trots allt är väldigt hårt reglerad.

Regimen hänger inte med

Det har blivit mer och mer avslappnat när det gäller förbud och hur hårt regimen bryr sig om att söka efter människor som lyssnar på fel sorts musik. Det är en tidskrävande process och det finns större problem i samhället att ta itu med.

- Man kan inte riktigt hitta alla som ser på sydkoreansk film och lyssnar på sydkoreansk musik. Det är inte sagt att det inte sker, det är fortfarande olagligt och det straffas hårt då det upptäcks men jag är inte säkert på att det är en hög prioritering längre.

Att exakt kunna redogöra för vad man får för straff om man blir påkommen med att lyssna på förbjuden musik är mer eller mindre omöjligt.

- I totalitära stater är i princip allt som inte är tillåtet förbjudet. Det är skillnaden mellan en västerländsk demokrati som Finland, där allt som inte är förbjudet är tillåtet.

Katzeff Silberstein berättar hur staten vill att man ska lyssna på patriotisk musik som hyllar fosterlandet och som sprider ett vettigt politiskt budskap.

Kim Jong il har publicerat böcker om filmkonst, som handlar om hur viktig film är för att fostra ett socialistiskt tänkande och rättrogna medborgare.

- Så är det i kommunistiska länder, allt måste ha ett syfte. Att bara njuta för sakens skull är problematiskt eftersom det riktar uppmärksamheten från den politiska kampen. Idealiskt sett ska all kultur och all musik fokusera på det politiska, men i praktiken är det ju inte alltid det folk väljer.

Fake news och skrämselpropaganda

Enligt en artikel i New York Post skulle Kim Jong-un ha låtit skjuta musiker - bland andra ex-flickvännen Hyon Song-wol - som hade medverkat på pornografiska videor som såldes till Kina. Huruvida det ligger någon sanning i detta - eller i andra liknande historier - är omöjligt att veta, enligt Katzeff Silberstein.

- Det är det ingen som vet. Det är väldigt vanligt med sådana här historier om Nordkorea som inte går att belägga. Det går inte att bevisa att det inte har hänt, men det går inte heller att bevisa att det har hänt. Det händer rätt ofta att den och den har blivit skjuten i Nordkorea men så dyker de upp några år senare.

Nordkorea är en totalitär diktatur och om Om Kim Jong-un vill avrätta någon så kan han göra det, säger Katzeff Silberstein.

- Man ska vara väldigt försiktig med den typen av rykten. Vissa är mer välbelagda än andra, men i allmänhet ska man vara försiktig. Också sydkoreanska underrättelsetjänsten brukar sprida en del nyheter och sen visar det sig senare att de hade fel.

De har naturligtvis ett politiskt syfte med det för att framställa Nordkorea i dålig dager, menar Katzeff Silberstein.

Kim Jong-un och elitens behov av underhållning

Under Kim Jong-uns styre har man satsat mer på kultur och musik som ligger mer i tiden, berättar Katzeff Silberstein. Kim Jong-un har betydligt mer än sina företrädare understrykt sådant som är trevligt i livet.

- Under Kim Jong-il handlade det väldigt mycket om kamp och att man skulle överleva för dagen för att kämpa mot de amerikanska imperialisterna, men under Kim Jong-un har det skiftat till att handla mera om att ha ett bra liv. En en del av det har varit att satsa mycket hårdare på bättre musik och bättre kultur.

2012 grundades den helt kvinnliga musikensemblen Moranbong Band. Medlemmarna i bandet är unga och musikaliskt begåvade kvinnor som har handplockats av Kim Jong-un i hans försök att tillgodose den nordkoreanska elitens behov av modernitet och underhållning. I en artikel i Fortune Magazine 2015 kallar skribenten Valentina Zarya bandet Nordkoreas version av Spice Girls.

Katzeff Silberstein nämner som exempel en låt som framförs av Moranbong Band på ett jubileum för arbetarpartiets grundande i Nordkorea.

- Det är en gammal klassisk låt som jag tidigare har hört framföras bara med hårda manskörer, men nu är där ett gäng relativt lättklädda kvinnor som sjunger något som låter som pop. Det är så bisarrt att höra den typen av låtar. Det låter som en musikal, som slutet på Jesus Christ Superstar.

Han berättar att han brukar visa videon för sina studenter för att belysa hur man i Nordkorea tar det politiska budskapet och paketerar om det i en, som han säger, glassig musikalmässig skrud.

De östtyska gymnasterna som drillades så hårt att de blödde är fortfarande i färskt minne. Kommunistländerna satsar mycket på framträdande.

- Vi kan ju jämföra med kärnvapnen. När de satsar hårt på det, när staten lägger sin fulla kraft bakom det, då kan man nå rätt långt. Sedan är det kanske inte alltid det folk vill ha men det är en annan fråga.