Graffitins väg från illegal subkultur till konstens finrum

Det börjar vara dags att acceptera faktum: graffitin har kommit för att stanna. Förutom att påståendet i sig självt är svårt att förneka, står det här också skrivet - på engelska - på en av Kervo konstmuseum, Sinkkas väggar där utställningen, Rakkaudesta vapauteen (För kärlek till friheten) pågår.

Det att graffiti nu ställs ut på ett konstmuseum blir då ytterligare ett bevis.

För att diskutera om graffiti som konstform och om dess väg från mer eller mindre illegal subkultur till konstens finrum, åkte jag till Kervo för att träffa konstnären och kulturaktivisten Jon Sundell.

Han har varit med i graffitisvängarna sedan den kom till Finland kring mitten av 1980-talet. Han i sin tur hade lockat med sig vår tidigare kulturminister Paavo Arhinmäki, känd för sitt engagemang för gatukultur och graffiti också han.

Vega kultur: 06.09.17 Vega Kväll - Graffiti på Kervo konstmuseum

Programmet är inte längre tillgängligt

I arkivavdelningen har de tidigaste skedena samlats

Att han rent av varit med om att dokumentera stilens historia får vi också snabbt belägg på när vi inleder vår rundtur på utställningens arkivdel, det så kallade piphop-arkivet, som visar bilder från graffitins tidigaste skeden i Finland.

Puuha-Paavo Arhinmäki! utbrister ex-ministern förtjust när han känner igen några av sina egna fotografier.

Mikael Kajander heter mannen som också Paavo Arhinmäki har donerat sina 1500-2000 bilder åt. Det är han som samlar och digitaliserar foton från tiderna kring mitten av 1980-talet då graffitin kom till Finland. En tid som Jon Sundell, hänvisar till som ”den gyllene eran för graffiti i Finland”.

Det var en tid då man i allmänhet förhöll sig väldigt positiv till graffiti, som ett nytt och spännande, kreativt fenomen. Det kan tilläggas att man även från myndighetshåll till en början hade en mestadels välvillig inställning, som Paavo Arhinmäki påpekar:

- De här bilderna är från slutet av 1980-talet och då var man väldigt intresserad av det här nya fenomenet. Man beställde verk och det gavs lagliga möjligheter att utöva verksamheten.

I anknytning till det här kan Arhinmäki också berätta en skojig anekdot om en av bilderna:

- Det här är The Diamonds Crew som åkte fast år 1988 för att ha målat en vägg olagligt. Men när HST:s chef såg den här ofärdiga graffiti-målningen tyckte han det var synd om den inte blev klar.

Så straffet för killarna blev att måla också andra väggar i Brändö, och just bilden här är från det då de utför sitt ”straffarbete”.

Paavo Arhinmäki

Nolltelaranslinje införs

Så gick det alltså ännu till då graffitin var ny i Finland och sågs som spännande och intressant. Men in emot 1990-talet i takt med att verksamheten spred sig och taggarna blev allt fler började man se på det hela som klotter.

”Tags” kallas alltså de här hafsiga signaturerna som väldigt snabbt sprejas eller ritas med tusch på städernas allmänna områden. Det här urbana slaget av revirmärkande kallas också i kretsarna för att ”bomba”, vilket är beskrivande.

Med tanke på hur det ställvis kunde se ut i t.ex. spårvagnarna kring dessa tider, kan Paavo Arhinmäki faktiskt ha en viss förståelse för den nolltolerans mot klottret, som Helsingfors stad införde.

Samtidigt var det just den beryktade nolltoleranslinjen, som delvis gav upphov till klottret, då ”klottrarna” å sin sida ville uttrycka en protest.

Så det ledde till ett tvåfrontskrig, väktarna mot klottrarna och vice versa.

Mot en ny blomstringstid

För att skapa bättre förutsättningar för en levande graffitikultur började Paavo Arhinmäki därför som nyvald medlem i stadsfullmäktige i början av 2000-talet enträget motarbeta stadens policy. Och så småningom, efter åtskilliga motioner och olika förslag började hans strävanden bära frukt:

- Det tog ungefär tio år av idogt arbete och nu, tio år senare räknas Helsingfors bland de finaste ställena i Europa för gatukonst och graffiti, jämsides med Berlin, menar Arhinmäki och fortsätter:

- Att kunna arrangera en sådan här utställning i Kervo stads konstmuseum är en del av den här utvecklingen. Och kanske kan vi som är lite old school även tänka att är det här lite för mycket redan, säger han med ett skratt.

Det finns ju ingenting kvar av det ursprungliga, så som det var på 80-talet.

Paavo Arhinmäki

Ja, hör graffiti alls hemma på museum? Det är en fråga som vi har anledning att återkomma till.

Graffiti – ett av hiphop-kulturens fyra element

Men först är det på sin plats att påminna om graffitins kopplingar och dess rötter till hiphop-kulturen. Under de tidiga åren talade man nämligen om hiphopens fyra element; DJ-grejen, MC:n (dvs rappande), break-dance och graffiti.

Som Jon Sundell påpekar, så hörde allt det här ihop och bildade en väsentlig helhet för den som var med när det begav sig:

- Jag kommer ihåg hur det var där kring 1985 då man inte hade hört nån annan musik än den som spelades med traditionella instrument.

Sedan kom det plötsligt musik där man använde sig av helt nya tekniker som scratching och sampling:

När man var liten var man liksom att, WHAT! Att nu är vi i framtiden nånstans, det här är superintressant.

Jon Sundell

När den nya musiken sedan gick hand i hand med graffiti blev resultatet en så dynamisk subkultur som Jon Sundell inte tidigare upplevt maken till.

- Här ser man till exempel bilder från Lepakko (den numera rivna ungdomslokalen i Gräsviken som lockade till sig subkulturer av alla de slag) där det ordnades hiphop-jams i slutet av 1980-talet.

- Man kan se att killarna här är sådär 12-14 år gamla på sin höjd och där har man själv varit med också, minns Jon Sundell.

Graffiti som konstform

När vi går vidare framgår det att utställningen är kronologiskt uppbyggd. Trots att de flesta verken är relativt nya – daterade till ungefär de senaste åren 2014-2017, noterar jag – kan man alltså följa graffitins utveckling från att till en början ha prytt städernas väggar och tågvagnar till det, att den nu tagit steget in via de hippa gallerierna till konstmuseerna.

Målningarna på museets väggar är anslående och bjuder på en sådan färgprakt att de flesta torde kunna vara överens om att vi numera onekligen kan tala om en konstform. Men när vi vandrar genom avdelningarna framgår det också tydligt att Paavo Arhinmäki och Jon Sundell har vissa preferenser när det gäller graffiti som konst.

Det som vi ser på de här väggarna är inte så annorlunda från det som man kan se ute på stan, det är liksom samma graffiti bara att på tavlor.

Paavo Arhinmäki

Graffiti eller gatukonst?

Men man måste också inse att graffiti som konstform är rätt begränsad och det finns strikta regler och utgångspunkter att förhålla sig till. Jon Sundell jämför med varumärken och påminner om stilens rötter i New York där stora reklambilder också satt sin prägel på gatubilden.

- Graffitin kan ses som en spegelbild av den kapitalistiska gatubild som uppstått där.

- Man har egentligen bara färgerna och bokstäverna att utgå ifrån och spela med. Men i grunden finns alltid den ursprungliga New York-stilen (med bokstäver, ord i fantasifulla former) och det gäller att variera rätt för att hitta en personlig vinkling, redogör Sundell.

Trots sin subversiva prägel kan graffiti alltså ses som väldigt konservativ. För strängt taget handlar graffiti i grunden just bara om alfabetets bokstäver. Alla slags föreställande bilder och figurer hör egentligen hemma inom gatukonsten - och den är en stil i sig.

Fast gränserna har börjat luckras upp och alla är inte lika stränga vad gäller gränsdragningen. På Sinkka-utställningen i Kervo kan man också se målningar som inspirerats av popkonst med seriefigurer och fantasidjur.

Hör graffiti hemma på museum?

Som det har kommit fram och som man mellan raderna kan ana i ovanstående svaren och exemplen, så är det inte helt oproblematiskt att graffiti nu blivit så allmänt accepterat att man ställer ut den på museer. Hur förhåller sig en old school-veteran som Jon Sundell till det här?

- Jag inser nog att graffiti hör hemma på museum, men det beror på hur man gör det, det måste vara på något sätt annorlunda än på gatan. För när man målar på tåg och väggar, så finns det en helt annan energi med i bilden (i synnerhet om man är ute i illegalt ärende, red. anm.).

Det här elementet faller ju bort om man gör en målning på tavla då man har tid att putsa och fila på detaljerna. Så Jon Sundell menar att vanlig graffiti kanske inte behövs på museum, eftersom den redan finns ute i stadsmiljön. I stället behövs det någonting nytt, annorlunda.

Ett steg vidare – post-graffiti

Post-graffiti kallas en utveckling som har gett graffitin en ny relevans. Den har herrarna här i några repriser under vårt samtal redan tangerat och inom den här stilen använder sig konstnärerna av vissa igenkännbara element från klassisk graffiti-målning, men tar det hela ett steg vidare, till en ny nivå.

På utställningen i Kervo konstmuseum finns en skild avdelning för post-graffiti och här kan bland alla manliga graffiti-konstnärer nämnas tyska Claudia Walde, även känd som Mad C, som har fått ett eget rum. (Se bilden ovan.)

I övrigt är det våra främsta radens inhemska namn som dominerar, sådana som Jani Tolin, EGS och Trama. Ett bra exempel på hur man kan ta graffiti till en ny nivå utgörs av en samling skulpturer av EGS.

- Han är en våra mest berömda graffiti-konstnärer och han har i själva verket tagit ganska många steg vidare med de här glasskulpturerna, berättar Paavo Arhinmäki.

Att göra graffiti-skulpturer är någonting helt nytt, men i grunden finns alltid de samma bokstäverna – E G S – som finns med i alla hans verk.

Så här blir resultatet i bästa fall just den typ av graffiti-konst som också enligt Jon Sundell och Paavo Arhinmäki försvarar sin plats på ett museum.

Trama - anarkisten

Trama är en annan pseudonym som är värd att lyfta fram. Hans opolerade stil tycks fånga de väsentliga drag som för herrarna representerar graffiti-konst då den är som bäst.

- Trama är den kändaste representanten för den anarkiststil som uppstod i början av 1990-talet då det bombades friskt och utövarna praktiskt taget var i krig mot myndigheter och väktare, förklarar de tillsammans.

Spår av de här rötterna går nu igen också i hans post-graffiti-verk som finns med på utställningen. Referenser till pendeltåglinjerna – vagnar och skyltar som man klottrade fulla med tags - ingår som viktiga estetiska element i hans stil.

En gemensam favorit, som varken Paavo Arhinmäki eller Jon Sundell sett förr, är ett verk som är inspirerat av den lokaltågsvagn som i tiderna var den första att prydas av en så kallad ”top-to-bottom-piece” – det vill säga en målning som täckte hela vagnen uppifrån ner.

- När man tittar riktigt noga, så kan man se att han fått med alla detaljerna, så som den buktande korrugerade plåten som fanns på tågen förr, och på avstånd ser det kanske bara ut som en blid av ett tåg, förevisar Paavo och Jon Sundell fortsätter:

- Det som är kännetecknande för Trama är att han är inspirerad av gamla bilder, som han målar om och lägger till en ny twist på, så det blir någonting nytt. Och den här är… jättebra, slår han fast.

Utställningen Rakkaudesta vapauteen på Kervo konstmuseum, Sinkka pågår till den 29 oktober.