Det finns bara en Richard Clayderman
I underhållningsbranschen är rotationen snabb och framgången allt annat än given, men trots svackor och utmanare har pianisten Richard Clayderman lyckats behålla sin plats i rampljuset i 40 år.
Egentligen heter han Philippe Pagès, men i 40 år har världen känt honom som Richard Clayderman, underhållningspianisten som med sina överdådiga och romantiska tolkningar av hitlåtar tjusat publiken världen över.
Candle In The Wind, Careless Whisper, Time After Time eller I Will Always love you – ja, alla har Richard Clayderman förvandlat till propra instrumentaltolkningar, som något fan av Elton John eller Whitney Houston förmodligen skulle kalla kliniska eller rentav själlösa.
Men Richard Clayderman har sällan brytt sig om trender. Hitlåtar kommer och går, men hans beprövade metod att fokusera på melodier och understryka det vackra med utsmyckande pianoslingor och ett utpräglat romantiskt anslag, har visat sig vara ett oväntat framgångskoncept.
- Det är Clayderman-metoden! Flera skivbolag har försökt återskapa samma stil med andra pianister men det har inte gått så bra. Clayderman representerar något särskilt för folk och det är jag glad över. Men om någon en dag tar över kommer jag inte att protestera. Så går det för alla, säger Richard Clayderman.
Nya marknader
Det är egentligen ganska märkligt att Richard Clayderman lyckats bevara sin popularitet så länge. Visserligen har den dalat i Europa, med undantag av trogna anhängare som upptäckte honom på 80-talet och idag i likhet med sin idol passerat 60-gränsen.
Nya marknader för Richard Clayderman har ändå uppstått i Sydamerika och framförallt i Asien, där den västerländska klassiska musiken fått draghjälp och synlighet av denna showman som förenar pop, musical, schlager och klassisk musik till en alldeles egen brygd.
- Vad gäller klassisk musik har jag alltid beundrat Chopin och Debussy. De är mina två favoritkompositörer. Jag studerade deras musik i min ungdom. De är mina idoler. Vad gäller dagens musik, det som spelas nu … Jag kan inte nämna några, det finns så väldigt många.
- Men mina idoler är lustigt nog de klassiska kompositörer vars verk jag mötte när jag började studera musik på allvar. Debussy och Chopin. Deras musik har betytt otroligt mycket för mig.
En lyckosam pionjär
Richard Clayderman förenar den klassiska musikens skönhet med popmusikens enkla tilltal. Banalt, men förödande effektivt och ett framgångskoncept som många försökt kopiera.
Underhållningsvärldens estrader har befolkats av instrumentalister som gitarristen Francis Goya eller panflöjtisten Gheorghe Zamfir, men bland pianister har Richard Clayderman fått regera rätt ostört.
- För 40 år sedan fanns det ännu inte så många pianister med den här sortens repertoar. Det fanns ännu inte pianister som hade skördat stora framgångar med sådana musikstycken. Så för 40 år sedan var jag en av de första uttolkarna av den här sortens musik.
Det är bra att vara en pionjär. Det hade vi inte trott.
Det finns massor av pianister runt om i världen som försöker göra karriär, men idag är det om möjligt ännu svårare att göra sig ett namn.
Richard Clayderman har ändå funnit sin nisch och varit den trogen i fyra decennier.
I tonåren upptäckte han popmusiken och i synnerhet Beatles, men det var inte den rebelliska sidan som tilltalade honom, utan de vackra melodierna.
- Beatles-fenomenet betydde mycket för mig. Plötsligt hörde jag dessa väldigt vackra melodier. Att få spela vissa låtar, sjunga dem och överföra dem till pianomusik.
Anspråkslöst säger han också, att han aldrig kunnat bli en klassisk konsertpianist, eftersom dragningen till underhållningsmusiken varit alltför stark och för att kraven på en riktigt duktig konsertpianist är skyhöga. Därför fortsätter Richard Clayderman med att harva i trygga musikaliska fåror, där pianot, tolkningarna och repertoaren står i fokus.
- Jag försöker hela tiden hitta på nya saker, som ljusshowen. Det är bra att skapa stämning genom ljuseffekter och visa vackra bilder till vissa musikstycken. Men musiken är viktigast.
I 40 år har Richard Clayderman varit en skönhetens apostel som omstöpt musik i den lättlyssnade form som ibland så föraktfullt kallats easy listening.
Men Richard Clayderman verkar inte bry sig, snarare ser han lite stolt ut när han konstaterar att han för många är en idol och rentav en crossover-pionjär som lagt sin alldeles egna prägel på många klassiska pärlor så som Für Elise.
- Det här är inte en klassisk konsert. Det är musik i gränslandet mellan klassisk musik och underhållningsmusik. Det är inte samma stämning som under klassiska konserter. Jag vill inte heller ha det så, det intresserar mig inte. Jag vill ha ljusshower och filmer. Min publik uppskattar det här konceptet.
Skönhet och eskapism
Koncept är helt rätt ord, för det handlar inte bara om musik. Richard Claydermans shower är visuellt påkostade, samtidigt som musiken i sig kan tyckas torftig.
Men det handlar alltså inte enbart om musik, utan även om Richard Claydermans pojkaktiga framtoning och den totalupplevelse som musiken, ljussättningen och de projicerade filmerna bjuder på av verklighetsflykt och skönhet.
Jag föreställer mig att det helt enkelt är ett välkommet avbrott för mången lyssnare att i två timmars tid låta sig avskärmas från omvärlden och bara njuta av skönheten och glädjen som den lättillgängliga musiken förmedlar.
- Jag fortsätter att uppföra mina mest framgångsrika stycken som jag komponerade för länge sedan. Vi försöker också få till en så bra show som möjligt. Allt tillsammans: ljudet, jag, filmerna och ljussättningen – bidrar förhoppningsvis till att det blir en fin show. Och vi försöker förbättra allt det här år efter år.
Richard Clayderman tänker med andra ord inte slå av på takten. Med den här vinnande attityden och sitt väloljade musikmaskineri kommer han att behålla sin position som skönhetsapostel i många år till.
