Tyska valet: Intresset riktas mot plats tre

Kort inför det tyska förbundsdagsvalet verkar det mesta redan vara avgjort. Då ingen på allvar tycks kunna utmana förbundskansler Angela Merkel riktas blickarna nu mot de mindre partierna.

Två kvällar, två valdebatter, skillnaden som natt och dag.

Först ut de två stora. Kristdemokraten Angela Merkel, som högst sannolikt kommer att fortsätta som regeringschef också efter valet, mot den socialdemokratiske utmanaren Martin Schulz.

Vi får uppleva 97 minuter av, visserligen saklig men ytterst sansad till och med långtråkig och oengagerad debatt.

De två kandidaterna är eniga om det mesta. Och vad skulle man egentligen kunna strida så mycket om, man har ju suttit i samma regering under de gångna fyra åren.

Trots det borde Martin Schulz kunna utmana Merkel mer än han gör.

Tv-debatten är en av hans sista chanser att få fart på socialdemokraternas kampanj, men den här chansen tar han inte värst bra vara på. Efter debatten frågar sig många varför.

Ligger de två största tyska partierna idag verkligen så nära varandra att det inte går att finna större åsiktskillander än såhär?

Den egentliga debatten

En kväll senare. De fem mindre partierna i sin egen valdebatt på tysk tv.

Där som Merkels och Schulz samtal kvällen innan hånfullt kallas för duett i stället för duell, går det bland de fem mindre till som om man faktiskt står inför ett viktigt val.

Frågorna är delvis de samma. Också här talas det mycket om flyktingar, integration, utvisningar, terrorism och säkerhet.

I motsats till Schulz och Merkel talas det ändå också om framtid och visioner, i vilken riktning man anser att Tyskland borde gå.

Debatten kvällen innan skickade tittarna främst i riktning kylskåpet.

Flyktingfrågan dominerar

Ser man enbart på tiden Merkel och Schulz satte ner på olika ämnen i debatten är helheten bestående av flyktingar och islam den absolut viktigaste valfrågan i Tyskland just nu.

Tidningen Der Spiegel räknade efter sändningen ut att nästan en tredjedel av sändningstiden gick åt till att debattera just det här temat.

Gällande det mesta var de två debattörerna eniga, endast på en punkt gick Schulz till angrepp mot Merkel.

Han beskyllde henne för att inte i tillräckligt hög grad ha involverat de övriga EU-länderna i sina flyktingbeslut år 2015.

På en punkt bjöd debatten till slut ändå på något nytt. Gällande frågan om de ytterst ansträngda relationerna till Turkiet, konstaterade Schulz att han som förbundskansler vill försöka stoppa EU-medlemskapsförhandlingarna med Turkiet.

Merkel, som verkade bli överraskad av Schulz uttalande, sade senare i debatten att också hon kommer att försöka få förhandlingarna stoppade.

Av de stora inrikespolitiska frågorna, flyktingfrågan undantaget, var det ändå många som blev rätt så styvmoderligt behandlade.

Den sedan länge pågående dieselskandalen fick en del rum i debatten, men till exempel utbildningsfrågor och utbygganden av bredband i hela landet fick knappt något rum alls.

Martin Schulz lyckades av någon anledning inte heller få igång någon större diskussion om social rättvisa, ett tema som han själv har satt i centrum för sin kampanj.

Flera undersökningar visar nämligen att den tyska ekonomiska framgången endast gagnar en liten minoritet av tyskarna.

Den djupa politiska och samhälleliga splittring som råder i Tyskland efter Merkels flyktingbeslut togs inte heller upp med ett enda ord.

Merkel betyder stabilitet

I likhet med valet för fyra år sedan är den allmänna bedömningen i Tyskland att valrörelsen också den här gången saknar schvung och inte väcker något större intresse.

Det här trots att det alltså inte råder någon direkt brist på viktiga valfrågor.

Som en orsak till det lama intresset ses att det också den här gången inte råder någon större tvekan om vem som kommer att ta hem segern i valet.

I opinionsmätningarna ligger Merkels kristdemokrater långt före socialdemokrater och övriga partier.

Merkels personliga popularitet, som fick sig en hård törn efter beslutet om att öppna de tyska gränserna för flyktingar är nu igen på samma höga nivå som före sensommaren 2015.

Det här har bland annat tolkats som en följd av att kristdemokraterna och i synnerhet Merkel står för en stabilitet som andra inte kan erbjuda.

I en debatt som präglas av flyktingkris, brexit i och problem i det transatlantiska samarbetet och i en omvärld som präglas av statschefer som Trump, Putin och Erdoğan är Merkel för många väljare helt enkelt det överlägset säkraste kortet.

Det här kom fram redan under delstatsvalen i Saarland, Schleswig-Holstein och Nordrhein-Westfalen tidigare i år.

När det ännu under vintern och början av våren såg ut som om socialdemokraterna med Martin Schulz vid rodret hade en verklig chans att utmana Merkel och göra valet spännande, har det mesta av hypen kring Schulz dött ut.

Förbundskansler utom räckhåll

En av den tyska valrörelsens egenheter är också att den tidsmässigt är rätt kort.

I flera delstater tar sommarsemestrar och skollov slut först i september, vilket betyder att det kommande valet knappast står högst upp på många väljares agenda.

En annan egenhet är att förbundskansler Merkel i hög grad kan undvika direkt konfrontation med de politiska motståndarna.

Den enda tv-debatt hon deltar i var duellen med Schulz i början av september och också här hade hon ställt upp flera krav för att överhuvudtaget delta i debatten.

Merkel vägrade bland annat gå med på att man skulle ha bjudit in publik till studion.

De mindre partierna får därför nöja sig med att endast konfrontera Merkels kristdemokratiska partikamrater, något som förstås tar bort en del av spänningen i samband med valet.

Fyra partier kämpar om tredje platsen

Spänning hittar man ändå den här gången på annat håll. Den verkliga valkampen går den här gången om plats tre.

Det märktes alltså redan bland annat av i tv-debatten mellan förbundskanslerkandidaterna för de gröna, vänsterpartiet Die Linke, liberalerna, de bayerska kristdemokraterna och det högerpopulistiska partiet Alternative für Deutschland.

Med undantag för de bayerska kristdemokraterna (som i vilket fall som helst lär sitta i regeringen tillsammans med det kristdemokratiska systerpartiet CDU) kämpar de fyra övriga om plats tre.

I opinionsmätningarna är det för tillfället det främlings- och islamfientliga AfD som innehar tredjeplatsen, före die Linke och liberalerna. Alla tre ligger på ungefär tio procent.

De gröna som under den senaste tiden har tappat terräng ligger för tillfället på 6,5 procent.

För AfD handlar valet om att efter alla framgångar i delstatstatsvalen för första gången komma in i den tyska förbundsdagen.

Liberalerna å sin sida vill lämna katastrofen från år 2013 bakom sig. Då klarade FDP inte av röstspärren på fem procent och partiet flög ut ur förbundsdagen.

Högljutt i opposition

Vem som kommer på tredje plats i valet har en stor betydelse.

Om det blir AfD kan högerpopulisterna bli största oppositionsparti i fall av att valmatematiken till slut banar väg för ett fortsatt regeringssamarbete mellan kristdemokrater och socialdemokrater.

Säkert är i vilket fall som helst att AfD inte kommer att sitta i nästa tyska regering. Alla övriga partier har redan i ett tidigt skede meddelat att man inte samarbetar med AfD.

I högerpopulisternas intresse ligger också framför allt att bedriva en aggressiv och högljudd oppositionspolitik, något som hittills inte har hört till vardagen i den tyska förbundsdagen.

Flera regeringsalternativ

För liberalerna handlar valet däremot om en möjlig plats i regeringen.

FDP-chefen Christian Lindner har framgångsrikt förnyat partiet och med ett gott valresultat i ryggen hoppas man kunna sätta sin prägel på regeringspolitiken.

Med liberalerna i regeringsställning skulle Tyskland, trots Merkels mittenkurs ta ett tydligt steg högerut.

I det här skedet är det ändå mer än oklart om kristdemokrater och liberaler på tumanhand kan bilda en majoritetsregering.

Det här skulle betyda att det behövs ett tredje regeringsparti och då riktas blickarna mot de gröna.

Om de gröna är villiga att samarbeta med kristdemokrater och liberaler och vice versa är ändå en öppen fråga.

På delstatsnivå har det redan kommit till samarbete, men på förbundsnivå skulle det i så fall ske för första gången.

Det som fungerar i delstaterna fungerar ändå nödvändigtvis inte i den tyska regeringen. Här spelar de olika strömningarna inom det gröna partiet en avgörande roll.

Där som de gröna i den sydvästra delstaten Baden-Württemberg under regeringschefen Winfried Kretschmann mycket väl kan samarbeta med kristdemokrater ligger de gröna i Berlin ställvis till och med längre vänsterut än vänsterpartiet Die Linke.

Ett beslut om regeringsmedverkan, det må sen handla om att gå med eller inte kan i vilket fall som helst ytterliga splittra de gröna.

Då det dessutom ser ut som om de gröna kommer att göra sitt sämsta förbundsdagsval på länge är det tveksamt om man i en sådan situation verkligen vill sitta med i regeringen.

Till slut kan det alltså betyda att Tyskland igen står inför en situation där en regering bestående av CDU och SPD är det enda möjliga.

Fyra år av fortsatt duett med Merkel och Schulz skulle framför allt vara en seger för högerpopulisterna i AfD.