Marissa kartlägger sjukdomar i Mombasa och hjälper katastrofoffer i Sierra Leone

Marissa Gripenberg jobbar för Läkare utan gränser. Hon har bara varit hemma från Kenya några veckor när organisationen kontaktar henne igen. Nu är målet Sierra Leone.

- Det är inte så att min ryggsäck alltid är packad, men du måste nog vara förberedd på att fara iväg med kort varsel, säger Marissa Gripenberg om sitt yrke.

Marissa jobbar som epidemiolog för Läkare utan gränser. Hittills har hon hunnit jobba i Centralafrikanska republiken och i Kenya. I somras kom hon hem från Kenya och började genast fundera på nästa resa.

Sierra Leone behöver hjälp

Till en början var siktet inställt på Sydsudan, Kongo eller Yemen, men med Läkare utan gränser vet man aldrig riktigt vad som händer. För bara några dagar sedan fick Marissa veta att hjälp behövs i Sierra Leone eftersom många där drabbats av ett stort lerskred.

- Så som det ser ut nu kommer jag att åka dit och vara där några månader, säger hon.

Marissa har bara någon vecka på sig att förbereda sig för sina nya uppgifter och det nya landet, men egentligen finns det inte så mycket hon kan göra.

- Du tar med dig det du tror du behöver allra mest. Väl på plats får du sedan mycket stöd från de andra som är där. Men det är nog svårt att förbereda sig eftersom du inte vet vad som väntar.

Inte bara läkare i Läkare utan gränser

Fastän organisationen heter Läkare utan gränser är det inte bara läkare som jobbar för den. Som epidemiolog jobbar Marissa till exempel med förberedande arbete.

Så var det i Kenya, där organisationen ska öppna en ny klinik i Mombasa.

- De måste veta vilka sjukdomar befolkningen drabbas mest av, och mitt jobb är att ta reda på det.

I Kenya jobbade Marissa med ett team som gick ut i slumområden och knackade på hos folk och intervjuade dem.

Eftersom de flesta vet vad organisationen står för delar de gärna med sig av sin medicinska historia.

Ett tungt arbete

Det finns ändå många utmaningar i arbetet och ett av dem är vädret. När det regnar mycket blir det svårt att komma fram eftersom marken förvandlas till ett lerbad.

Det kan vara tungt att höra deras historier.

Jobbet kan också vara psykiskt tungt eftersom du varje dag ser hur dåligt folk kan ha det.

- Det kan vara tungt att höra deras historier och höra dem berätta om sitt liv när man själv är van med Finland där allt är ganska lugnt och fritt.

Men misären fungerar också som motivation för Marissa.

- Jag kan inte ge personer hjälp här och nu eftersom jag inte jobbar som läkare, men på ett större plan kan jag förändra saker och ting. Det gör att jag orkar fortsätta, säger hon.

Denguefebern var obehaglig

Marissa är själv inte rädd för att drabbas av de sjukdomar hon försöker förhindra eftersom hon är vaccinerad mot det mesta.

Men visst kan hon bli sjuk ändå, som till exempel när hon drabbades av denguefeber.

- Det är lite som att ha en jättehemsk influensa. Det är ganska obehagligt. Vi är kanske inte så vana vid sådant här i Finland, så när du på riktigt blir sjuk och är långt bort hemifrån kan det kännas ganska svårt.

Kulturkrockar i arbetet

Marissas kollegor kommer från världens alla håll, så det kan lätt bli en del kulturkrockar.

- Det är intressant att lära sig av olika kulturer men visst finns det en del kulturskillnader. Människor kommunicerar på olika sätt och hanterar situationer på andra sätt än du själv är van vid.

Några större missförstånd har det ändå inte blivit.

- Alla är ändå i samma båt, så vi förstår varandra. Det viktigaste är att kommunicera på rätt sätt.

Du ska inte vara rädd för äventyr

För att få jobba för Läkare utan gränser måste du inte vara läkare eftersom de också letar efter folk med andra utbildningar.

Det viktiga är att du inte är rädd för att åka iväg till olika platser. Du ska gärna vara lite äventyrlig av dig.

- De väljer helst människor som har erfarenhet av att jobba utomlands, framför allt i u-länder.

Jag har aldrig haft något emot att bo i ett tält mitt i ingenstans.

Marissa berättar att många åker iväg och testar på att jobba för organisationen, för att sedan märka att det inte var något för dem.

Men så finns det de som faller för arbetssättet. Som trivs med att bo primitivt och inte riktigt veta vart livet för en. Marissa är en av dem.

- Jag har nog alltid sökt efter äventyr och tyckt om att resa till länder som inte är så kända. För mig passar det bra. Jag har aldrig haft något emot att bo i ett tält mitt i ingenstans, säger hon.