Kan det vara farligt att lyssna på musik? Moralväktare varnar för Djävulen
Somliga tycker att musik är Djävulens påfund. Martin Luther tyckte tvärtom. Michael Cronström letar efter djävulskt inflytande på musik.
När Black Metal-musiker brände kyrkor i Norge, när violinvirtuoserna spelade för bra och när lägre klassens mänskor slutade veta hut efter att ha blivit upphetsade av primitiva rytmer skyllde man ofta på Djävulen.
Kristna fundamentalister hörde honom tala baklänges på barnens rockskivor och år 2000 beskylldes t.o.m. Yle (dåvarande Rundradion) för att sprida djävulska texter som förespråkade ritualmord och liknande.
Café Satan. Redan det faktum att programmet bär nämnda namn tyder på bristande omdöme
― Riksdagsledamot Bjarne Kallis, 31 juli 2000
Hmmm? Finns det något fog för idén att ett ont övernaturligt väsen förpestar vår musik med destruktiva budskap?
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord...
Den första musikern var enligt Bibeln Jubal vars farfarsfarfarsfarfar var själva Kain.
Kain blev ju förvisad efter att ha begått mänsklighetens första mord.
Kains ättlingar ansågs också vara suspekta och det kanske i sinom tid ledde till att vissa kyrkosamfund var litet försiktiga med musik.
Trots att Kains ättlingar tydligen drunknade i Syndafloden överlevde musiken och de instrument (כִּנּוֹר "Kinnor" = harpa eller lyra och עוגב "Uggab" = flöjt eller pipa) som Jubal trakterade.
Tidig kyrkomusik
Musik har använts i religiösa ceremonier sedan urminnes tider. I den tidiga kristna kyrkomusiken fanns diverse regler som återspeglade tanken att Guds ord var det viktiga i livet och allt annat bara distraherade mänskor.
Enligt sångaren och specialisten på tidig musik Mats Lillhannus ansågs det inte vara bra om musiken var för vacker.
- Musiken har fått sin beskärda del av kritik genom århundradena med beskyllning för att fokusera allt för mycket på det världsliga behaget och de sensuella harmonierna på bekostnad av att leverera Guds ord.
- Om vi går in på annan slags musik utöver den sakrala, så har dansmusik och kärlekssånger och allt det här enligt kritikerna fört in mänskorna på ogudaktiga sedvänjor.
Då den andliga världen ansågs tillhöra Gud ansågs allt världsligt vara farligt nära Djävulens rike. Enligt den strängaste tolkningen hör all musik förutom den rent liturgiska kyrkomusiken till Djävulen.
Det finns fortfarande mänskor som är av denna åsikt.
Den tidiga kyrkomusiken var ganska konservativ. Det fanns strikta regler om vilka tonarter, harmonier och intervaller som fick användas.
Intervallet Tritonus ansågs vara speciellt djävulskt och kallades "Diabolus in musica". Det fick absolut inte användas i den tidiga kyrkomusiken.
Klassisk musik
Under medeltiden föddes det som vi i dag kallar klassisk musik. Den skapades för andra ändamål än kyrkomusiken trots att samma kompositörer ofta skapade av båda sorterna.
Övning gav färdighet och med tiden blev både kompositörer och instrumentalister mycket skickliga vilket kunde väcka misstankar.
Violinisten Niccolo Paganini kunde kallas sin tids Eddie Van Halen eller Steve Vai, en virtuos som gjorde publiken häpen med snabbhet och fingerfärdighet.
Det påstods att Djävulen var inblandad. Enligt historierna hade Paganini sålt sin själ åt Djävulen i utbyte mot sin virtuositet eller bjudit in Djävulen på scenen för att i osynlig form egentligen vara den som spelade.
Enligt Mats Lillhannus kunde vissa av tidens musiker jämföras med dagens rockstjärnor. Paganini var bra på marknadsföring och stod kanske t.o.m. själv bakom vissa av ryktena om djävulsk inblandning.
Den som tydligen tog det här på allvar var den katolska kyrkan. Delvis p.g.a. rykten om djävulskt samarbete och delvis för att Paganini dog ganska plötsligt utan att hinna träffa en präst eller bekänna sina synder tog det 36 år före kyrkan lät hans kropp begravas i Parma.
Violinen förekommer ofta som Djävulens instrument i folksagor och legender. Delvis för att den är ett portabelt soloinstrument.
Främlingar sågs ju redan på medeltiden som suspekta figurer och en resande violinist kunde ju mycket bra vara Djävulen. I synnerhet om han med sitt spelande imponerade för mycket på flickorna i byn.
Violinens roll som soloinstrument ledde ju ofta både publik och musiker till synder som högmod, avund, lust och girighet.
Där det begås synder är ju Djävulen i närheten.
Faustlegenden
När man talar om Djävulen i musiken så gäller det ofta lyriken. Djävulen figurerar i olika sammanhang och får spela olika roller.
I religiösa sammanhang används han som avskräckande exempel eller som det godas motståndare i klassiska good guy vs. bad guy scenarier.
Den medeltida Faustlegenden där huvudpersonen säljer sin själ åt Djävulen förekommer i alla musikstilar från medeltida ballader och opera till dagens populärmusik.
Robert Johnson (1911 - 1938) anses som ett av bluesens viktigaste namn. Det påstods att han mötte Djävulen vid en vägkorsning och för priset av sin själ blev sin tids bästa bluesgitarrist och sångare.
I dag konkurrerar flera städer och byar om var den legendariska korsningen fanns. Så här ser en kandidat ut:
Ett annat vanligt scenarium är att en musiker utmanas på en slags musikalisk duell av Djävulen som ofta spelar violin.
Charlie Daniels Bands "The Devil Went Down To Georgia" är ett känt exempel.
Rasism
Djävulen förekommer ofta i bluesmusikens texter. I den amerikanska södern beskylldes blues och annan musik framförd av afroamerikaner för att vara "Djävulens musik".
Rädsla för det främmande är en vanlig känsla och blues framfördes ofta av musiker på resande fot, d.v.s. folk som inte var kända av invånarna i byn och därför inte att lita på.
Landägarna, kyrkan och de andra makthavarna var också rädda för att arbetarna skulle bli upphetsade av musiken och glömma vem som var herrarna på täppan.
Vissa kyrkliga samfund påstod i sin propaganda att det bibliska Kains märke skulle vara mörk hudfärg, d.v.s. att afroamerikanerna skulle härstamma från Kain (och således samtidigt från den förste musikern Jubal).
Ur det afroamerikanska perspektivet kanske man ofta använde Djävulen som symbol för förtryckaren, d.v.s. den vita mannen. Något man inte kunde sjunga rakt ut om utan att löpa risken att lynchas.
Islam
Djävulen eller liknande figurer förekommer också i andra religioner. Inom Islam som ju trots allt är ganska nära släkt med kristendomen heter han Iblis.
Förhållandet till musik inom islam varierar. Somliga anser att musik överhuvudtaget är Djävulens påfund medan andra tycker att det bara är musik med instrumentalackompanjemang som är synd.
Somliga godkänner t.o.m. västerländsk musik, bland dem förvånande nog Irans högste ledare Ayatolla Sayyed Ali Khamenei
Inom sufismen kan musik utgöra en viktig del av de religiösa ceremonierna.
Sataniska baklängesbudskap
På 80-talet då största delen av musiken fortfarande gavs ut som vinylskivor (som kunde spelas baklänges) talades det mycket om satanistiska baklängesbudskap.
Det går att gömma budskap som hörs när man spelar upp musik baklänges. The Beatles hör till grupperna som ibland gjorde det här.
Deras budskap var ganska harmlösa men i något skede fick några amerikanska kristna fundamentalister för sig att mera eller mindre alla rock- och popmusiker var djävulsdyrkare och att de gömde satanistiska budskap på sina skivor.
Det är nämligen så att om man har har bra fantasi kan man höra nästan vad som helst då man spelar musik eller prat baklänges.
Det här fenomenet kallas Pareidoli och går ut på att mänskor tror sig hitta mönster och mening också där det inte finns någon.
På Youtube finns en massa klipp som påstår sig bevisa att diverse låtar innehåller onda budskap.
Själv lyssnade jag på några. Först blev jag förvånad över hur klart man hörde budskapen men när jag sedan lyssnade utan att titta på texten så lät det mest som rotvälska.
Seriösa forskare kom till samma slutsats men det hindrade inte det amerikanska rättsväsendet att dra den brittiska gruppen Judas Priest inför rätta efter att två unga män begick självmord efter att ha lyssnat på en av deras skivor.
Judas Priest frikändes.
Det finns flera kärlekssånger än något annat. Om musik fick folk att göra saker skulle vi alla älska varandra
― Frank Zappa
De mest hårdnackade fundamentalisterna tror fortfarande på djävulens närvaro i form av baklängesbudskap.
När norska träkyrkor började brinna på 1990-talet blev det hela mera konkret...
Norska kyrkbrännare, Black Metal och andra djävulska personer
När man talar om Djävulen och musik tänker många genast på hårdrock och metal. Det finns vissa undergenren som faktiskt verkar ganska djävulska.
Black metal och Death metal hör hit men det finns också andra obskyra genren i det bottenlösa träsk som utgörs av metallmusikens olika stilar.
Utövarna av denna slags musik brukar klä sig i läder och nitar och måla sig med s.k. "Corpse paint".
Sångaren Per "Dead" Ohlin från norska Mayhem tog den tidiga estetiken skapad av Kiss och King Diamond m. fl. i en mera realistisk riktning.
Han brukade gräva ner sina scenkläder före Mayhems uppträdanden för att också lukta som ett lik. Den ursprungligen svenska Ohlin (kallad "Pelle" av sina barndomsvänner) tog livet av sig år 1991.
Det var en polariserande händelse inom den norska scenen som kretsade kring gruppen Mayhem och gitarristen Euronymous skivbutik "Helvete".
De mest hängivna svartmetallarna började kalla sig Black Circle.
Tidigare hade lyriken och musikernas artistnamn i stil med Necrobutcher, Hellhammer och Demonaz Doom Occulta behandlat djävulska och ockulta ämnen mest för att chockera lyssnarna, men nu verkade det som om vissa började ta det hela på allvar.
I'm inspired by evil in everything I do
― Per "Dead" Ohlin
Som det så ofta går då unga män samlas kring någon företeelse och det inte finns tillräckligt med kvinnor i närheten för att hålla ordning på dem försökte svartmetallfigurerna imponera på varandra med diverse befängda dåd.
Det begicks mord och självmord, kyrkor brändes och till slut var somliga döda (inklusive scenens nyckelfigur Euronymous a.k.a. Öystein Aarseth), andra satt i fängelse medan en del tog sitt förnuft till fånga och lämnade bensinkanistrarna i garaget och knivarna vid hyvelbänken.
Somliga av de inblandade förnekade att de hade något med Djävulen att göra medan andra påstod sig dyrka och tillbedja honom.
Här kan man också nämna att det finns någonting som heter Unblack Metal. Det är liknande musik med ett kristet budskap.
Hittar man då Djävulen i musiken?
Svaret på den frågan är väl att en har tendens att hitta vad en letar efter. Den religiösa fanatikern hittar Djävulen i allt som faller utanför ramen på det som hen tror att Gud godkänner.
Rasisten hittar Djävulen i musik skapad av andra folkgrupper medan den som är ängslig och rädd för diverse sexuella företeelser kan skylla på Djävulen då musik väcker oönskade känslor.
Den potentiella satanisten hittar lätt Djävulen i Black Metal och liknande musik oberoende av upphovsmännens grad av allvar eller syfte.
Den sura och bittra personen som ser rött när andra är glada och har roligt ser lätt Djävulen i all slags musik.
Den sistnämnda har visserligen ett antal kända och i detta sammanhang betydelsefulla motståndare till sitt tankesätt.
Martin Luther var en stor vän av musik just eftersom den kan göra mänskor glada och lyckliga, något han ansåg irritera Djävulen.
William Booth, predikanten som grundade Frälsningsarmén var den som ställde frågan "Varför ska Djävulen ha all bra musik?".
Vad skall man nu sedan tro?
Man får ju förstås tro vad man vill.
Själv tror jag inte på att det sitter en röd gubbe med horn och svans någonstans i en studio och bandar baklängesmumlande varvat med virtuosa violinsolon och att dessa mixas in i dagens popmusik.
Men ser man däremot Djävulen som en symbol för det onda så finns han nog. Musik återspeglar livet och där finns det tyvärr en hel del ondska.
För att inte tala om själva musikbranschen.
"Musikbranschen är ett grymt och ytligt pengaträsk, en lång plastkorridor där tjuvar och hallickar härjar fritt och goda, hederliga män dör som hundar. Sedan finns det en negativ sida också"
― Hunter S. Thompson
