Mio Lindman: Är allt bara åsikter?

Det talas mycket om ett infekterat debattklimat där åsikt står mot åsikt. Mio Lindman skriver i den här kolumnen om hur vi riskerar att trivialisera oenigheter och diskussioner genom att betrakta allt som åsikter istället för att tala med varandra.

För ett tag sedan rapporterade jag en kommentar på Facebook som jag upplevde som uppenbart rasistisk. Facebook svarade att kommentaren inte brutit mot något regelverk, men att de “förstår att den kan vara stötande för dig och andra”.

Facebook tillägger att ingen ska behöva se kommentarer de uppfattar som hatiska.

Det här fick mig att fundera på hur ofta jag stött på liknande svar.

Att i tid och otid försvara rätten att “ha en åsikt” kan uttrycka en sorts slapphet

Den mest klassiska formen av att be om ursäkt, men ändå inte, har numera blivit: “vi ber om ursäkt om x uppfattades som sårande.”

Det är som om man säger att det att jag blivit sårad inte har något att göra med det som jag sårats av.

Man beklagar att jag blivit sårad, inte att vissa tankar är sårande.

Nu tänkte jag inte skriva om halvtaskiga ursäkter. Det jag istället grubblar på är hur det blivit vanligt att behandla precis allt som åsikter.

För jag tror det är vad som ligger i bakgrunden här. Man skiljer mellan inlägget och de som sårats.

Nämligen: man vill i olika sammanhang, inte bara på Facebook, försvara rätten att uttrycka åsikter, samtidigt som man beklagar om folk tar illa upp.

Det här har tror jag att göra med en oförmåga att ta det andra säger på allvar. Att i tid och otid försvara rätten att “ha en åsikt” kan uttrycka en sorts slapphet där vi inte befattar oss med vad det som sägs i ett visst sammanhang betyder.

Till intet förpliktigande åsikter

Jag grubblar över varför vi så lätt beskriver nästan allt folk säger och skriver som just “åsikter”.

En längre tid har jag tänkt att samhällsdiskussioner - och kanske också diskussioner om moral överlag - blir mycket mera trubbiga än de kunde vara när vi betraktar det som andra och vi själva säger enbart som åsikter.

Jag ska försöka förklara vad jag menar.

För det första. Jag skulle säga att det tillhör det vi menar med åsikter, att sådana kan vi ha om snart sagt vad som helst.

Fast jag inte vet något om tennis, husbygge eller sjukskötares vardag, kan jag ändå ha en åsikt.

Alla kan ha en åsikt om vad som helst, oavsett ämne.

En åsikt förpliktigar nämligen till intet. Därför är det så lätt att tala om att var och en har rätt att ha åsikter, också om någon tar illa upp, som i mitt inledande exempel.

Lyhördhet för samtalets nyanser

Det är en sak att det vi kallar åsikter kan berättiga den mycket tveksamma rätten att hävda saker fastän man inte är insatt i en viss fråga, och att åsikter på just det sättet kan vara till intet förpliktigande.

Men det är också viktigt att se hur vi kanske alltför ofta betraktar det som andra säger just som åsikter, istället för att lägga märke till de specifika sätt på vilka folk förhåller sig - vad de försöker uttrycka, varifrån deras ord kommer, så att säga.

Jag tror det är väldigt viktigt för samhällsdiskussionen överlag att ibland stanna upp och påminna sig om den anda i vilken folk ger uttryck för tankar.

En åsikt förpliktigar nämligen till intet

Eller kort sagt: att vi gör så mycket mer när vi uttrycker vad vi tror på än att bara “har åsikter”.

Någon är övertygad om att kärnkraft är rätt väg att gå, någon prövar tanken att det egna politiska partiet kört in på fel spår, någon backar upp det den sagt om brottsstatistik, någon försvarar ett sparbeslut i politiken med många reservationer.

Är vi lyhörda för dessa nyanser, förstår vi oss bättre på varandra när vi diskuterar - det är en otrolig skillnad mellan att lättsamt kasta ut en krok i diskussionen, och att bekänna sig till en ståndpunkt.

Lyhördhet inför skillnaden mellan dessa uttrycker ett engagemang för att på riktigt förstå det den andra säger.

Provocerar du, är du otålig, eller är det här ditt alldeles egna sätt att berätta för mig vad du står för?

Synpunkterna bakom orden

I de allra flesta situationer reagerar jag på dina ord inte genom att betrakta det du säger som en “åsikt” vilken som helst, utan som ett uttryck för vem du är.

Att du säger något på ett kärleksfullt eller hatiskt sätt, att ditt perspektiv uttrycker förakt eller omsorg, oro eller hopp.

Om jag känner dig väl vet jag t.ex. när du retas, har en glimt i ögat, eller när du blivit så förbannad att det inte längre går att diskutera.

Rätten att hävda en åsikt - vad är det för en rätt?

Jag talar alltså här om ett förhållningssätt - jag menar alltså att det är långt ifrån självklart att en viss utsaga ska räknas som en “åsikt”.

Om man betraktar allt som “åsikter” är det som om det som sägs skiljs från den som yttrat något.

Det sagda görs oantastligt: jag har rätt att hävda min åsikt, punkt slut. Men varför är detta nu något att hänga upp sig på?

Vilken skillnad gör det?

Den här lilla kolumnen skulle svälla till något helt ohanterligt om jag skulle gå in på ämnet åsiktsfrihet. Ändå är det omöjligt att låta bli att nämna det.

Det sätt på vilket åsikter kopplas från personen och skyddas kan också ha en viktig funktion då de i olika bemärkelser hotas av makten.

Det kan verka galet, men jag skulle faktiskt säga att det inte kan finnas en självklar rätt att “ha åsikter”.

Men att överhuvudtaget säga att det vi är måna om att uttrycka och föra fram hotas av makten kräver att vi inte bara ser något som “åsikter”, vilka som helst, utan att vi också har förmågan att se vad det är som förtrycks.

Frågan om åsiktsfrihet kan alltså inte vara formell. Det är därför så besvärligt när “åsiktsfrihet” blir ett slags kort man alltid kan vifta med, oavsett sammanhang - som om vi redan genom att kalla något en åsikt måste ta den på allvar.

Det är där jag ser den stora faran, en ovilja att vara lyhörd för en diskussions nyanser.

Det kan verka galet, men jag skulle faktiskt säga att det inte kan finnas en självklar rätt att “ha åsikter”.

Ofta skyller man på pk-kulturen när man säger att det finns mycket man inte idag får säga.

Men hela idén om att det finns saker vi inte “får” säga vilar, tror jag, i rätt stor utsträckning på föreställningen om att vi åtminstone ska tillåtas ha - vi ska ha rätt att ha - åsikter.

Till exempel.: “Jag får tycka att kristendomen är bara sagor om jag vill; det är min åsikt och den måste ni respektera”. Eller: “Jag får tycka att kvinnor är mindre intelligenta än män. Det är min ÅSIKT!”

Åsikter som maktkamp

När allt framträder som “åsikter” ser allt ut som en enda grå, urskillningslös och fragmentarisk maktkamp.

Lätt hamnar man i en form av relativism: alla har ju sin egen åsikt och så måste det få vara. Det stämmer förstås att oenigheter är viktiga.

Dock: en åsiktsoenighet gör att oenigheter aldrig blir verkliga - verkliga konfrontationer i bemärkelsen meningsfulla, såriga och ibland fruktbara möten.

Om man behandlar olika uppfattningar om köttindustrin, konsumtion eller löneskillnader som olika åsikter ligger det nära till hands att se det som smakfrågor, man kan tycka lite hit och dit.

Då tunnas oenigheten ut och det finns aldrig något som egentligen möts.

Att tala om att åsikter befinner sig på ett torg och möts är något helt annat än vad det är att i en vardaglig diskussion diskutera med någon (oavsett om jag känner den andra eller inte) som tänker väldigt annorlunda än jag gör.

Ibland förtvivlar jag, eller känner sorg, över att inte nå fram till en annan människa - vilket inte är samma sak som att kräva att den andra “ska tycka som jag”.

Det senare vore igen att halka tillbaka till åsikternas plan.

I de situationerna, när jag känner sorg, frustration eller förtvivlan över att vi inte förstår varandra, kan jag inte bara avmätt konstatera att “vi helt enkelt tycker olika”.

Visst finns det situationer där det är riktigt att konstatera att vi “helt enkelt tycker olika” - om vi två tvistar om gardinmönster eller ananas på pizza, exempelvis.

Att sätta sig själv på spel i samtal

“Jag respekterar din åsikt”. Det kan betyda många saker. Men att det gör det skulle jag säga att hänger på att jag inte behandlar det du säger bara som en åsikt i mängden.

Jag kan ta din synpunkt på allvar som ett synsätt jag sakta måste smälta. Eller jag kan säga att jag verkligen inte håller med dig, men att jag förstår någotsånär varifrån du kommer.

Men det är som om allt-är-åsikter-perspektivet bortser från allt det där - nyanserna som gör våra oenigheter på en och samma gång svåra och meningsbärande.

Det är därför så besvärligt när “åsiktsfrihet” blir ett slags kort man alltid kan vifta med

Bortser från att det gör en skillnad att sätta sig själv på spel och diskutera, sätta sig in i hur den andra tänker.

Att påminna sig om det kan ses som ett led i en form av personlig självrannsakan: har jag själv bemödat mig om att nå fram till den andra, att bry mig om hur mina ord tas emot?

Eller är jag dogmatisk, hävdar jag arrogant att det jag säger får tas emot hur som helst, jag bryr mig inte, bara jag får uttrycka min egen åsikt?

Jag diskuterar ofta med vänner som berättar om hur svårt det kan vara att stå ut med att inte nå fram till en förälder, en nära vän - men också att diskutera på nätet då diskussionen urartar till påhopp och ställningskrig.

Med andra ord: avståndet mellan människor är väldigt sällan bara en fråga om åsikter.

I själva verket är det ofta svårt att sätta fingret på varför det kan vara så svårt att hitta fram till varandra. Så är det i varje fall i mitt eget liv.

Som sagt: om allt ses som åsikter återstår en naken och isolerad maktkamp. Att verkligen behandla något som “bara en åsikt” är helt enkelt - igen - till intet förpliktigande.

Att respektera din åsikt kan då göras på samma gång som jag ger fullständigt fan i vad du verkligen tänker eller vad som ligger bakom hur du tänker.

Det jag försöker säga: att respektera det som betraktas som ingenting mer än en åsikt kan vara samma sak som att inte alls befatta sig med dig och det du står för. En åsikt är nämligen lätt att avfärda.

Det är svårare att avfärda en människa.

Åsikter och relativism

Att reducera det du säger till en åsikt kan alltså vara ett sätt för mig att hålla dig på avstånd. Att inte låta det du vill ha sagt beröra mig.

Det jag menar med att man varken kan eller ska behandla allt folk säger och skriver som åsikter är också att det kan komma en gräns där jag inte längre kan betrakta något som en åsikt överhuvudtaget.

Om någon säger att förintelsen inte existerat, eller, för att ta ett annat exempel, att våldtäkt är en kvinnas eget fel, är min reaktion att personen inte förstår det hen säger.

Eller: att det är så fruktansvärt, att jag befinner mig så långt ifrån personen ifråga att jag knappt vet hur jag ens ska beskriva avståndet mellan oss.

Det vore inte bara missvisande, utan också groteskt att säga att vi “är av olika åsikt”.

Och då har jag kanske inte ens nämnt det som kanske idag är det mest oroväckande med att reducera allt till åsikter.

Nämligen: om debattinlägg beskrivs som “åsikter” förlorar vi lätt sikten för att det en person säger också måste kunna bedömas i termer av sant och falskt.

Åsikter befinner sig, skulle jag våga påstå, per definition bortom sant och falskt. Och nu talar jag igen om vad vi menar med “åsikter”, i kontrast till att resonera, argumentera, bekänna, föreslå, pröva en tanke.

Om du påstår exempelvis att Malmö är en no-go-zon, att inkomstklyftorna inte växer i Finland, eller att vaccin är farliga, väcker detta frågor om vad som är sant.

Och vad som är sant och falskt har riktiga konsekvenser för hur vi bedömer, prioriterar, handlar. Därför är det farligt att se allt som åsikter.

Om vi slutar bry oss om sant och falskt, och tänker att var och en har sin egen åsikt, är vi ute på en riktigt farlig väg.

Mio Lindman är filosof.