Rasism fortfarande vardag inom fotbollen – spelare, föräldrar och egen tränare har hånat Arsalan
Neger och apa var orden som gjorde mest ont, berättar Åbo IFK-spelaren Arsalan Azizi om rasismen han fått utstå på fotbollsplanen. Det antirasistiska arbetet borde börja genast i knatteåldern.
– Jag har hört ganska mycket neger, apa och gorilla på fotbollsplanen. Vad som helst som ens lite skulle kunna störa en. Neger och apa var orden som gjorde mest ont.
Arsalan Azizi är en 23-årig Åbobo med rötter i Afghanistan, som han flydde som barn. Fotbollen var en viktig och värdefull del av integrationen, men samtidigt ett ställe där han utsattes för rasism.
Och han är inte ensam.
Många bekanta med utländsk bakgrund har upplevt samma sak. I första hand är det tränare, spelare och föräldrar som slänger ur sig rasistiska kommentarer, men Azizi har även varit med om att det egna lagets tränare öppet förolämpat honom.
– Jag hörde saker som terrorist dagligen, varje gång före eller efter träningarna kom det något. Han kunde kasta ur sig typ att ”Arsa, vitun terroristi, miks sun parta kasvaa?”.
– Jag vet inte om han sa det som skämt, men ingen i omklädningsrummet uppfattade det som skämt. Alla stannade till och tänkte efter vad det riktigt är han säger. När han märkte att det blev tyst skrattade han bara bort det.
– Det höll på ganska länge och jag tror lagkaptenerna märkte att det började störa mig ganska mycket, och de hade sedan med lagledaren tagit upp saken med tränaren och det slutade med att han bytte förening.
Vad tänker du när du får höra rasistiska kommentarer på planen?
– Som liten blev jag nog ganska arg. Med åren har jag lärt mig hur jag ska reagera, jag har lugnat ner mig ganska mycket. Om du under matchen flippar ur och tacklar och får rött kort skadar du laget.
– Det är jättesvårt i den situationen, men man lär sig. Jag har haft äldre spelare som sagt att jag inte ska ta åt mig, att jag ska vara den större mannen och försöka ignorera det. Och sen efter matchen anmäla saken.
Vanligare än många tror
Arsalan Azizi berättar om sina erfarenheter i radioprogrammet Slaget efter tolv, där även fotbollsdomaren Mattias Gestranius och psykologen Nina Forstén-Lindman deltog (lyssna på hela diskussionen längst ner i artikeln).
– Tyvärr är det jättevanligt. Det händer mycket mer än man skulle tro, säger Forstén-Lindman som varit engagerad inom juniorfotboll i ungefär 20 år och som även fungerar som mental tränare hos ligaklubben FC Inter.
För ett par år sedan gjorde hon intervjuer med samtliga juniorer i föreningen. Resultaten visade att alla mörkhyade hade blivit utsatta för rasistiska glåpord på fotbollsplanen.
– När killarna var kanske runt 10–12-åringar kom det mycket att ”du är ful, jävla apa, du luktar illa”. Många vägrade också skaka hand med de mörkhyade.
Forstén-Lindman har även personligen bevittnat flera grövre påhopp, de flesta kryddade med n-ordet.
Tränare har skrikit förolämpningar i högan sky, spelare har skymfat mörkhyade motståndares mammor, åskådare har ropat att man borde ”döda den där jävla apan”.
– Jag minns också en kille som fick höra att ”det finns ingen mat i Afrika och du har bara ätit skit och därför ser du ut sådär”.
Om det förekommer rasism och de som har rapportansvar vidare inte uppfattar det, så är det ett jättestort problem. Det är ett megaproblem.
Nina Forstén-Lindman har anmält flera incidenter till Bollförbundet i Finland, men upplever att de kunde ta problemen på större allvar.
På Bollförbundet betonar man arbetet som görs för att motverka rasismen, men det krävs även att incidenterna de facto anmäls vidare. Det finns ett betydande mörkertal.
Bland ungdomarna som Forstén-Lindman intervjuade hade få anmält påhoppen. De tyckte ärendet var genant, de var rädda för att lyfta fram det och valde att hålla tyst.
”Det är absolut oförsvarbart”
Ett stort ansvar ligger hos domarna. Azizi har varit med om fall där en lagkamrat med rötter i Somalia skymfats av en motståndarspelare utan åtgärd från domaren.
– Domaren stod en meter ifrån och hörde det 100 procent säkert, men han bara stängde av det och lekte som om ingenting hände.
Mattias Gestranius, som fungerat som internationell Fifadomare i flera års tid, blir upprörd över Azizis skildring. Det ska bara inte ske, konstaterar han.
– Jag är väldigt förundrad om domare verkligen hört de här grejerna och blundat. Då kan du inte vara domare. Om du inte tar ditt ansvar som domare tycker jag du kan hitta på nån annan hobby.
Antirasismarbetet lyfts kraftigt fram inom de internationella fotbollsförbunden och även inom domarutbildningen.
Anvisningarna för hur domare ska agera när de hör rasistiska kommentarer är tydliga.
– Är det en spelare är det direkt rött kort, det är nolltolerans. Det är absolut oförsvarbart. Är det en tränare skickar du iväg honom från det tekniska området. Det är mycket enkelt.
Så tröskeln borde vara jättelåg?
– Den borde vara lägre än jättelåg, svarar Gestranius. Sen om du inte själv hör det blir det svårare. I Finland skriver du rapport till distriktet eller förbundet, men det finns inte mycket annat du kan göra.
– Om det förekommer rasism och de som har rapportansvar vidare inte uppfattar det, så är det ett jättestort problem. Det är ett megaproblem. Det är nånting som absolut inte skulle få hända.
Lägre divisioner värst
Azizi har spelat största delen av seniorkarriären i Åbo IFK i division 2, men de största förolämpningarna har kommit under junioråren och på lägre serienivåer.
Erfarenheterna får stöd i en undersökning som gjordes i Finland för ett par år sedan, som visade att rasism knappt förekommer inom elitidrotten.
– Det är som himmel och jord mellan division 2 och 3, menar Azizi. Man hör mycket, mycket sällan något i tvåan.
Såväl Fifa och Uefa internationellt som Bollförbundet och spelarföreningen i Finland har satsat på antirasistiska kampanjer. De är viktiga och hjälper, säger Azizi, men samtidigt når de inte alla.
– Jag har kompisar i tvåan, ettan och ligan, och de säger att det här känns aktuellt, de pratar hela tiden om hur man förhindrar rasism. Men i lägre divisioner är det plötsligt helt bortglömt.
Gestranius har aldrig själv som fotbollsdomare varit med om rasistiska incidenter. Då han lyssnar på Azizis och Forstén-Lindmans erfarenheter höjs ögonbrynen.
– Jag är överraskad att det är såhär grovt, det hade jag inte tänkt mig. Men jag tycker ändå vi gör ett relativt gott arbete mot rasism. Jag är ganska säker på att Bollförbundet är det idrottsförbundet i Finland som gör mest på det här området.
– Men det sker kanske speciellt på toppnivå, fortsätter han. Det kanske borde tas ner i de lägre serierna, att antirasismarbetet skulle börja redan med de riktigt unga juniorerna, då de sätter fotbollsskorna på sig för första gången.
Det börjar från riktigt, riktigt tidig ålder. Och det är det jag tycker är mest tragiskt.
Domare i officiella serier i Finland måste vara minst 15 år gamla, men även ännu yngre såkallade spelledare i knatteligan är tvungna att handskas med fenomenet.
– Det börjar från riktigt, riktigt tidig ålder. Och det är det jag tycker är mest tragiskt, säger Azizi som liksom Gestranius i detta fall rullar över anmälningsansvaret på andra än spelledaren.
– Det är fullvuxna människor som leder de här lagen, påminner Gestranius. Jag vill yrka på ansvaret hos tränare, föräldrar och till och med publik. Vem som helst som kollar på en match inte bara kan, utan har en skyldighet att rapportera vidare om det förekommer rasism.
Azizi betonar att alla har ett ansvar att ta tag i missförhållanden omedelbart. Det gör han själv då han till exempel leder träningar för ÅIFK-juniorer.
– Jag far direkt och säger att det här inte är okej. I det läget bryr jag mig inte om nåt annat, jag vill bara få mobbningen stoppad, för jag vet hur det känns. Det är jätteviktigt att säga direkt om det händer nånting.
Viktig förenande kraft
De mörka sidorna till trots kan fotbollen även ha en integrerande effekt. I FC Inter betonas det mångkulturella starkt och klubben har bland annat arrangerat träningar för asylsökande och bjudit in dem till matcher.
– Alltid om vi ser nån som står bredvid planen och lite skulle vilja komma med och testa så drar vi med dom. De har kanske varit på flykt en tid, och om de sen kommer hit och hittar samhörigheten via fotisen är det helt super.
Azizi är inte sällan den som fotbollstörstiga flyktingar och invandrare försiktigt kommer och drar i ärmen och frågar om inte Arsalan kan fråga tränaren om de får pröva på.
Oftast passar det alldeles utmärkt.
– Det viktigaste är att man tar emot dom och på det sättet hjälper dom in i samhället. Om vi redan inom idrotten stänger ut dom… De kommer från jäkliga svåra förhållanden och det är viktigt att visa att det verkligen finns bra grejer här också.
– Fotbollen kan hjälpa mycket. När jag själv kom till Finland som invandrare togs jag emot i skolan då jag spelade fotboll på gården. Det var där jag började komma med och de andra tog in mig.
Lyssna på hela rasismdiskussionen i Slaget efter tolv i klippet nedan:
' /%3E%3C/svg%3E)
