Janina Jansson ser fram emot att öppna nya dörrar i världen

Nationalmuseets café. Ovanför oss rum fyllda med berättelser om Finland då, nu och i framtiden. Här träffar jag Radioteaterns dramaturg Janina Jansson, som efter trettio år på Yle nu går i pension.

För några år sedan såg jag en utställning just i den här cafékällaren som handlade om de finländska krigsbarnen som skickades till Sverige under andra världskriget. Den berättade också om flyktingar som kom till Finland under och efter andra världskriget.

Om hur de togs emot, vad det tänkte och hur det gått för dem.

Dagen innan vi ska mötas läser jag Janssons text ABC för ett land i mental förändringsom hon 2016 skrev i samband med radioteaterföreställningen Vid gränsen med text och regi av Jarno Kuosa.

I sitt ABC säger hon bland annat så här:

”N
NATIONALISM
O
ODINSOLDATER
P
POLARISERING. POPULISM.
R
RASISM
Vem hade för bara något år sedan tänkt sig att vi skulle behöva de här orden så ofta?”

Artikeln är skriven för ett år sen och på den korta tid som förflutit har retoriken, språket, rasismen blivit ännu hårdare.

- Vid gränsen är en metapjäs som tar upp det svåra i att göra en pjäs - eller konst överhuvudtaget - om det som vi kallar flyktingsituationen. På ett par år har hela det finländska konsensussamhället smulats sönder och ersatts av ett oerhört polariserat samhälle. Det är klart att det påverkar konsten, säger Janina Jansson.

- Jag känner inte längre igen det här landet, som det är nu. Saker som man för några år sen ALDRIG skulle ha kunnat säga offentligt säger våra politiker numera öppet och utan att skämmas.

Flyktingberättelse blev Svenska Yles första webbok

Hörspelet Vid gränsen har en förhistoria som började redan 2015, då flyktingkatastrofen var ett faktum.

- Jag ville att vi skulle samla olika flyktingars berättelser, som sedan skulle sändas varje dag under ett år. Det gick tyvärr inte att genomföra av praktiska skäl men istället gjordes Vid gränsen och den bygger delvis på dokumentärt material, berättar Jansson.

Läs Maria Lindh-Hindsbergs recension av Vid gränsen.

Ett halvår senare fick Jansson möjlighet att ge synlighet åt ännu en flykting. Då bearbetade hon irakiska Omars berättelse i Fredrik Långs översättning och tog initiativet till Svenska Yles första webbok Flykten från Mosul.

Trettio år i Radioteaterns tjänst

Janina Jansson började som dramaturg på Radioteatern i mitten av 1980-talet och har varit Yle trogen sedan dess.

Före det var hon verksam som bland annat teaterrecensent för Hufvudstadsbladet. Det innebär att hon har ovanligt lång erfarenhet av det finlandssvenska teaterfältets olika aspekter.

- Jag har tänkt på hur ovanligt det i dag är att jobba så här länge på ett och samma ställe. Ibland har jag tänkt att jag kanske sitter som en propp på Radioteatern, men å andra sidan har det gett kontinuitet, bred erfarenhet. Jag har också kunnat förhålla mig till förändringar inom Radioteatern och inom public service, säger Jansson.

- Jag fått ett fantastiskt nätverk av författare och teaterarbetare. Jag kommer sakna dem alla våldsamt. Det har varit ett sant nöje att jobba med dem alla.

- Sedan 1990-talet har Radioteatern nästan enbart gjort nyskriven finlandssvensk dramatik. Jag är mycket stolt över att ha kunnat främja och lyfta fram den finlandssvenska dramatiken i mitt yrkesliv.

Ett av de prisbelönta, finlandssvenska hörspelen, Och om bettlare och vägmän kan du höra här.

Minskat antal sändningar genom åren

Radioteatern har en anrik historia. Den allra första sändningen gick av stapeln år 1926. Då sändes Strindbergs Paria, men hur det lät kan vi bara fantisera om.

Det var direktsändning som gällde ända fram till slutet av 40-talet och ljudet sparades inte.

Vilken är Radioteaterns roll och status idag?

- Numera har Radioteatern full kontroll över varje föreställning. I mitt arbete som dramaturg jobbar jag länge och intensivt med författaren tills vi är nöjda med en version, säger Jansson.

- En stor skillnad är att Radioteatern förr gjorde betydligt fler uppsättningar. Vi hade 52 sändningar per år plus repriser. Nu gör vi 6-7 nya föreställningar per år. Jag förstår faktiskt inte hur det gick ihop med så många produktioner.

Radioteaterns nya estetik tog form i en lägenhet på Kalevalagatan

På 1980-talet fanns det också helt andra ekonomiska och tidsmässiga resurser. Exempelvis hyrde hela Radioteaterns personal en höst in sig i en lägenhet på Kalevalagatan.

Där arbetade chefen Erik Ohls, regissören Solveig Mattson och Janina Jansson ostört i tre månader. De tittade på film, skrev och diskuterade.

Det här skulle vara helt omöjligt idag.

- Vi lärde oss massor och det var en oerhört viktig tid för mig och för Radioteatern. Den ledde till ett slags revolution där vi utarbetade Radioteaterns nya estetik och lyfte fram den som en egen konstform utan de bindningar till scenteatern som tidigare varit väldigt starka.

Efter det här började Radioteatern uppmärksammas också utomlands.

Här kan du lyssna på några av de hörspel som blev resultatet av månaderna på Kalevagatan och som kammade hem internationella pris.

- Idag finns ingen tid eller resurser för att arbeta på det här sättet. Det är synd, för det är viktigt med tid för reflektion och fördjupning.

- Arbetstakten har blivit mycket tuffare de sista åren. Överlag är samhället hårdare. Jag undrar vart det kommer att leda.

Jansson är ändå lycklig över den frihet som hennes arbetsplats har unnat henne.

- Jag är tacksam för att jag aldrig behövt ta några större strider i mitt jobb. Vi har varit fria att göra vad vi vill och fått förverkliga våra drömmar, experimentera och vara en plantskola, påpekar hon.

Radioteater för framtidens lyssnare

Radioteatern har en helt annan roll och position än för bara tio eller tjugo år sedan. En av de största utmaningarna är att få unga människor att lyssna på radioteater.

- Vi jobbar hela tiden för att nå framtidens lyssnare. Jag är hoppfull, för det finns väldigt bra möjligheter i och med podcasts, säger Jansson.

- Radion, det auditiva, har överlevt mycket bättre än tv:n. Idag är unga människor vana lyssnare så steget är inte långt till att lyssna på radioteater. Därför känns Radioteaterns framtid ganska ljus.

Vikten av att komma ut i samhället

Ett särskilt kärt minne är ljudinstallationen Lappviken - Röster ur själarnas rum (2016).

På det före detta mentalsjukhusets vind och i en av sjukhusflyglarna hade Radioteatern byggt upp scener där man kunde vandra omkring och höra röster berätta om sina liv på Lappviken.

- Det var helt magiskt att vandra runt i de skumma rummen och ta del av rösterna som steg från sängarna, viskade från väggarna. Det var en föreställning som kröp in under skinnet.

- Radioteatern är en konstform som kryper inpå en mer än någon annan. Det är en fysisk konstform för mig, säger Jansson.

- I Lappviken mötte vi också publiken på ett helt annat sätt än vad vi vanligtvis gör. Det kommer bli mer av sådana här projekt framöver. Radioteatern behöver komma bort från radion så att säga, ut från Yle, och bli en del av samhället.

Läs Maria Lindh-Hindsbergs recension av ljudinstallationen på Lappviken.

Radioteaterns framtid stavas podcast

Jag ber Jansson sia om Radioteatern och framtiden.

- Radioteatern har mer att ge men kräver också mer av sin lyssnare. Det innebär att radioteater är en konstform som helt enkelt inte passar i flödesradion. Det är därför jag tror på poddar.

- Det som står på spel är kampen mot det alltför snabba, förflackningen, det alltför ytliga. Jag är jätteglad att jag fått en oerhört bra efterträdare, Eva-Maria Koskinen. I och med att hon jobbat som grävande journalist kan det leda till mera dokumentärteater. Det är bra. Det ligger i tiden.

Bara njuta av livet

Livet som inte längre yrkesarbetande då? Att inte längre ha en vardag på Yle?

- Häromdagen åt jag lunch med en väninna på ett café och såg folk stressa förbi utanför. Då slog det mig att jag inte behöver springa runt mer. Ordet pensionär är dock förfärligt. Jag vidkänns det inte alls.

- Det som ska bli spännande är att närma mig själv som privatperson. Jag har jobbat och satsat mycket – särskilt de senaste åren, då arbetstakten har ökat. Det ska bli roligt att upptäcka annat inom mig själv och i världen. Bara njuta av livet.

- Det är absolut inte med sorg i hjärtat jag slutar, men jag kommer naturligtvis också att sakna jobbet. Jag har trivts otroligt bra, med mina fantastiska kollegor. Jag har haft det bästa tänkbara jobbet, säger Jansson utan tvekan.