Vart går dina skattepengar egentligen?
Våra skatter är en outsinlig källa till missnöje. Vad får man riktigt för alla skatter man betalar? Till exempel skolgång som är gratis för eleven men kostar närmare 9000 euro för samhället. Vi listar exempel på undervisningens, hälsovårdens och dagvårdens verkliga kostnader.
Samhället står för undervisningen
Att gå i skola ända upp till högskolenivå är gratis i Finland - för eleven. Också studier efter grundskolan är gratis, men då får den studerande själv bekosta sina böcker och andra läromedel.
Studier vid en yrkesskola kostar mest för samhället, gymnasiestudier minst.
Hälsovårdsavgiften är en bråkdel av tjänstens verkliga pris
När du går till tandläkaren får du en nota på tio euro eller om du vårdas på sjukhusets bäddavdelning betalar du kring femtio euro i dygnet - men vet du vad helhetskostnaden för vården du fått är? Mycket större, för båda hälsovårdstjänsterna.
Samhället betalar ett fem gånger högre pris: år 2015 kostade ett tandläkarbesök i snitt 86 euro och ett dygn på en bäddavdelning 255 euro.
Vad gäller specialiserad somatisk vård är skillnaden i priset som klienten och samhället betalar över tusen euro per dygn.
Läs mer om hälsovårdens avgifter
Klientens avgift ett politiskt beslut
Vad kommer det då an på vad kunden betalar? Kommunerna kan inte helt ensamma bestämma hur mycket vårdtjänsterna ska kosta, eftersom lagen slår fast hur mycket klienten som mest ska behöva betala.
Däremot kan kommunerna bestämma om de vill ha små kostnader i bruk eller om tjänsterna är gratis. Det finns stora variationer i avgifterna mellan olika kommuner.
I Helsingfors kostar det till exempel inget att besöka en hälsocentral. I andra kommuner betalar man en hälsocentralsavgift på antingen 41,70 i året eller 20,90 för de tre första hälsocentralsbesöken.
Det är kommunfullmäktige eller samkommunsstyrelsen som tar de slutliga besluten om klientavgifterna.
Inkomsterna påverkar klientavgifterna
Hälsovårdstjänsterna som hittills har behandlats kostar alla lika, oberoende av vem som är kund. Men klientens inkomster påverkar priset på andra offentliga tjänster - som till exempel dagistjänster.
Småbarnspedagogiken kostar mellan 0 och 290 euro i månaden per barn (högst 290 euro för familjens yngsta barn). Det slutliga priset beror på familjens inkomster och antalet barn som går på dagis eller får familjedagvård. Förskola är däremot gratis.
Kostnaderna för småbarnspedagogiken varierar också de från kommun till kommun. Till exempel i Helsingfors betalar en ensamförsörjande förälder med små inkomster ingenting för att ha ett barn på dagis. Samhället bekostar med andra ord också största delen dagvårdsavgifterna.
Läs mer om kostnaderna för dag- och åldringsvård
Åldringsvårdens kostnader kommer också an på klientens inkomster. Vårdanstalten får 85 procent av klientens inkomster och klienten får 15 procent för eget bruk.
Till exempel: en pensionär med medelinkomster på 900 euro i månaden betalar 765 euro till vårdanstalten och får själv behålla 135 euro. En dag på vårdanstalten kostar alltså 25,50 euro.
En pensionär med stora inkomster som får 3000 euro i pension betalar 2550 euro för sin vård och får själv 450 euro. En dags vård kostar 85 euro för pensionären.
Alla offentliga tjänster bekostas inte med skattemedel även om skatterna utgör en stor del av statens inkomster. Bekanta dig närmare med statens inkomster här: Tutkibudjettia.fi (på finska) och budgetförslaget för år 2018 här: Budgetförslaget från A till Ö.
Vad är skatter för något?
Skatt kan vara direkt eller indirekt. Inkomstskatt är ett exempel på direkt skatt, moms och alkoholskatt är däremot indirekt skatt. Sedan 1990-talet har man gått till att snarare beskatta konsumtion än inkomster i Finland.
År 2016 samlade man in 95 miljarder euro i skatt. Det året var skattekvoten i Finland 44,1 procent. Skattekvoten är ett relationstal för skatter och avgifter av skattenatur i proportion till bruttonationalprodukten.
Internationellt sett har Finland en mycket hög skattekvot. År 2015 hade bara Danmark, Frankrike och Belgien högre skattekvot än Finland i en jämförelse av OECD-länder. Internationella jämförelser är ändå svåra att göra på grund av skillnader i socialförmåner och inkomstbeskattning.